Flodpärlmussla

Det är inte särskilt ofta som en mussla blir veckans vattenvarelse. Musslor brukar nämligen inte ha så många roligheter för sig. Det gäller dock inte flodpärlmusslan. Den blir uråldrig, kan göra pärlor och lever en del av sitt liv som parasit.

Flodpärlmusslan lever på grusbottnar i rent, klart och strömmande vatten. Den kan leva i såväl stora floder som små bäckar. Eftersom flodpärlmusslan är ganska kinkig med var den vill leva är den en viktig indikatorart. Flodpärlmusslor i ett vattendrag indikerar att vattendraget är friskt.

När flodpärlmusslan växer bildas årsringar. Genom att räkna årsringar har forskare kommit fram till att flodpärlmusslan kan bli mycket gammal. Världsrekordet innehas av en mussla som levde i Görjeån sydost om Jokkmokk. Den musslan blev runt 280 år. Det betyder att flodpärlmusslan är en av de djurarter som blir äldst.

Under sina 280 år hinner flodpärlmusslan med ganska mycket. Den går igenom flera olika faser i sin livscykel.

Fortplantning sker genom att hanar släpper ut spermier i vattnet som honor andas in. Detta resulterar i små larver. Larverna är parasiter. Den millimeterlånga larven hakar fast sig i gälarna på en lax eller öring. Detta gör den genom att slå ihop sitt skal. Efter 9-11 månader släpper den unga musslan taget. Förhoppningsvis landar den på en bra plats, men den har inte oddsen på sin sida. Bara en av hundra miljoner larver blir en bottenlevande mussla.

Efter 15-20 år är musslan könsmogen. Då är den ungefär 5 centimeter lång. Den vuxna flodpärlmusslan kan bli upp till 16 centimeter lång. I början av sitt liv är flodpärlmusslans skal gulbrunt, men som vuxen har musslan ett mörkt skal. Skalet är kraftigt och format som en njure. Den vuxna musslan är nedgrävd till ungefär två tredjedelar i botten och andas in vatten genom ett rör. I vattnet finns organiska partiklar som musslan äter. Om musslan känner för det kan den förflytta sig en kort sträcka med hjälp av sin kraftiga fot.

Om ett gruskorn eller annat irriterande kommer in i flodpärlmusslan kan den bilda en pärla. För att gruskornet ska sluta irritera mantelvävnaden kapslar musslan in det i lager efter lager av pärlemor. Pärlor hör inte till vanligheterna: det är bara cirka en mussla på tiotusen som innehåller en pärla

Förr fiskades massor av flodpärlmusslor upp i jakt på pärlor. Nu räknas arten som starkt hotad och sedan 1994 är fisket förbjudet i Sverige. Det är dock inte bara fiske som hotar arten. Torrläggning och föroreningar kan utrota hela bestånd av flodpärlmusslor. Dessutom behövs ett bestånd av lax och öring för att flodpärlmusslan ska kunna fortplanta sig. Hos Artfakta kan du läsa mer om hot mot arten och vad som görs för att skydda den.

Du behöver inte resa långt för att träffa på flodpärlmusslan. Den finns från Skåne i söder till Lappland i norr. Den förekommer även i andra länder i nordvästra och västra Europa samt östra USA och Kanada. I Europa finns 1600 populationer av flodpärlmusslor och majoriteten av dessa finns i Sverige. Dock är musslan inte reproducerande i alla svenska vattendrag där den lever, vilket betyder att populationer kommer att dö ut.

Svart drakfisk

Den här veckan ska vi bege oss ner i djuphaven och bekanta oss med en djuphavsfisk. Idiacanthus antrostomus kallas för pacific blackdragon på engelska och saknar namn på svenska. Familjen den ingår i kallas drakfiskar. (Ej att förväxla med drakfisken Pterois volitans). Vi kallar därför denna art för svart drakfisk.

Den svarta drakfisken lever i Stilla havet och håller till på 100-1000 meters djup. På det djup där den svarta drakfisken lever är det mörkt. Fisken är anpassad därefter. Den har några typiska kännetecken för djuphavsfiskar: svart kropp, stora tänder och lampa.

Det är stor skillnad mellan könen, precis som hos djuphavsmarulken. Honan hos den svarta drakfisken blir upp till 60 centimeter lång och är formad ungefär som en ål. Det är hon som ser skräckinjagande ut med stora tänder och en lampa som hänger från hakan. Lampan kan lysa tack vare bioluminiscenta (ljusproducerande) bakterier. När ett byte närmar sig lampan i tron att den är något ätbart slår den svarta drakfisken till. Den äter skaldjur och andra fiskar.

Hanen blir högst 8 centimeter lång. Han är faktiskt riktigt kass: han har varken tänder, haklampa eller mage. Det enda han egentligen kan göra med sitt liv är att leta upp en hona och fortplanta sig. Det måste han skynda sig med innan han svälter ihjäl, vilket han så småningom gör på grund av att magen saknas.

Som litet yngel ser den svarta drakfisken rolig ut. Den ser ut som spaghetti med ögon på långa skaft. Detta konstiga utvecklingsstadium finns hos ett flertal fiskarter och har troligen uppkommit för att förstora synfältet hos ynglet. På bilden ser du ynglet hos en nära släkting till den svarta drakfisken. Visst är det sött? I alla fall sötare än det är som vuxen fisk.

Det tveklöst coolaste med den svarta drakfisken uppdagades alldeles nyligen. Känner du till materialet Vantablack? Det består av nanorör och absorberar 99,965% av allt synligt ljus. Vantablack är ett av världens svartaste material. Den svarta drakfisken är en Vantafisk.

Det hela började med att forskaren Karen Osborn misslyckades med att ta en bra bild på en djuphavsfisk. Fisken var så svart att den verkade suga åt sig allt ljus, ungefär som ett svart hål. När fler arter studerades hittades 16 arter av ultrasvarta djuphavsfiskar. Den svarta drakfisken är en av dem. Den absorberar nästan lika mycket ljus som det konstgjorda materialet Vantablack. Här kan du läsa mer om upptäckten.

Vi kände redan till ultrasvarta paradisfåglar. Att det även finns ultrasvarta fiskar är en stor nyhet. Den ultrasvarta färgen ger det perfekta kamouflaget i det mörka djupet. När det inte finns stenar, koraller eller växter att gömma sig bland i de öppna vattenmassorna är det bra att kunna smälta in i mörkret. Just detta är den ultrasvarta drakfisken en fena på.

Flikfisk

Längs Australiens södra och västra kust bor flikfisken. På engelska går den under namnet leafy seadragon, vilket är ett bra mycket stiligare namn än flikfisk. Men visst, den har flikar: sjögräslika flikar. Flikfisken ser ut att ha sjögräs växande på sig. Det har den för att kunna kamouflera sig. Kamlouflagetekniken är verkligen effektiv. Flikfisken kan lura i vem som helst att den är sjögräs.

De sjögräslika utväxterna används bara till kamouflage och fungerar inte som fenor. För att kunna simma har flikfisken två pyttesmå, genomskinliga fenor bak på kroppen. De är så små att de är svåra att få syn på. Flikfisken fladdrar med dem och rör sig därmed framåt. Fort går det verkligen inte. Flikfisken är faktiskt en riktigt usel simmare. Men det gör ingenting, för när den rör sig ser den väldigt mycket ut som flytande sjögräs och då klarar den sig undan fiender. Om du tittar noga ser du att flikfisken även har taggar. De fungerar som försvar.

Färgen hos flikfisken varierar men brukar vara samma som sjögräset: gul till brun för flikfiskar som lever i grundare vatten och mer rödaktig för dem som lever djupare. Färgen beror dels på djupet där flikfisken lever och dels på kost, ålder och stressnivå.

Där flikfisken lever är vattnet tempererat: runt 13-19 grader varmt. Flikfisken trivs på djup på 3-25 meter över sandiga eller steniga bottnar med mycket sjögräs.

Flikfisken blir 20-35 centimeter lång. Det betyder att den blir större än de flesta av sina släktingar sjöhästarna. Något annat som skiljer flikfisken från sjöhästar är att den inte kan rulla ihop svansen för att hålla fast sig i sjögräs. Det är annars något som sjöhästar ofta pysslar med. Ibland spolas flikfiskar i land efter stormar så det är inte särskilt bra för dem att de inte kan hålla sig fast.

Det finns inte bara skillnader utan även likheter mellan flikfisken och sjöhästar. Båda saknar tänder. De använder den rörliknande munnen som en pipett och suger i sig sin mat. I flikfiskens fall består maten av plankton och små kräftdjur. Flikfisken (och även sjöhästar) saknar mage. Maten passerar genom matsmältningssystemet så fort att flikfisken behöver äta hela tiden.

Precis som hos sjöhästar är det hos flikfisken hanen som bär de befruktade äggen. Skillnaden är att sjöhästhanen har en ficka på magen medan flikfiskhanen bär äggen på undersidan av svansen. Hanen befruktar de ljusrosa/orange äggen och bär dem sedan tills de kläcks.

Arten är utsatt för ett flertal hot. Bland annat är den eftertraktad av samlare. Den används även som ingrediens i traditionell medicin. Föroreningar hotar också arten. Flikfisken är klassad som en skyddad art.

Kelpkurare

Den här veckan ska vi inte bara lära oss om ett djur. Vi ska också lära oss om den spännande brunalgen jättekelp (Macrocystis pyrifera). Jättekelp är nämligen denna veckas vattenvarelses hem.

Det roligaste med jättekelp är att den blir väldigt lång på väldigt kort tid. Den är en av de snabbast växande organismerna på jorden. På en dag kan kelpen växa 60 centimeter. Totalt kan den växa till 45 meter under en säsong. För att kunna ”stå upp” på botten är kelpen full av gasfyllda blåsor som flyter.

Om det finns mycket kelp i ett område kallas det för en kelpskog. Kelpskogar utgör ekosystem där massor av olika arter lever. Jättekelp finns i Nordamerika från Alaska till Kalifornien, Sydamerika, Sydafrika, Nya Zeeland och Södra Australien. Den vill vara på klippiga bottnar där vattnet är kallare än 21 grader.

Denna veckas vattenvarelse heter Peramphithoe femorata och kallas på engelska för kelp curler. I brist på namn på svenska kallar vi den för kelpkurare eftersom den ligger och kurar i kelpblad som den har rullat ihop.

Kelpkuraren är en sorts märlkräfta. Märlkräftor är en stor och artrik ordning av kräftdjur. De är oftast väldigt små och utgör mat till många av havets invånare. Men självklart vill märlkräftorna inte bli mat. De har olika sätt att undvika detta. Ett sätt är att bygga in sig i kelp.

Kelpkuraren bygger alltså in sig i ett av kelpens blad och förseglar sitt bo med silkestrådar. För att bygga ihop bladet till ett rör att bo i håller kelpkuraren fast bladet med några av sina ben. Sedan utsöndrar den silkestrådar och väver ihop bladet med hjälp av sina främre benpar. Det hela blir mycket stiligt. I sitt bo har kelpkuraren skydd från rovdjur. Dessutom har den mat.

Medan kelpkuraren är i sitt bo äter den samtidigt på boet. Det är ungefär som att bo i ett pepparkakshus: huset är mat. Till slut har kelpkuraren ätit upp för mycket av sitt hus för att det ska vara rimligt att bo kvar. Då flyttar den och bygger ett nytt bo.

Hanen är större än honan. Han använder sina antenner till att känna av feromoner som honan ger ifrån sig. När han har hittat en hona sitter han och åker på henne eller bär runt på henne tills hon är redo att ömsa skal. Då sker parningen. Honan har en pung, ungefär som en känguru, där äggen ligger och utvecklas. Några dagar efter att äggen har kläckts lämnar ungarna pungen. De har inget larvstadium utan ser redan från början ut som vuxna i miniatyr.

Om du är nyfiken på fler djur som gillar kelp rekommenderar jag att du läser om havsuttern.

Vanlig tumlare

Visste du att det finns en delfinsläkting i våra svenska vatten? Den vanliga tumlaren håller till både på västkusten och i Östersjön – vilket betyder att den är Östersjöns enda val. (På västkusten finns fler valar.)

Det finns många platser förutom Sverige där du kan träffa på vanlig tumlare. Arten har ett stort utbredningsområde. Den lever i de kalla vatten som hänger ihop med norra Atlanten och norra Stilla havet. I Atlanten finns den hela vägen ner till Afrikas kust. Den finns även i Svarta havet.

Om du ska se en tumlare behöver du ha tur. Tumlaren är skygg och kan därför vara svår att få syn på. Ibland kan du få se en skymt av ryggfenan när tumlaren kommer till ytan för att andas. Till skillnad från delfiner hoppar tumlare inte. De rör sig i stället med en tumlande rörelse i ytan – därav namnet. På danska heter tumlaren marsvin. Det djur vi kallar marsvin på svenska heter också marsvin på danska. Jag antar att risken för att blanda ihop dessa djur är liten.

Den vanliga tumlaren blir cirka 1,5 meter lång och väger runt 60 kilo. Detta gör den vanliga tumlaren till en av världens minsta valar. Den ser ut ungefär som en vanlig delfin minus nosen. Medan många delfiner har en långsmal nos har tumlaren en kort och trubbig. Ryggfenan är trekantig. Kroppen är grå med en mörkare grå färg på fenorna och en ljusare ton på undersidan.

Favoritmaten är sill, skarpsill och torsk. Den vanliga tumlaren fångar små fiskar och sväljer fisken hel. Ibland äter den även bläckfisk och kräftdjur. Det händer att tumlare jagar i större grupper. De verkar annars föredra att leva ensamma eller i små grupper med högst tre individer. Tumlaren håller helst till i grunda vatten och går upp och andas ofta. Den kan dock dyka ner till mer än 220 meter om den känner för det.

Precis som delfiner och fladdermöss använder sig tumlare av ekolokalisering. De ger ifrån sig ultraljud (ohörbara för människor) som studsar tillbaka från saker i närheten. På det sättet känner tumlaren av sin omgivning och kan navigera. Tumlaren ger också ifrån sig ljud för att kommunicera med andra tumlare.

Den vanliga tumlaren blir könsmogen när den är 3-4 år gammal. Den är dräktig i 11 månader och diar sin kalv i ungefär 9 månader. Det är vanligt att honan föder en kalv varje år. För att lyckas med detta kan honan ge di och vara dräktig samtidigt. Tumlare kan bli över 20 år gamla men brukar inte bli äldre än 12 år.

Globalt är arten inte hotad, men populationen i Östersjön räknas som starkt hotad. Där minskar tumlarna i antal. Sverige har fått kritik från EU-kommissionen för att det inte görs tillräckligt för att skydda tumlarna i Östersjön. Tumlarna omkommer bland annat av att fastna i fiskenät. Eftersom tumlare behöver andas luft drunknar de om de fastnar. För att göra nätfastnandet ännu värre verkar det som om gråsälar har utvecklat en smak för tumlarkött. Forskare spekulerar att det kan ha börjat med att gråsäl ätit av tumlare som fastnat i nät och att de sedan gått över till att attackera och lemlästa fritt simmande tumlare.

Andra hot mot tumlare är miljögifter och buller. Buller är ett problem eftersom tumlaren är beroende av att höra de ljudsignaler den skickar ut för att lokalisera sig. Ett annat hot i Sverige är sjunkbomber som används under försvarets övningar. Bomberna riskerar att ge tumlarna hörselskador. En döv tumlare klarar sig inte eftersom hörseln är tumlarens viktigaste sinne. Bomberna kan också få tumlare att fly i panik så att mor och kalv separeras.

Tumlaren har en egen dag. 15 maj firas internationella tumlardagen. Den brukar bland annat firas i Kullaberg i Skåne. I Kullaberg kan du även åka på tumlarsafari.

Härmarbläckfisk

Ni som har följt den här bloggen ett tag vet vad jag tycker om bläckfiskar: jag är tokig i dem. Bläckfiskar är smarta och charmiga men samtidigt ganska läskiga med sina tre hjärtan och blått blod.

Härmarbläckfisken kallas ibland för mimicking miracle octopus på engelska. Den lever verkligen upp till sitt namn. Bläckfisken undkommer faror genom att härma olika djur. På så sätt slipper den bli attackerad av sina fiender. Om den härmar ett giftigt och farligt djur blir ju effekten att andra djur undviker den. Det behövs, för detta är en liten bläckfisk (högst 60 centimeter lång) och det finns många som skulle vilja äta upp den.

För det mesta ägnar sig härmarbläckfisken åt att simma ovanför botten och leta efter små fiskar, krabbor, maskar och annat ätbart. Den tar sig fram med jetdrift genom att spruta ut vatten genom sin sifon. Helst håller den till i områden där floder mynnar ut i havet. Här finns inte lika många gömställen som på ett korallrev så bläckfisken är blottad och utsatt. Därför kommer härmandet av farliga djur till god användning.

Vad kan då denna bläckfisk härma, och hur gör den det? Några exempel:

  • Drakfisk: bläckfisken simmar en bit ovanför botten och håller ut sina armar för att imitera fiskens giftiga taggar.
  • Havsorm: bläckfisken döljer sex av armarna och rör de resterande två på ett sätt som påminner om en orm.
  • Plattfisk: bläckfisken håller ihop alla sina armar bakom sig. (Plattfisken den härmar är giftig och därför effektiv att härma.)

Bläckfisken tycks föredra att härma vissa djur mer än andra. Den ägnar till exempel ganska mycket tid åt att vara plattfisk. Hur många olika djur härmarbläckfisken kan imitera vet vi inte. Dykare har rapporterat att bläckfisken härmar anemoner, maneter, boxarräkor, fjäderstjärnor, krabbor, sjöhästar, ålar, rockor och nakensnäckor. Dessa är dock inte vetenskapligt verifierade.

Att djur härmar andra djur kallas mimikry och är inte ovanligt. Det finns ju till exempel flugor som ser ut som getingar för att skrämma bort fiender. Men medan andra djur som ägnar sig åt mimikry imiterar ett djur kan härmarbläckfisken imitera flera olika. Det är härmarbläckfisken den första kända arten som gör.

För att lyckas avgöra vilket djur som är bäst att härma i vilken situation, och för att kunna ändra färg och form och posera som olika djur, behöver härmarbläckfisken vara intelligent. Bläckfiskar har stora hjärnor och är bra på att lösa problem. Härmarbläckfisken har en smart släkting som heter kokosnötsbläckfisk. Den bär med sig kokosnötsskal och snäckskal och gömmer sig i dem vid behov. Där har vi ett snyggt exempel på användande av verktyg i djurvärlden.

Härmarbläckfisken finns främst i vattnen runt Indonesien, men dess utbredningsområde sträcker sig från Röda havet till Stora barriärrevet. Arten upptäcktes så sent som 1998.

Benätande snorblomma

Benätande snorblomma: när namngivningen av djur fullständigt urartar.

Vi har lärt känna det spydiga franshuvudet, den flygande grisrumpan och den huvudlösa kycklingfisken. Inget av dessa namn har känts rimligt på något sätt. Nu ska vi göra det hela ännu roligare genom att introducera den benätande snorblomman.

Jag har inte hittat på namnet. På latin heter djuret Osedax mucofloris, vilket betyder just benätande snorblomma. Arten saknar namn på svenska så jag har översatt det latinska. Nu försöker jag vänja mig vid det faktum att jag skriver en text med titeln benätande snorblomma. Jag gillar att skriva men trodde aldrig att detta skulle hända. Ibland tar sig livet märkliga vändningar.

Först och främst: den benätande snorblomman är en ringmask. Den gräver sig in i skelett av valar som har dött och sjunkit till botten. Döda valar leder till en stor fest på havsbotten. Många vill vara med och kalasa på köttet. Den benätande snorblomman kommer också på festen, men inte för köttet utan för näringen i skelettet. Masken äter inte benen i sig utan fettet som finns i benen.

Masken sätter fast sig i valens skelett och bor sedan där. De delar av masken som sticker ut ur valbenet används för att ta upp syre ur vattnet. Dessa delar är 1-2 centimeter långa, rödaktiga och ser ut lite som en blombukett. Inne i skelettet har masken ett rotsystem, så masken är faktiskt ganska blomlik. Den gula klumpen du ser på bilden är rotsystemet. För att rötterna ska kunna växa in i skelettet utsöndrar masken en syra. De yttre delarna (blombuketten) är täckta av ett lager av slem. Namnet benätande snorblomma är alltså väldigt passande.

För att äta har masken hjälp av bakterier som den lever i symbios med. Det behöver den eftersom den saknar mun och mage, så den kan inte själv ta upp näring ur valskelettet. Bakterierna bor i ”rötterna” och sköter matsmältningen åt masken. Den benätande snorblomman har helt enkelt outsourcat sin mage.

Det finns liknande arter som lever väldigt snarlika liv och också äter valskelett, till exempel arten Osedax roseus. Ibland kallas maskarna i detta släkte (där den benätande snorblomman också ingår) för zombiemaskar. Förutom den lilla detaljen att de vill ha ben och inte hjärnor är de kanske ganska zombielika.

Just den benätande snorblomman är faktiskt en svensk upptäckt. Ett team av forskare hittade den 2004 på valben i närheten av det marinbiologiska laboratoriet på Tjörnö. Tidigare har sådana maskar bara hittats riktigt djupt ner i Stilla havet, men den benätande snorblomman lever betydligt grundare. Det är överraskande att arterna är så lika varandra när de lever på så olika platser och djup.

Alla benätande snorblommor som syns på valskelett är honor. Men var finns hanarna någonstans? De är pyttesmå och bor inne i röret (blomvasen, om vi ska fortsätta med vår liknelse) som honan har byggt. Honan har alltså ett inbyggt harem som fertiliserar hennes ägg innan äggen släpps ut i vattnet och blir nästa generation av benätande snorblommor. Det har hittats så mycket som 111 hanar i en hona.

Först nyligen har forskare börjat förstå betydelsen som döda valar har för djur i havsdjupen. Den första benätande masken upptäcktes så sent som 2002. Med tanke på hur många djur som livnär sig på resterna av valar kan det vara värt att fundera på vad valjakt har fått för konsekvenser. Att valar har minskat i antal kan ha lett till att djur som är beroende av döda valar har blivit utrotade utan att de någonsin upptäckts.

Såvitt vi vet är den benätande snorblomman inte hotad. Denna zombiemask verkar leva och må bra nere i djupet.

Salpa

Den här veckan ska vi utreda en intressant fråga: går det att knarka fisk? Veckans vattenvarelse uppmuntrar INTE till droganvändning men tycker att frågan om knarkfiskar är intressant rent hypotetiskt. Det finns hallucinogena svampar, kaktusar och grodor. Finns det även fiskar som innehåller hallucinogena substanser? Ja, så klart. Havet innehåller massor av märkliga djur, så det är klart att där även finns hallucinogena fiskar.

Salpan (Sarpa salpa) är en vanlig, ganska oansenlig firre som lever i östra Atlanten och Medelhavet. 1996 vimsade sig en individ hela vägen upp i svenska vatten men vanligtvis lever denna fisk inte här. Salpan blir 15-50 centimeter lång och känns igen på att den har ett tiotal gula ränder längs kroppen. Den lever i stim och brukar hålla till på ner till 70 meters djup över sand- eller klippbottnar.

Salpan äter kräftdjur som ung och går på äldre dagar över till en vegetarisk diet bestående av sjögräs. Med åldern är det inte bara dieten som förändras utan även könet. Salpan börjar sitt liv som hane och byter så småningom till honkön. (Könsbyte är inte ovanligt hos fiskar. Se till exempel slängkäften, näsmuränan och clownfisken.)

På engelska kallas salpan ibland för dreamfish. På arabiska är den känd som fisken som ger drömmar. Anledningen till detta är att salpan innehåller ett ämne som kan ge ett rus vid förtäring. Effekterna sägs påminna om LSD.

Det finns ett ord för berusning orsakad av hallucinogen fisk: ichythyoallyeinotoxism. Det kan du ju träna på att stava och uttala om du tycker att sådant är kul (och sedan kan du ge dig på Hawaiis statsfisk humuhumunukunukuapua’a). Det finns flera fiskar som orsakar ichythyoallyeinotoxism och det spekuleras kring om ämnet som orsakar ruset produceras av fiskarna själva eller om de får i sig det genom kosten. Det är mycket vi inte vet om hallucinogena fiskar.

I Romarriket berusade sig människor med salpan för skojs skull. I Polynesien har andra fiskar med hallucinogena egenskaper använts i olika ceremonier.

Den här artikeln beskriver två fall av ichythyoallyeinotoxism orsakade av salpan. I det ena fallet åt en 40-årig man salpa på sin semester i Cannes. Två timmar senare kände han sig illamående och svag. Han bestämde sig för att avbryta sin semester och köra hem. Då började han hallucinera och uppsökte sjukhus. Efter 36 timmar var han som vanligt igen. I det andra fallet åt en 90-årig man en salpa från en fiskmarknad. Han drabbades av hallucinationer och mardrömmar.

Fisken äts i Frankrike, Tunisien och Israel men ses som oätlig i Italien och Spanien. Köttet mjuknar väldigt fort och då är fisken inte särskilt aptitlig. Risken att drabbas av ichythyoallyeinotoxism om du äter salpa är liten.

Ikonstjärna

De djur som utses till veckans vattenvarelse får denna ära av lite olika anledningar. Oftast är det för att djuret har spännande, roliga eller knäppa egenskaper. Riktigt så är det inte i ikonstjärnans fall. Den får titeln för att den är snygg. Men betyder det att ikonstjärnan är tråkig? Nej, verkligen inte! Den är ju en sjöstjärna. Det betyder att den har många konstigheter för sig.

Sjöstjärnearten Iconaster longimanus heter double star eller icon star på engelska. Den saknar svenskt namn så jag har översatt det engelska. Denna sjöstjärna har fem armar och blir upp till trettio centimeter i diameter. Mittskivan blir ungefär tio centimeter bred. Runt kanterna är sjöstjärnan oftast beige och brun och i mitten orangebrun. Den ser ut att ha en femuddig stjärna i mitten. Därav det engelska namnet double star.

Ikonstjärnan bor i de tropiska delarna av Stilla havet och Indiska oceanen. Den är vanlig i Singapore. Bäst trivs ikonstjärnan i de djupare delarna av korallrev på ner till 85 meters djup, gärna där det finns mycket sten.

Ikonstjärnan äter alger, bakterier och mindre ryggradslösa djur. Sjöstjärnor är lite speciella när det kommer till mat. Antingen sväljer de sitt byte helt och spottar ut resterna, eller så ligger de ovanpå det de vill äta och spottar ut sin mage genom munnen (som sitter på undersidan). Maten smälts därmed utanför kroppen.

Förutom att äta brukar sjöstjärnor promenera omkring på sina många slangfötter. Sjöstjärnor har ingen hjärna, men någon form av nervsystem har de. De saknar förmågan att planera sitt liv vilket kan bli lite roligt ibland. Om en arm uppfattar att det finns mat i närheten blir armen dominant och börjar instinktivt dra iväg åt det hållet. Resten av sjöstjärnan får vackert följa efter. Att armarna kan hitta mat verkar kanske udda, men de kan faktiskt känna lukt.

Luktsinnet är inte det enda sinne som sjöstjärnor har. De är känsliga för beröring, temperatur och kemisk sammansättning i vattnet. På varje armspets sitter ett öga. Det är ganska simpla ögon som inte kan göra mycket mer än att skilja mellan ljus och mörker. Visst är det coolt med armögon?

Vi vet tyvärr inte mycket om ikonstjärnan, men en rolig egenskap känner vi till: dess ungar. Den lägger orange ägg som är ungefär en millimeter breda, vilket är stort för en sjöstjärna. När äggen kläcks är det inget larvliknande som kommer ut, utan pyttesmå sjöstjärnor som ser ut precis som de vuxna i miniatyr. Jag har inte lyckats hitta några bilder på dessa babysjöstjärnor men de är säkert urgulliga.

Det går att ha ikonstjärnan i ett akvarium men den anses vara ett krångligt djur att ta hand om. Eftersom det brukar vara ganska mörkt där ikonstjärnan lever rekommenderas att akvariet har bra gömställen. Du kan mata ikonstjärnan genom att slänga bitar av musslor och räkor i akvariet och sedan släcka lampan. Då kommer ikonstjärnan att jaga rätt på maten.

Klumpfisk

Det här är den 168:e vattenvarelsen som presenteras på denna blogg. Trots att vi hittills har lärt känna så mycket som 167 djur finns det faktiskt flera helt fantastiska varelser som inte har fått uppmärksamhet än. En av dem är den majestätiska klumpfisken. Den har så många konstigheter för sig att den förtjänar vår odelade uppmärksamhet.

Klumpfisken (Mola mola) är vad du får om du tänker dig en halv fisk. Den saknar stjärtfena. Detta gör att klumpfisken är kort men hög. Dessutom är den väldigt stor. Klumpfisken är faktiskt världens största benfisk. (Världens största fisk är valhajen och den är en broskfisk.) Den största klumpfisk som har hittats var en stackare som krockade med ångskeppet SS Fiona år 1908. Skepp och fisk krockade med en ”väldig stöt”, enligt en rapport. Fisken var 3,1 meter lång och 4,26 meter hög.

För att kunna simma trots bristen på stjärtfena har klumpfisken långa rygg- och analfenor. De används ungefär som vingar. Tidigare var den allmänna uppfattningen att klumpfisken rör sig väldigt långsamt. Det visade sig inte stämma. Vid behov kan klumpfisken röra sig riktigt snabbt.

Klumpfisken bor i varma och tempererade hav över hela världen. Framför allt trivs den ute i de stora öppna vattenmassorna. Mindre exemplar påträffas ibland vid svenska västkusten.

Ibland ligger klumpfisken på ytan och ser ut att sola. På grund av detta beteende kallas den för ocean sunfish på engelska. Anledningen till att den solar är att den behöver hjälp av sjöfåglar. Klumpfisken drabbas nämligen av parasiter. Det har hittats mer än 50 arter av parasiter på klumpfiskar. Ett exempel är den lilla hoppkräftan Penella som begraver sitt huvud i klumpfiskens kött. Vissa parasiter kan putsarfiskar plocka bort, men till de mest envisa behövs sjöfåglar. De hjälper gärna till och äter upp parasiterna. Solandet kan också vara en metod för att återfå lite värme efter dyk ner till kallare, djupare vatten.

Klumpfisken kan hoppa upp ur vattnet. Få saker hade gjort mig så förvånad att se som en hoppande klumpfisk. Hoppandet är troligtvis en metod för att skaka bort parasiter. På grund av hoppandet kan klumpfisken faktiskt vara potentiellt farlig för människor. Tänk om en stor klumpfisk landar i din båt. Klumpfisken kan skrämmas också. Ibland när den simmar med fenan ovanför ytan misstas den för en stor haj.

Självklart har klumpfisken ännu fler udda egenskaper. Detta konstiga djur slutar aldrig att överraska. Klumpfisken saknar simblåsa. Simblåsan används av fiskar för att reglera flytkraften. Eftersom klumpfisken inte har någon behöver den hålla sig flytande på ett annat sätt. Dess metod är att vara täckt av ett lager av geléaktig vävnad. Detta lager kan vara 20 centimeter djupt och gör att klumpfisken är ganska dallrig.

Klumpfisken äter bland annat små fiskar, bläckfiskar, kräftdjur och maneter. Munnen ser ut ungefär som en näbb och är liten, så klumpfisken kan inte ge sig på stora byten. Själv behöver klumpfisken akta sig för sjölejon, hajar och späckhuggare.

Ett intressant rekord som klumpfisken har är att den producerar fler ägg än något annat ryggradsdjur. Honan kan producera 300 miljoner ägg. Alla dessa ägg utvecklas inte till vuxna klumpfiskar. Många djur tycker om att äta fiskägg så de allra flesta ägg slutar sina liv som mat. Yngel tenderar också att bli uppätna.

Som litet yngel ser klumpfisken ut som en taggig boll. Den är ungefär lika stor som ett knappnålshuvud. Tycker du att ynglet ser ut lite som en blåsfisk? Det beror på att klumpfisken är släkt med blåsfiskar. Att denna lilla boll utvecklas till en platt, rund och tagglös jätte är kanske svårt att föreställa sig, men så ligger det till. Den lilla bollen har mycket växande framför sig. Den ska bli ungefär 60 miljoner gånger sin ursprungliga storlek. Detta är det mest extrema tillväxt vi känner till hos ett ryggradsdjur.

Arten är sårbar. Ofta fastnar klumpfisken i nät och annan fiskeutrustning som bifångst. I Japan och Taiwan fiskas klumpfisk aktivt eftersom den anses vara en delikatess. En annan fara för klumpfisken är plastpåsar. Den äter påsarna i tron att de är maneter och det kan sluta med att klumpfisken har magen full av plast.