Kelpkurare
Den här veckan ska vi inte bara lära oss om ett djur. Vi ska också lära oss om den spännande brunalgen jättekelp (Macrocystis pyrifera). Jättekelp är nämligen denna veckas vattenvarelses hem.
Det roligaste med jättekelp är att den blir väldigt lång på väldigt kort tid. Den är en av de snabbast växande organismerna på jorden. På en dag kan kelpen växa 60 centimeter. Totalt kan den växa till 45 meter under en säsong. För att kunna ”stå upp” på botten är kelpen full av gasfyllda blåsor som flyter.
Om det finns mycket kelp i ett område kallas det för en kelpskog. Kelpskogar utgör ekosystem där massor av olika arter lever. Jättekelp finns i Nordamerika från Alaska till Kalifornien, Sydamerika, Sydafrika, Nya Zeeland och Södra Australien. Den vill vara på klippiga bottnar där vattnet är kallare än 21 grader.
Denna veckas vattenvarelse heter Peramphithoe femorata och kallas på engelska för kelp curler. I brist på namn på svenska kallar vi den för kelpkurare eftersom den ligger och kurar i kelpblad som den har rullat ihop.
Kelpkuraren är en sorts märlkräfta. Märlkräftor är en stor och artrik ordning av kräftdjur. De är oftast väldigt små och utgör mat till många av havets invånare. Men självklart vill märlkräftorna inte bli mat. De har olika sätt att undvika detta. Ett sätt är att bygga in sig i kelp.
Kelpkuraren bygger alltså in sig i ett av kelpens blad och förseglar sitt bo med silkestrådar. För att bygga ihop bladet till ett rör att bo i håller kelpkuraren fast bladet med några av sina ben. Sedan utsöndrar den silkestrådar och väver ihop bladet med hjälp av sina främre benpar. Det hela blir mycket stiligt. I sitt bo har kelpkuraren skydd från rovdjur. Dessutom har den mat.
Medan kelpkuraren är i sitt bo äter den samtidigt på boet. Det är ungefär som att bo i ett pepparkakshus: huset är mat. Till slut har kelpkuraren ätit upp för mycket av sitt hus för att det ska vara rimligt att bo kvar. Då flyttar den och bygger ett nytt bo.
Hanen är större än honan. Han använder sina antenner till att känna av feromoner som honan ger ifrån sig. När han har hittat en hona sitter han och åker på henne eller bär runt på henne tills hon är redo att ömsa skal. Då sker parningen. Honan har en pung, ungefär som en känguru, där äggen ligger och utvecklas. Några dagar efter att äggen har kläckts lämnar ungarna pungen. De har inget larvstadium utan ser redan från början ut som vuxna i miniatyr.
Om du är nyfiken på fler djur som gillar kelp rekommenderar jag att du läser om havsuttern.
Vanlig tumlare
Visste du att det finns en delfinsläkting i våra svenska vatten? Den vanliga tumlaren håller till både på västkusten och i Östersjön – vilket betyder att den är Östersjöns enda val. (På västkusten finns fler valar.)
Det finns många platser förutom Sverige där du kan träffa på vanlig tumlare. Arten har ett stort utbredningsområde. Den lever i de kalla vatten som hänger ihop med norra Atlanten och norra Stilla havet. I Atlanten finns den hela vägen ner till Afrikas kust. Den finns även i Svarta havet.
Om du ska se en tumlare behöver du ha tur. Tumlaren är skygg och kan därför vara svår att få syn på. Ibland kan du få se en skymt av ryggfenan när tumlaren kommer till ytan för att andas. Till skillnad från delfiner hoppar tumlare inte. De rör sig i stället med en tumlande rörelse i ytan – därav namnet. På danska heter tumlaren marsvin. Det djur vi kallar marsvin på svenska heter också marsvin på danska. Jag antar att risken för att blanda ihop dessa djur är liten.
Den vanliga tumlaren blir cirka 1,5 meter lång och väger runt 60 kilo. Detta gör den vanliga tumlaren till en av världens minsta valar. Den ser ut ungefär som en vanlig delfin minus nosen. Medan många delfiner har en långsmal nos har tumlaren en kort och trubbig. Ryggfenan är trekantig. Kroppen är grå med en mörkare grå färg på fenorna och en ljusare ton på undersidan.
Favoritmaten är sill, skarpsill och torsk. Den vanliga tumlaren fångar små fiskar och sväljer fisken hel. Ibland äter den även bläckfisk och kräftdjur. Det händer att tumlare jagar i större grupper. De verkar annars föredra att leva ensamma eller i små grupper med högst tre individer. Tumlaren håller helst till i grunda vatten och går upp och andas ofta. Den kan dock dyka ner till mer än 220 meter om den känner för det.
Precis som delfiner och fladdermöss använder sig tumlare av ekolokalisering. De ger ifrån sig ultraljud (ohörbara för människor) som studsar tillbaka från saker i närheten. På det sättet känner tumlaren av sin omgivning och kan navigera. Tumlaren ger också ifrån sig ljud för att kommunicera med andra tumlare.
Den vanliga tumlaren blir könsmogen när den är 3-4 år gammal. Den är dräktig i 11 månader och diar sin kalv i ungefär 9 månader. Det är vanligt att honan föder en kalv varje år. För att lyckas med detta kan honan ge di och vara dräktig samtidigt. Tumlare kan bli över 20 år gamla men brukar inte bli äldre än 12 år.
Globalt är arten inte hotad, men populationen i Östersjön räknas som starkt hotad. Där minskar tumlarna i antal. Sverige har fått kritik från EU-kommissionen för att det inte görs tillräckligt för att skydda tumlarna i Östersjön. Tumlarna omkommer bland annat av att fastna i fiskenät. Eftersom tumlare behöver andas luft drunknar de om de fastnar. För att göra nätfastnandet ännu värre verkar det som om gråsälar har utvecklat en smak för tumlarkött. Forskare spekulerar att det kan ha börjat med att gråsäl ätit av tumlare som fastnat i nät och att de sedan gått över till att attackera och lemlästa fritt simmande tumlare.
Andra hot mot tumlare är miljögifter och buller. Buller är ett problem eftersom tumlaren är beroende av att höra de ljudsignaler den skickar ut för att lokalisera sig. Ett annat hot i Sverige är sjunkbomber som används under försvarets övningar. Bomberna riskerar att ge tumlarna hörselskador. En döv tumlare klarar sig inte eftersom hörseln är tumlarens viktigaste sinne. Bomberna kan också få tumlare att fly i panik så att mor och kalv separeras.
Tumlaren har en egen dag. 15 maj firas internationella tumlardagen. Den brukar bland annat firas i Kullaberg i Skåne. I Kullaberg kan du även åka på tumlarsafari.
Härmarbläckfisk
Ni som har följt den här bloggen ett tag vet vad jag tycker om bläckfiskar: jag är tokig i dem. Bläckfiskar är smarta och charmiga men samtidigt ganska läskiga med sina tre hjärtan och blått blod.
Härmarbläckfisken kallas ibland för mimicking miracle octopus på engelska. Den lever verkligen upp till sitt namn. Bläckfisken undkommer faror genom att härma olika djur. På så sätt slipper den bli attackerad av sina fiender. Om den härmar ett giftigt och farligt djur blir ju effekten att andra djur undviker den. Det behövs, för detta är en liten bläckfisk (högst 60 centimeter lång) och det finns många som skulle vilja äta upp den.
För det mesta ägnar sig härmarbläckfisken åt att simma ovanför botten och leta efter små fiskar, krabbor, maskar och annat ätbart. Den tar sig fram med jetdrift genom att spruta ut vatten genom sin sifon. Helst håller den till i områden där floder mynnar ut i havet. Här finns inte lika många gömställen som på ett korallrev så bläckfisken är blottad och utsatt. Därför kommer härmandet av farliga djur till god användning.
Vad kan då denna bläckfisk härma, och hur gör den det? Några exempel:
- Drakfisk: bläckfisken simmar en bit ovanför botten och håller ut sina armar för att imitera fiskens giftiga taggar.
- Havsorm: bläckfisken döljer sex av armarna och rör de resterande två på ett sätt som påminner om en orm.
- Plattfisk: bläckfisken håller ihop alla sina armar bakom sig. (Plattfisken den härmar är giftig och därför effektiv att härma.)
Bläckfisken tycks föredra att härma vissa djur mer än andra. Den ägnar till exempel ganska mycket tid åt att vara plattfisk. Hur många olika djur härmarbläckfisken kan imitera vet vi inte. Dykare har rapporterat att bläckfisken härmar anemoner, maneter, boxarräkor, fjäderstjärnor, krabbor, sjöhästar, ålar, rockor och nakensnäckor. Dessa är dock inte vetenskapligt verifierade.
Att djur härmar andra djur kallas mimikry och är inte ovanligt. Det finns ju till exempel flugor som ser ut som getingar för att skrämma bort fiender. Men medan andra djur som ägnar sig åt mimikry imiterar ett djur kan härmarbläckfisken imitera flera olika. Det är härmarbläckfisken den första kända arten som gör.
För att lyckas avgöra vilket djur som är bäst att härma i vilken situation, och för att kunna ändra färg och form och posera som olika djur, behöver härmarbläckfisken vara intelligent. Bläckfiskar har stora hjärnor och är bra på att lösa problem. Härmarbläckfisken har en smart släkting som heter kokosnötsbläckfisk. Den bär med sig kokosnötsskal och snäckskal och gömmer sig i dem vid behov. Där har vi ett snyggt exempel på användande av verktyg i djurvärlden.
Härmarbläckfisken finns främst i vattnen runt Indonesien, men dess utbredningsområde sträcker sig från Röda havet till Stora barriärrevet. Arten upptäcktes så sent som 1998.
Benätande snorblomma
Benätande snorblomma: när namngivningen av djur fullständigt urartar.
Vi har lärt känna det spydiga franshuvudet, den flygande grisrumpan och den huvudlösa kycklingfisken. Inget av dessa namn har känts rimligt på något sätt. Nu ska vi göra det hela ännu roligare genom att introducera den benätande snorblomman.
Jag har inte hittat på namnet. På latin heter djuret Osedax mucofloris, vilket betyder just benätande snorblomma. Arten saknar namn på svenska så jag har översatt det latinska. Nu försöker jag vänja mig vid det faktum att jag skriver en text med titeln benätande snorblomma. Jag gillar att skriva men trodde aldrig att detta skulle hända. Ibland tar sig livet märkliga vändningar.
Först och främst: den benätande snorblomman är en ringmask. Den gräver sig in i skelett av valar som har dött och sjunkit till botten. Döda valar leder till en stor fest på havsbotten. Många vill vara med och kalasa på köttet. Den benätande snorblomman kommer också på festen, men inte för köttet utan för näringen i skelettet. Masken äter inte benen i sig utan fettet som finns i benen.
Masken sätter fast sig i valens skelett och bor sedan där. De delar av masken som sticker ut ur valbenet används för att ta upp syre ur vattnet. Dessa delar är 1-2 centimeter långa, rödaktiga och ser ut lite som en blombukett. Inne i skelettet har masken ett rotsystem, så masken är faktiskt ganska blomlik. Den gula klumpen du ser på bilden är rotsystemet. För att rötterna ska kunna växa in i skelettet utsöndrar masken en syra. De yttre delarna (blombuketten) är täckta av ett lager av slem. Namnet benätande snorblomma är alltså väldigt passande.
För att äta har masken hjälp av bakterier som den lever i symbios med. Det behöver den eftersom den saknar mun och mage, så den kan inte själv ta upp näring ur valskelettet. Bakterierna bor i ”rötterna” och sköter matsmältningen åt masken. Den benätande snorblomman har helt enkelt outsourcat sin mage.
Det finns liknande arter som lever väldigt snarlika liv och också äter valskelett, till exempel arten Osedax roseus. Ibland kallas maskarna i detta släkte (där den benätande snorblomman också ingår) för zombiemaskar. Förutom den lilla detaljen att de vill ha ben och inte hjärnor är de kanske ganska zombielika.
Just den benätande snorblomman är faktiskt en svensk upptäckt. Ett team av forskare hittade den 2004 på valben i närheten av det marinbiologiska laboratoriet på Tjörnö. Tidigare har sådana maskar bara hittats riktigt djupt ner i Stilla havet, men den benätande snorblomman lever betydligt grundare. Det är överraskande att arterna är så lika varandra när de lever på så olika platser och djup.
Alla benätande snorblommor som syns på valskelett är honor. Men var finns hanarna någonstans? De är pyttesmå och bor inne i röret (blomvasen, om vi ska fortsätta med vår liknelse) som honan har byggt. Honan har alltså ett inbyggt harem som fertiliserar hennes ägg innan äggen släpps ut i vattnet och blir nästa generation av benätande snorblommor. Det har hittats så mycket som 111 hanar i en hona.
Först nyligen har forskare börjat förstå betydelsen som döda valar har för djur i havsdjupen. Den första benätande masken upptäcktes så sent som 2002. Med tanke på hur många djur som livnär sig på resterna av valar kan det vara värt att fundera på vad valjakt har fått för konsekvenser. Att valar har minskat i antal kan ha lett till att djur som är beroende av döda valar har blivit utrotade utan att de någonsin upptäckts.
Såvitt vi vet är den benätande snorblomman inte hotad. Denna zombiemask verkar leva och må bra nere i djupet.
Salpa
Den här veckan ska vi utreda en intressant fråga: går det att knarka fisk? Veckans vattenvarelse uppmuntrar INTE till droganvändning men tycker att frågan om knarkfiskar är intressant rent hypotetiskt. Det finns hallucinogena svampar, kaktusar och grodor. Finns det även fiskar som innehåller hallucinogena substanser? Ja, så klart. Havet innehåller massor av märkliga djur, så det är klart att där även finns hallucinogena fiskar.
Salpan (Sarpa salpa) är en vanlig, ganska oansenlig firre som lever i östra Atlanten och Medelhavet. 1996 vimsade sig en individ hela vägen upp i svenska vatten men vanligtvis lever denna fisk inte här. Salpan blir 15-50 centimeter lång och känns igen på att den har ett tiotal gula ränder längs kroppen. Den lever i stim och brukar hålla till på ner till 70 meters djup över sand- eller klippbottnar.
Salpan äter kräftdjur som ung och går på äldre dagar över till en vegetarisk diet bestående av sjögräs. Med åldern är det inte bara dieten som förändras utan även könet. Salpan börjar sitt liv som hane och byter så småningom till honkön. (Könsbyte är inte ovanligt hos fiskar. Se till exempel slängkäften, näsmuränan och clownfisken.)
På engelska kallas salpan ibland för dreamfish. På arabiska är den känd som fisken som ger drömmar. Anledningen till detta är att salpan innehåller ett ämne som kan ge ett rus vid förtäring. Effekterna sägs påminna om LSD.
Det finns ett ord för berusning orsakad av hallucinogen fisk: ichythyoallyeinotoxism. Det kan du ju träna på att stava och uttala om du tycker att sådant är kul (och sedan kan du ge dig på Hawaiis statsfisk humuhumunukunukuapua’a). Det finns flera fiskar som orsakar ichythyoallyeinotoxism och det spekuleras kring om ämnet som orsakar ruset produceras av fiskarna själva eller om de får i sig det genom kosten. Det är mycket vi inte vet om hallucinogena fiskar.
I Romarriket berusade sig människor med salpan för skojs skull. I Polynesien har andra fiskar med hallucinogena egenskaper använts i olika ceremonier.
Den här artikeln beskriver två fall av ichythyoallyeinotoxism orsakade av salpan. I det ena fallet åt en 40-årig man salpa på sin semester i Cannes. Två timmar senare kände han sig illamående och svag. Han bestämde sig för att avbryta sin semester och köra hem. Då började han hallucinera och uppsökte sjukhus. Efter 36 timmar var han som vanligt igen. I det andra fallet åt en 90-årig man en salpa från en fiskmarknad. Han drabbades av hallucinationer och mardrömmar.
Fisken äts i Frankrike, Tunisien och Israel men ses som oätlig i Italien och Spanien. Köttet mjuknar väldigt fort och då är fisken inte särskilt aptitlig. Risken att drabbas av ichythyoallyeinotoxism om du äter salpa är liten.
Ikonstjärna
De djur som utses till veckans vattenvarelse får denna ära av lite olika anledningar. Oftast är det för att djuret har spännande, roliga eller knäppa egenskaper. Riktigt så är det inte i ikonstjärnans fall. Den får titeln för att den är snygg. Men betyder det att ikonstjärnan är tråkig? Nej, verkligen inte! Den är ju en sjöstjärna. Det betyder att den har många konstigheter för sig.
Sjöstjärnearten Iconaster longimanus heter double star eller icon star på engelska. Den saknar svenskt namn så jag har översatt det engelska. Denna sjöstjärna har fem armar och blir upp till trettio centimeter i diameter. Mittskivan blir ungefär tio centimeter bred. Runt kanterna är sjöstjärnan oftast beige och brun och i mitten orangebrun. Den ser ut att ha en femuddig stjärna i mitten. Därav det engelska namnet double star.
Ikonstjärnan bor i de tropiska delarna av Stilla havet och Indiska oceanen. Den är vanlig i Singapore. Bäst trivs ikonstjärnan i de djupare delarna av korallrev på ner till 85 meters djup, gärna där det finns mycket sten.
Ikonstjärnan äter alger, bakterier och mindre ryggradslösa djur. Sjöstjärnor är lite speciella när det kommer till mat. Antingen sväljer de sitt byte helt och spottar ut resterna, eller så ligger de ovanpå det de vill äta och spottar ut sin mage genom munnen (som sitter på undersidan). Maten smälts därmed utanför kroppen.
Förutom att äta brukar sjöstjärnor promenera omkring på sina många slangfötter. Sjöstjärnor har ingen hjärna, men någon form av nervsystem har de. De saknar förmågan att planera sitt liv vilket kan bli lite roligt ibland. Om en arm uppfattar att det finns mat i närheten blir armen dominant och börjar instinktivt dra iväg åt det hållet. Resten av sjöstjärnan får vackert följa efter. Att armarna kan hitta mat verkar kanske udda, men de kan faktiskt känna lukt.
Luktsinnet är inte det enda sinne som sjöstjärnor har. De är känsliga för beröring, temperatur och kemisk sammansättning i vattnet. På varje armspets sitter ett öga. Det är ganska simpla ögon som inte kan göra mycket mer än att skilja mellan ljus och mörker. Visst är det coolt med armögon?
Vi vet tyvärr inte mycket om ikonstjärnan, men en rolig egenskap känner vi till: dess ungar. Den lägger orange ägg som är ungefär en millimeter breda, vilket är stort för en sjöstjärna. När äggen kläcks är det inget larvliknande som kommer ut, utan pyttesmå sjöstjärnor som ser ut precis som de vuxna i miniatyr. Jag har inte lyckats hitta några bilder på dessa babysjöstjärnor men de är säkert urgulliga.
Det går att ha ikonstjärnan i ett akvarium men den anses vara ett krångligt djur att ta hand om. Eftersom det brukar vara ganska mörkt där ikonstjärnan lever rekommenderas att akvariet har bra gömställen. Du kan mata ikonstjärnan genom att slänga bitar av musslor och räkor i akvariet och sedan släcka lampan. Då kommer ikonstjärnan att jaga rätt på maten.
Klumpfisk
Det här är den 168:e vattenvarelsen som presenteras på denna blogg. Trots att vi hittills har lärt känna så mycket som 167 djur finns det faktiskt flera helt fantastiska varelser som inte har fått uppmärksamhet än. En av dem är den majestätiska klumpfisken. Den har så många konstigheter för sig att den förtjänar vår odelade uppmärksamhet.
Klumpfisken (Mola mola) är vad du får om du tänker dig en halv fisk. Den saknar stjärtfena. Detta gör att klumpfisken är kort men hög. Dessutom är den väldigt stor. Klumpfisken är faktiskt världens största benfisk. (Världens största fisk är valhajen och den är en broskfisk.) Den största klumpfisk som har hittats var en stackare som krockade med ångskeppet SS Fiona år 1908. Skepp och fisk krockade med en ”väldig stöt”, enligt en rapport. Fisken var 3,1 meter lång och 4,26 meter hög.
För att kunna simma trots bristen på stjärtfena har klumpfisken långa rygg- och analfenor. De används ungefär som vingar. Tidigare var den allmänna uppfattningen att klumpfisken rör sig väldigt långsamt. Det visade sig inte stämma. Vid behov kan klumpfisken röra sig riktigt snabbt.
Klumpfisken bor i varma och tempererade hav över hela världen. Framför allt trivs den ute i de stora öppna vattenmassorna. Mindre exemplar påträffas ibland vid svenska västkusten.
Ibland ligger klumpfisken på ytan och ser ut att sola. På grund av detta beteende kallas den för ocean sunfish på engelska. Anledningen till att den solar är att den behöver hjälp av sjöfåglar. Klumpfisken drabbas nämligen av parasiter. Det har hittats mer än 50 arter av parasiter på klumpfiskar. Ett exempel är den lilla hoppkräftan Penella som begraver sitt huvud i klumpfiskens kött. Vissa parasiter kan putsarfiskar plocka bort, men till de mest envisa behövs sjöfåglar. De hjälper gärna till och äter upp parasiterna. Solandet kan också vara en metod för att återfå lite värme efter dyk ner till kallare, djupare vatten.
Klumpfisken kan hoppa upp ur vattnet. Få saker hade gjort mig så förvånad att se som en hoppande klumpfisk. Hoppandet är troligtvis en metod för att skaka bort parasiter. På grund av hoppandet kan klumpfisken faktiskt vara potentiellt farlig för människor. Tänk om en stor klumpfisk landar i din båt. Klumpfisken kan skrämmas också. Ibland när den simmar med fenan ovanför ytan misstas den för en stor haj.
Självklart har klumpfisken ännu fler udda egenskaper. Detta konstiga djur slutar aldrig att överraska. Klumpfisken saknar simblåsa. Simblåsan används av fiskar för att reglera flytkraften. Eftersom klumpfisken inte har någon behöver den hålla sig flytande på ett annat sätt. Dess metod är att vara täckt av ett lager av geléaktig vävnad. Detta lager kan vara 20 centimeter djupt och gör att klumpfisken är ganska dallrig.
Klumpfisken äter bland annat små fiskar, bläckfiskar, kräftdjur och maneter. Munnen ser ut ungefär som en näbb och är liten, så klumpfisken kan inte ge sig på stora byten. Själv behöver klumpfisken akta sig för sjölejon, hajar och späckhuggare.
Ett intressant rekord som klumpfisken har är att den producerar fler ägg än något annat ryggradsdjur. Honan kan producera 300 miljoner ägg. Alla dessa ägg utvecklas inte till vuxna klumpfiskar. Många djur tycker om att äta fiskägg så de allra flesta ägg slutar sina liv som mat. Yngel tenderar också att bli uppätna.
Som litet yngel ser klumpfisken ut som en taggig boll. Den är ungefär lika stor som ett knappnålshuvud. Tycker du att ynglet ser ut lite som en blåsfisk? Det beror på att klumpfisken är släkt med blåsfiskar. Att denna lilla boll utvecklas till en platt, rund och tagglös jätte är kanske svårt att föreställa sig, men så ligger det till. Den lilla bollen har mycket växande framför sig. Den ska bli ungefär 60 miljoner gånger sin ursprungliga storlek. Detta är det mest extrema tillväxt vi känner till hos ett ryggradsdjur.
Arten är sårbar. Ofta fastnar klumpfisken i nät och annan fiskeutrustning som bifångst. I Japan och Taiwan fiskas klumpfisk aktivt eftersom den anses vara en delikatess. En annan fara för klumpfisken är plastpåsar. Den äter påsarna i tron att de är maneter och det kan sluta med att klumpfisken har magen full av plast.
Havsutter
När det gäller uttrar är det väldigt olika hur vattenlevande de är. Den utter som vi är vana vid i Sverige brukar jaga fisk men tillbringar annars ganska mycket tid på land. Annat är det med havsuttern. Den kan leva hela sitt liv i vatten och har inga ärenden den behöver ge sig upp på land för att utföra. Den jagar, äter, sover och föder ungar i havet.
Havsuttern lever längs kusterna i norra Stilla havet. I bland annat Alaska, British Columbia, Washington, Kalifornien och på ryska östkusten finns populationer. Havsutterhanen blir upp till 1,5 meter lång och kan väga 45 kilo. Honan blir något mindre.
Många marina däggdjur, till exempel sälar och valar, har ett tjockt lager kroppsfett. Det hjälper dem att hålla sig varma. Havsuttern har inte mycket kroppsfett. I stället håller den sig varm med hjälp av sin päls. Den har upp till 150 000 hårstrån per kvadratcentimeter, vilket är ungefär lika många hårstrån som du har på hela huvudet. Pälsen är alltså otroligt tät – faktiskt djurvärldens tätaste päls – och på grund av det bildas ett isolerande luftlager inne i pälsen. Detta håller vattnet borta från huden och hjälper uttern att hålla värmen. Eftersom pälsen är så viktig för havsuttern är den besatt av att rengöra sin päls. Den håller ofta på att putsa och tvätta sig, ungefär som en katt.
Luftlagret i pälsen i kombination med stora lungor gör att havsuttern flyter som en kork. Därför kan den utan problem sova liggande på ytan och guppa. När uttern sover vill den inte dras ut till havs och för att undvika detta hjälper uttrarna varandra. Havsuttern lever ofta i flock med 10-1000 kompisar av samma kön. De brukar hålla varandra i handen för att inte glida isär. Ibland virar de också in sig i kelp. Då är de praktiskt förankrade i botten.
Kelp är en växt som kan bli väldigt lång och ofta bildar stora kelpskogar på havsbotten. Många djur lever bland kelpen. Havsuttern är mycket viktig för att kelpen ska må bra. Havsuttern äter nämligen sjöborrar som i sin tur äter kelp. Utan havsuttern hade stora områden av kelpskog ätits upp. På grund av detta räknas havsuttern som en nyckelart: en art som är extra viktig för att andra arter ska överleva.
Havsuttern har en mängd konster för sig. Den är ett av ganska få djur som använder verktyg. Uttern hittar en fin sten och förvarar den i ett hudveck vid armhålan. När den har hittat en mumsig snäcka slår den snäckan mot stenen tills skalet går sönder. Stenen används också till att slå loss snäckor som sitter fast på botten. Förutom sjöborrar och snäckor tycker uttern om att äta fisk. Den är det enda marina däggdjur som fångar fisk med tassarna i stället för munnen. Varje dag måste uttern äta 25-40% av sin kroppsvikt så den ägnar mycket tid åt att jaga.
Om du bor i havet är det väldigt praktiskt att kunna dricka saltvatten. Det kan havsuttern göra, på grund av sina stora njurar.
Hanen hos havsuttern har flera honor som partners. Innan det är dags för parning brukar en hane och en hona bonda i några dagar. Sedan är det dags för en våldsam parningsakt där hanen bland annat håller honans huvud under vatten och biter henne i näsan tills det börjar blöda.
Mamma havsutter tar väldigt väl hand om sin unge. Ungarna har ännu mer luft i pälsen än de vuxna, så de flyter ännu bättre och kan inte komma ner under ytan. Innan de kan göra det behöver de utveckla sin vuxenpäls. När modern jagar mat lämnar hon ungen flytande i ytan, ofta invirad i kelp. Om ungen inte sover skriker den efter sin mamma.
Havsuttern har en mörk sida. Som om det inte vore nog att de ägnar sig åt brutala parningsakter händer det att hanar kidnappar ungar. Modern måste ge kidnapparen mat för att få sin unge tillbaka. Det händer också att utterhanen våldtar sälungar, ibland så att den stackars sälen drunknar. Vill du läsa mer om djur som beter sig svinaktigt? I Fucking Love Science har gjort en liten sammanställning.
Även om havsutterns päls är väldigt viktig för att uttern ska hålla sig varm har pälsen orsakat arten en hel del bekymmer. Havsuttern jagades på grund av sin päls och var nästan utrotad. Det uppskattas att det en gång i tiden fanns cirka 300 000 havsuttrar. Efter omfattande jakt var antalet nere på 1000-2000. Under 1900-talet har arten återhämtat sig något men den räknas fortfarande som starkt hotad.
Pälsen är också orsaken till att oljeutsläpp är särskilt farliga för havsuttern. Oljan gör att pälsen inte kan kapsla in ett luftlager. Detta leder till att uttern fryser ihjäl. Oljeutsläpp är alltså en ständigt överhängande risk för arten.
Lila snäcka
Vi är vana vid att snäckor ligger på botten. Möjligtvis kan de krypa runt lite, men de håller sig på marken. Den lila snäckan har helt missat detta och gör saker på sitt eget sätt. Den flyter i havsytan på sin egentillverkade flotte.
Den lila snäckans (Janthina janthina) flotte är gjord av bubblor. Snäckan flyter uppe i ytan och plaskar i vattnet så att det blir bubblor, sedan kapslar den in bubblorna i sitt snigelslem. När snäckan har byggt ihop flera sådana bubblor har den en stilig flotte. Slemmet består av kitin och hårdnar så småningom, så flotten är hård och stabil. Snäckan flyter upp-och-ner i havsytan och sitter fast i flotten.
Skalet på den lila snäckan är papperstunt och blir upp till fyra centimeter i diameter. Som du förmodligen redan har räknat ut är skalet lila. Undersidan är mörkare lila än ovansidan. Det är för att djur som kommer ovanifrån ska ha svårt att urskilja snäckan från det mörka havet under den, och djur som kommer underifrån ska ha svårt att se snäckan mot den ljusa bakgrunden som är himlen. Kom ihåg: den lila snäckan flyter upp-och-ner med undersidan uppåt. Många djur i havet har en liknande färgsättning med en ljus och en mörk sida. Detta kallas motskuggning.
Den lila snäckan äter hydrozoer. De är en sorts manetliknande djur som ofta har långa, brännande trådar och en flytsäck som fungerar som ett segel. Ett exempel på hydrozoer är portugisiska örlogsmän. De kan bränna människor riktigt illa så vi borde egentligen tacka den lila snäckan för att den äter undan några. Har du följt Veckans vattenvarelse länge och tycker att detta låter bekant? Violsnäckan lever också i ytan och äter hydrozoer.
En jobbig detalj i sammanhanget är att den lila snäckan inte kan simma. Om den skulle lossna från flotten sjunker den ner i de djupa vattenmassorna och dör. Den kan bara göra bubblor i ytan så att bygga någon ny flotte liggande på botten går inte. Något annat som är jobbigt är att den lila snäckan kan bli uppäten. Fiskar, fåglar och sköldpaddor äter gärna denna snäcka.
Den unga lila snäckan kan simma. Den simmar fritt i havet som en nöjd liten larv. När den växer upp förlorar den sina simfärdigheter, flyttar upp till ytan och blir beroende av sin flotte. Som många andra djur byter den lila snäckan kön under livet. Den börjar sin tillvaro som hane och bli sedan en hona. Snäckan förökar sig genom att hanen släpper ut spermier som sedan kommer i kontakt med en hona. Hon bär på äggen tills de kläcks och larverna ger sig iväg.
Du kan träffa på den lila snäckan i varma hav världen över. Ofta hittas de i grupper tillsammans med sina artfränder och det händer att de spolas upp på stränder.
Tycker du att den lila snäckans tillvaro låter skrämmande och ångestframkallande? Läs gärna Deep Sea News betraktelse över den lila snäckans liv.
Mary River-sköldpadda
Sköldpaddor finns i nästan hela världen (men inte i Sverige, vi får klara oss utan). Vissa är landlevande medan andra lever i vatten. Vissa lever i hav, andra i sjöar och floder. Vissa är små medan andra är betydligt större (se havslädersköldpaddan).
Mary River-sköldpaddan är en sötvattenlevande sköldpadda. Den är en av Australiens största sköldpaddor, med ett skal som kan bli mer än 50 centimeter långt. Det mest uppseendeväckande med denna sköldpadda är att den ser ut som en punkare. Det är för att det växer alger på den. Ibland ser algerna ut som en stilig grön mohawk. Algerna växer även på sköldpaddans skal med resultatet att det kan se ut som om sköldpaddan simmar runt med en liten trädgård på ryggen. Om Mary River-sköldpaddan lever i fångenskap växer det inga alger på den och då ser den ut ungefär som de flesta andra sköldpaddor.
De två utskotten under hakan bidrar också till den punkiga looken. Sköldpaddan använder dem till att känna sig för på flodbotten efter mat. Mary River-sköldpaddan är en opportunistisk allätare och lever på bland annat alger och musslor.
En annan ovanlig sköldpaddsegenskap som Mary River-sköldpaddan har är en väldigt lång svans. Den kan bli upp till 70% av skalets längd. Jämfört med andra sköldpaddor har denna sköldpadda litet huvud och stora fötter. Fötterna gör den till en snabb simmare.
Sköldpaddor har funnits på jorden under lång tid. De äldsta fynden är 215 miljoner år gamla. Mary River-sköldpaddan är den enda arten i ett släkte som inte är nära släkt med någon annan levande sköldpadda. Dess utvecklingslinje började skilja sig från moderna sköldpaddors redan för 40 miljoner år sedan. (Som jämförelse var det ungefär 10 miljoner år sedan människor och schimpanser gick olika utvecklingsvägar). Det är alltså en väldigt unik vattenvarelse vi ägnar oss åt den här veckan.
Precis som andra reptiler behöver Mary River-sköldpaddan andas luft. Men den har ett speciellt trick: den kan andas genom rumpan. Nära anus har den gäliknande strukturer som låter den andas under vatten. Den kan faktiskt vara under vatten i så mycket som tre dagar eftersom den rumpandas.
Under 60- och 70- talet var Mary River-sköldpaddan mycket populär som husdjur. Den såldes under namnen pet turtle eller penny turtle. Det plockades så många ägg att arten blev utrotningshotad. Idag är denna sköldpadda en av de mest hotade reptilarterna i världen. Forskare tror att beståndet har minskat med 95%. Att sköldpaddan bara finns i Mary River i Queensland i Australien gör att arten är särskilt sårbar. Dålig vattenkvalitet i floden och byggande av dammar skulle kunna innebära slutet för arten om det är illa nog. Något annat som gör sköldpaddan sårbar är att den inte blir könsmogen förrän den är ungefär 25 år gammal.
Först 1994 beskrevs Mary River-sköldpaddan som en egen art med namnet Elusor macrurus. Det är intressant att arten var populär som husdjur utan att någon förstod att den var en egen art, men så var det. Vi vet fortfarande ganska lite om hur Mary River-sköldpaddans liv ser ut.
Det är bra att Mary River-sköldpaddan är klassad som en art nu för det betyder att vi kan inse hur hotad den är och göra insatser för att rädda den. Nu finns det olika initiativ för att bevara arten, till exempel organisationer som föder upp sköldpaddan i fångenskap och sedan släpper ut den i det vilda.
