Havskatt

Den här veckan blir det en riktigt ful fisk. Havskatten (Anarhichas lupus) är en lång fisk med ett ansiktsuttryck som får den att se väldigt sur ut.

Foto: Wikimedia

Munnen är full av kraftiga tänder. Anledningen till att havskatten har en så skrämmande käft är att den äter ganska svårätna djur. Den krossar skalet på musslor, eremitkräftor, krabbor och sjöborrar. Denna hårda diet sliter på tänderna och därför byts de ut med jämna mellanrum. När havskatten har bitit fast släpper den inte, så det gäller att akta fingrarna.

Det finns en video som visar en havskatt som biter sönder en läskburk. För att göra det här ännu mer intressant så visar videon även att det avhuggna huvudet från en havskatt kan göra samma sak. Det beror på muskelrörelser som sker efter att fisken är död. Videon påstår felaktigt att havskatten är giftig. Det är den alltså inte. Den är bara väldigt bra på att bitas.

Den längsta havskatt som har påträffats var 1,5 meter lång. Ofta blir de betydligt mindre. Färgen är brunlila, olivgrön eller grå. Vanligtvis är havskatten grå med mörka bank tvärsöver. Havskatten simmar genom att röra kroppen på ungefär samma sätt som en ål, men oftast är den stilla. Den bor i klippskrevor och föredrar att hänga där.

Havskatten lever i norra Atlanten på djup från 20 till 500 meter. På sommaren lever den grundare och på vintern djupare. Den finns vid svenska västkusten och går under alla möjliga spännande namn i olika delar av landet: havsvarg, sjöulv, tigerkatt, havdjävul med mera. Havskatten går riktigt långt norrut. Eftersom den lever i kalla vatten har den ett inbyggt frysskyddsmedel. Tack vare detta kan den överleva i minusgradigt vatten. Utan frysskyddsmedlet hade inte blodet kunnat vara flytande i dessa temperaturer.

Hos fiskar brukar honan släppa äggen i vattnet. Hanen brukar sedan befrukta äggen. Så gör inte havskatten. Hos havskatten blir äggen befruktade inne i honan. Efter befruktningen släpper honan äggen. De läggs på botten i klumpar, omgivna av sjögräs eller stenar. Hanen stannar med äggen och vaktar dem. Han kan tillbringa så mycket som fyra månader med äggen. Äggen är gula och 5,5-6 millimeter i diameter. De är bland de största fiskägg vi känner till.

Bottentrålning är ett hot mot havskatten. Eftersom havskatten lever bland stenar på botten förstör bottentrålningen dess bon och havskatten fångas ofta som bifångst. Klimatförändringar med ökade vattentemperaturer kan också påverka arten. I Sverige är havskatten klassad som starkt hotad.

Havskatten är så ful att fiskhandlare brukar hugga huvudet av den innan den säljs. När den säljs går den ofta under namnet kotlettfisk. Ibland används den som ingrediens i fish & chips. Skinnet är kraftigt och används till skinnarbeten, till exempel skor.

Europeisk flygbläckfisk

Du är säkert bekant med flygfisken. Flygfiskar är en familj som innehåller fler än 40 olika arter som kan glidflyga över ytan för att undkomma faror. Visste du att det finns något motsvarande i bläckfiskarnas värld? Det är klart att det finns. Bläckfiskar upphör aldrig att ha diverse roliga projekt för sig.

Foto: Wikimedia

Den europeiska flygbläckfisken (Todarodes sagittatus) är en av flera arter av flygbläckfiskar. Just den europeiska håller till i östra Atlanten och Medelhavet. Det har hänt att den har påträffats i svenska vatten. Jag tycker att det är bra att veta, för om jag skulle befinna mig vid havet och få syn på något så imponerande som en flygande bläckfisk vill jag vara lite mentalt förberedd.

De olika arterna av flygbläckfisk (totalt cirka 20 arter) finns utspridda över hela jorden. Alla kan inte flyga, men många kan. Den japanska flygbläckfisken (Todarodes pacificus) flyger, och den utgör årligen hälften av världens samlade bläckfiskfångst. Om du har ätit bläckfisk kan det ha varit japansk flygbläckfisk. Den europeiska flygbläckfisken fångas också men inte i lika stor utsträckning.

Vi ska gå in lite mer på det här flygandet. Flygbläckfiskar har setts flyga så långt som 30 meter. Detta gör de för att undkomma fiender eller spara energi när de förflyttar sig över större avstånd. Det tar ungefär 3 sekunder för bläckfisken att flyga 30 meter, så den är snabb.

Den europeiska flygbläckfisken är ganska stor. Dess mantel kan bli 75 centimeter lång. Ofta blir den dock betydligt mindre, runt 25-35 centimeter. Bläckfisken har kraftiga fenor. De tio armarna är fulla av sugkoppar, precis som hos andra bläckfiskar. Kroppen har en lila färg.

Något som är spännande med den europeiska flygbläckfisken är att den migrerar. I början av sommaren finns stora stim vid Norge, Färöarna, Skottland och södra Island. Det är inte ovanligt att flygbläckfiskar flyter i land på stränder i dessa områden. På vintern ger sig den europeiska flygbläckfisken längre ut från kusterna, och även djupare. Den har påträffats på djup under 4000 meter. De populationer som lever i Medelhavet och vid nordvästra Afrika migrerar inte alls på det här sättet.

Anledningen till att den europeiska flygbläckfisken migrerar är att den vill vara där maten är. Maten består av fisk, kräftdjur och mindre bläckfiskar. Kannibalism är inte ovanligt.

Den europeiska flygbläckfisken deltar också i den vertikala migration som äger rum i havet dagligen. På nätterna kommer djur som vanligtvis lever i djupet upp till ytan. Andra djur följer efter för att jaga. När dagen gryr återvänder djuren ner i mörkret. Väldigt många olika arter ägnar sig åt dessa dagliga resor.

De allra flesta exemplar av europeisk flygbläckfisk som fångas är honor. Detta verkar bero på att könen är väldigt segregerade. Eventuellt är det bara honorna som deltar i den dagliga vertikala migrationen medan hanarna inte rör på sig lika mycket. Om hanarna stannar i djupet minskar sannolikheten att de blir fångade.

Atollamanet

Snart är det nyår. Vi firar med en vattenvarelse som lyser upp på samma sätt som fyrverkerier.

Foto: Wikimedia

Atollamaneten (Atolla wyvillei) är en bioluminiscent art. Det betyder att den producerar ljus. Den är, inte helt oväntat, en djuphavslevande art. Det är ju i det mörka djupet som bioluminiscensen kommer till sin fulla rätt. Själva maneten är röd. Det är också en vanlig djuphavsegenskap. Rött ljus når inte så djupt ner i havet, och därför är många djur som lever där färgblinda för rött. Om de får syn på ett rött djur framstår det som svart.

Ljuset som atollamaneten blinkar i är blått. Maneten ger ifrån sig en serie av blinkningar när den blir attackerad. Det gör den för att dra uppmärksamhet till sig. Förhoppningsvis kommer ett rovdjur som är intresserat av att äta det som attackerar maneten. Risken för detta får ofta angriparen att fly. På grund av detta beteende har arten skaffat sig smeknamnet alarm jellyfish.

Det här blinkandet är så intressant att marinbiologen Edith Widder har inspirerats av det i utvecklandet av en uppfinning som kallas E-jelly. Den används för att locka till sig djuphavsdjur som filmas och dokumenteras, och den har varit mycket framgångsrik. Till exempel användes E-jelly för att locka fram en jättebläckfisk ur djupet. Här kan du läsa mer om E-jelly och mötet med jättebläckfisken.

Atollamaneten blir upp till 15 centimeter i diameter. Den har ungefär tjugo trådar. En av trådarna är extra lång. Den extra långa tråden används bland annat till parning. Med hjälp av tråden fångar atollamaneten in en annan atollamanet och drar den till sig. Om atollamaneten vill kan den också föröka sig asexuellt. Det gör den genom att knoppa av polyper som utvecklas till larver.

Den långa tråden hjälper också till med att fånga mat, tillsammans med de andra trådarna. Maten består bland annat av kräftdjur. Bytesdjuren skadar sig på de brännande trådarna och fångas in. Tack vare trådarna behöver maneten inte jaga särskilt aktivt. Den kan hänga stilla och vänta på att en förbipasserande stackare simmar in i trådarna.

Eftersom atollamaneten är en manet finns det mycket den saknar. Den saknar cirkulationssystem, matsmältningssystem och centralt nervsystem. Maneter är nässeldjur och har sina brännande nässeltrådar. Utöver det är det inte så mycket med dem.

Du kan träffa på atollamaneten på djupt vatten över hela jorden. Den brukar hålla till på mellan 500 och 5000 meters djup, där fullständigt mörker råder.

Falsk eldsjöborre

God jul! Vi firar med en vattenvarelse som ser ut som julpynt.

Foto: Wikimedia

Den falska eldsjöborren (Astropyga radiata) är röd, brun, lila eller nästan svart. Det finns en äkta eldsjöborre också. Den heter Asthenosoma varium och är också mycket snygg. Vi ska dock ägna oss åt den falska eftersom den är snäppet mer intressant. Bara det latinska namnet i sig är lite skojigt. Astro betyder stjärna och pyga anus. Sjöborren har en stjärna runt anus (som sitter högst upp i mitten).

Den falska eldsjöborren blir upp till 20 centimeter i diameter. Taggarna blir upp till 4 centimeter långa. Sjöborren har även kortare taggar, och de korta är giftiga. Giftet är inte dödligt för människor men ett stick kan ge upphov till väldigt smärtsamma sår. Det är ovanligt att någon råkar trampa på en falsk eldsjöborre. Med sina färger syns den tydligt.

Maten består av alger som sjöborren betar från botten. Sjöborren äter även små ryggradslösa djur. På undersidan av kroppen har den kraftfulla käkar. Förutom att beta gör sjöborren inte så mycket. Den kan röra på sina taggar och rikta dem mot objekt som den uppfattar som ett hot. Detta kan sjöborren göra eftersom den har ögon. Den är känslig för ljus och mest aktiv på natten.

Den falska eldsjöborren har många kompisar. Eller, de kanske inte är kompisar. De kanske snarare är irriterande individer som stör. Det är svårt att veta vad sjöborren tycker. Det finns räkor, fiskar och krabbor som lever bland taggarna. Där är de väl skyddade.

En krabba som heter Dorippe frascone (även kallad urchin crab eller carrier crab) brukar bära runt på den falska eldsjöborren. Sjöborren och krabban lever i en symbiotisk relation: krabban har ett skydd, och sjöborren blir transporterad till nya platser där den kan äta.

Du kan träffa på den falska eldsjöborren där Stilla havet och Indiska oceanen möts. Den trivs på 10-30 meters djup, gärna på sandbottnar. Ibland är många falska eldsjöborrar samlade på ett ställe.

Spökmärla

Haven är fulla av kräftdjur. Många av dem är små. Vi har stiftat bekantskap med små kräftdjur förr, till exempel kelpkuraren, tångmärlan och krillen. Den här veckan blir det en annan liten rackare: spökmärlan.

Foto: Wikimedia

Spökmärlor är ganska spöklika. De har långa, smala kroppar. Om du tänker dig att skräckfiguren Slender Man vore en räka får du nog en ganska korrekt bild. Ibland kallas spökmärlan för en havens motsvarighet till bönsyrsan. Den har ungefär samma kroppsform.

Det finns inte bara en art av spökmärla. Det finns en hel familj. Familjen ingår i ordningen märlkräftor.

Spökmärlan blir upp till fem centimeter lång men ofta mindre. Kroppen är indelad i 13 segment. Segmenten utgör huvud, mellankropp och bakkropp. På huvudet sitter två par antenner. Frambenen har kraftiga klor som används till försvar, att plocka bort skräp och att fånga mat. Bakbenen har också klor. Dessa använder spökmärlan till att hålla sig fast i växter, svampdjur och annat.

Färgen på spökmärlan varierar. Den kan faktiskt ändra färg. Denna egenskap använder den till att smälta in i sin omgivning. Spökmärlan sitter alltså stilla och försöker vara så osynlig som möjligt. När ett mindre kräftdjur kommer simmande slår spökmärlan till. På samma sätt jobbar bönsyrsan, som spökmärlan alltså påminner om till utseendet. Den ligger också i bakhåll. Spökmärlan äter även växtdelar och annat som driver förbi. Vissa arter fångar ätbara partiklar med hjälp av sina antenner.

Om du bor i havet och är liten finns det tyvärr många som vill äta dig. Räkor, krabbor, nakensnäckor, havsanemoner och vissa fiskar äter spökmärlan. Med tanke på det är det praktiskt att kunna kamouflera sig.

Ofta finns många spökmärlor samlade på en liten yta. Där sitter de och håller sig fast och syns knappt. Men spökmärlan kan inte bara hålla sig fast: den kan även simma. Det gör den genom att böja och räta ut kroppen.

När spökmärlan växer behöver den ömsa skal. Ett nytt skal växer under det gamla skalet. Direkt efter att spökmärlan har ömsat skal är skalet fortfarande ganska mjukt. Det är bara i det läget som honan kan para sig. Hon bär äggen i en pung på mellankroppen. När äggen kläcks ser de små spökmärlorna redan ut som vuxna, fast pyttesmå.

Hos vissa arter av spökmärla dödar honan hanen efter parning. Hon hugger honom med en giftig tagg. Även här påminner spökmärlan om bönsyrsan. Hos bönsyrsan biter honan av hanens huvud.

Spökmärlan lever i hav över hela världen. Vissa arter är djuphavslevande men de flesta föredrar relativt grunda vatten.

Dammsugarrocka

En läsare har tipsat om en rocka som heter Electrolux addisoni. Rockan saknar namn på svenska men läsaren föreslog att den skulle få heta dammsugarrocka. Det känns rimligt eftersom företaget Electrolux tillverkar dammsugare. Det latinska namnet Electrolux addisoni ger mig en rolig mental bild av en rocka som kör runt ungefär som en robotdammsugare.

Foto: Animal Database

För att göra det hela ännu roligare så är rockan verkligen på riktigt uppkallad efter Electrolux dammsugare. Det är den på grund av att den är elektrisk, samt på grund av

”vigorous sucking action displayed on the videotape of the feeding ray that… may rival a well-known electrical device used to suck the detritus from carpets, furniture, and other dust-gathering surfaces in modern home.”

Dammsugarrockan dammsuger alltså botten när den äter. Den äter ryggradslösa små djur som lever i mjuka bottnar, till exempel maskar och kräftdjur, och beter sig som en robotdammsugare medan den gör det. Dammsugarrockan dammsuger bottnar på ner till 50 meters djup.

Denna art upptäcktes ganska nyligen. Den observerades 1984 men beskrevs vetenskapligt först 2007. Då kom den även högst upp på International Institute for Species Explorations lista över ovanliga och unika nyupptäckta arter under året.

Alla dammsugarrockor som har undersökts är vuxna hanar, så vi vet i stort sett ingenting om de unga rockorna eller honorna. Dessutom har den bara setts till på dagtid, så vad den pysslar med på nätterna vet bara den själv. Det finns väldigt mycket vi inte vet om dammsugarrockan.

Dammsugarrockan är mörkbrun med gula prickar och mörka ränder. De starka färgerna kan vara ett sätt att varna andra djur. Dammsugarrockan är ju en elektrisk rocka och kan ge kraftiga stötar. (Här kan du läsa om en annan elektrisk rocka.) Elektriciteten kommer från två njurformade organ som sitter vid fenorna. När rockan känner sig hotad brukar den höja svansen och inta en pose för att visa att den menar allvar.

Denna rocka lever i Sydafrika. Alla kända exemplar har hittats längs en 30 mil lång kustremsa. I det område där dammsugarrockan lever pågår mycket sportdykning och fiske. Det finns en risk att rockan störs av dykare eller att dess habitat förstörs. Föroreningar är också en risk. Vi vet inte om arten är hotad eftersom vi väldigt nyligen lärt oss att den över huvud taget finns, men den kan vara starkt hotad.

Ringbärare

Nej, det här handlar inte om Frodo.

Foto: Peter Funck & Reinhardt Møbjerg Kristersen

Ringbärare är en stam av djur som bara innehåller ett enda släkte med tre kända arter. Andra stammar i djurriket är till exempel blötdjur och ryggsträngsdjur (där ryggradsdjur ingår). Detta säger något om hur avlägset ringbäraren är släkt med andra djur. Det här är en konstig krabat.

Ringbäraren upptäcktes så sent som 1995, av danska forskare. Det är inte ofta en ny stam upptäcks så detta var stort. Ringbäraren var ganska svår att hitta. Den är nämligen pytteliten: mindre än 0,5 millimeter. Dess kropp består av mindre än 200 celler.

Platsen som ringbäraren bor på är lite udda. Den bor vid munnen på humrar och dess släktingar. Arten hittades först på en havskräfta och har även hittats på arterna amerikansk hummer och europeisk hummer. Alla djur som ringbäraren har hittats på lever i kalla vatten och ringbäraren har samma utbredningsområde som sitt värddjur. Ringbäraren är ingen parasit. Relationen till hummern är i stället en form av symbios.

Ringbäraren äter bakterier och annat pyttelitet som driver förbi. Den äter också matrester som finns runt munnen på värddjuret.

Kroppen ser ut ungefär som en säck. Detaljerna på säcken varierar beroende på vilken fas i livet ringbäraren befinner sig i. I den första fasen är ringbäraren asexuell och fokuserar på att äta. I ena änden av kroppen sitter en stjälk som sitter fast i en skiva. Denna sitter i sin tur fast vid hummerns mun. I andra änden av säcken sitter mun och anus. I det här stadiet är ringbäraren som störst. Den krymper när den går över i nästa fas.

Det här med fortplantning hos ringbäraren är jättekonstigt så vi tar det från början. Under hösten gör den asexuella ringbäraren kloner av sig själv. I början av vintern gör ringbäraren hanar. Dessa hanar sitter inte fast. Den nya hanen krälar över hummern och letar upp en asexuell individ som han klistrar fast sig vid. Han bildar nu två dvärghanar inuti sin egen kropp. Två hanar i stället för en ökar chansen att senare befrukta en hona.

I slutet av vintern har nästan alla asexuella individer hanar som sitter fast i dem. Nu börjar ringbäraren tillverka honor. Varje hona har ett ägg. När honan föds fertiliseras ägget av en av dvärghanarna. Honan letar upp en bra plats vid hummerns mun och slår sig ner där. Ägget utvecklas till en ny hona inuti kroppen på den något äldre honan. När den nya honan är fullt utvecklad återstår bara ett tomt skal av honan som hon växte i.

I just det här stadiet som den nya honan befinner sig i kan ringbäraren simma riktigt bra. Nu kan hon leta efter en ny hummer och påbörja bildandet av en ny väldigt udda familj. När honan slår sig ner på en ny hummer går hon över i det asexuella stadiet. Cykeln börjar om.

Det är bara i det asexuella stadiet som ringbäraren har ett fungerande matsmältningssystem. Varken hanar eller honor kan äta och därför är de väldigt kortlivade.

Gökmal

Vi brukar inte prata om fåglar i den här bloggen. Av förklarliga skäl. Men nu ska vi prata om göken. Göken ägnar sig åt något som kallas häckningsparasitism. Det betyder att den lägger sina ägg i andra fåglars bon. Göken lägger ett ägg i varje bo. Fostermamman ruvar ägget tillsammans med sina egna ägg och tar hand om gökungen lika väl som sina egna. I många fall är gökungen betydligt större än de andra fågelungarna och de är inte alls lika varandra, men det gör ingenting. Gökungen får ändå en god uppväxt.

Nu ska vi byta ämne till gökmalen (Synodontis multipunctatus).

Foto: Wikimedia

Gökmalen bor i Tanganyikasjön och är en sorts mal. Den är en av flera arter som går under namnet upside-down catfish. Den simmar ofta upp-och-ner och anledningen till detta är lite oklar. En tänkbar förklaring är att den äter alger som växer på undersidan av grenar och stockar. Genom att simma upp-och-ner kommer fisken enklare åt att beta.

Den här firren blir nästan 30 centimeter lång och är ljust brun med svarta prickar. Precis som andra malar har den karaktäristiska skäggtömmar. Den lever i stim och håller till på ner till 40 meters djup.

Tanganyikasjön är känd för sina ciklider. Ciklider är populära akvariefiskar. Flera av dem ägnar sig åt att munruva sina ägg. Det innebär att fisken spärrar upp käften och håller äggen i munnen tills de kläcks. Detta beteende förekommer inte bara hos ciklider utan även hos andra fiskar, till exempel käkfisken.

Gökmalen utnyttjar de munruvande cikliderna för att föröka sig, precis som göken använder andra fågelarter. När gökmalen känner lukten av munruvande ciklider som förökar sig blir det som en startsignal för gökmalen att också sätta i gång. Den handlar snabbt. När cikliden släpper sina ägg skyndar sig gökmalen att äta upp så många av dem som möjligt. Samtidigt släpper honorna sina egna ägg och hanarna befruktar dem. Cikliden samlar snabbt ihop äggen för att ruva dem i munnen. När den gör det följer gökmalens ägg också med.

Äggen kläcks snart i munnen på cikliden. Gökmalens ägg kläcks först och ynglen är större än ciklidynglen. När ciklidens ägg kläcks väntar gökmalsynglen, redo att äta upp de små cikliderna. Gökmalens yngel behöver ju näring. Det hela är en ganska sorglig historia. Många ciklidägg äts upp bara för att gökmalen är för lat för att ta sitt ansvar som förälder.

Förutom göken och vissa andra fågelarter verkar gökmalen vara det enda ryggradsdjur som ägnar sig åt detta parasitiska beteende. Den är alltså ganska unik.

Det går att ha gökmalen i ett akvarium. Gökmalen vill vara i stim så du måste ha mer än en gökmal. Två kan dock vara ett problem, för då kan de börja bråka med varandra om revir. Därför rekommenderas minst tre. Gökmalen kan föröka sig i fångenskap förutsatt att det finns en lämplig värd till dess ägg.

Pacu

Det finns en släkting till pirayan som från början enbart levde i sydamerikanska floder. Den finns nu även i andra vatten i Nordamerika, Europa och Asien. Den har till och med hittats i Öresund. Där fisken drar fram reagerar människor med skräck. Av en lite märklig anledning.

Foto: Wikimedia

Det finns flera arter som kallas för pacu. Alla är sötvattenlevande, kommer från Sydamerika och har mycket gemensamt.

Pacun må vara en pirayasläkting, men den saknar en sak som gör pirayan så ökänd: vassa tänder. Medan pirayor är kända för att snabbt skapa brutala blodbad genom att slita byten i stycken jobbar pacun på ett annat sätt. Dess tänder är trubbiga och ser ut nästan som människotänder. Tänderna används till att krossa frön och nötter. Pacun är allätare men huvudsakligen vegetarian.

Det är på grund av sitt krossande av nötter som pacun har fått ett udda rykte. Den är känd för att krossa människors testiklar för att den förväxlar dem med nötter. Ryktet började med att pacun påstods ha kastrerat och dödat två män i Papua Nya Guinea. 2011 var pacun med i tv-programmet River Monsters och det satte ännu mer fart på ryktena. 2013 hittades pacun i Öresund och Kvällsposten drog till med rubriken Farlig fisk i Öresund – attackerar testiklarna. På engelska kallas pacun för nutcracker fish på grund av sitt påstådda testikelintresse.

Om vi ska hålla oss till fakta finns det väldigt lite belägg för att pacun bryr sig om testiklar. Det har skämtats om att den skulle kunna förväxla testiklar med nötter, men ryktet verkar inte grunda sig i verkligheten utan snarare i att många blir skrämda av tanken på att få sina genitalier angripna. Vi ser liknande rykten om tandpetarfisken som påstås simma in i könsorgan.

Oavsett testikelbitande eller inte ska du inte stoppa in kroppsdelar i munnen på pacun. Den kan bitas och det kan leda till otäcka skador på fingrar och annat.

Foto: Wikimedia

Det finns en del förvirring gällande pacuns tänder. Ibland dyker det upp virala bilder som påstås visa pacun och dess människotänder. I vissa fall är det inte alls någon pacu på bilden utan i stället en rackare som heter fårhuvudfisk. Dess tänder påminner också om människors, men det är alltså en helt annan sorts fisk.

Att pacun hittas i nya vatten är ett problem. Invasiva arter kan förstöra hela ekosystem, till exempel genom att konkurrera ut lokala arter och sprida sjukdomar.

Hur hamnar då pacun i nya vatten? Ibland planteras den in för att lokalbefolkningen ska kunna fiska upp och äta den. Den är en populär matfisk. Ibland släpps den ut av akvarister för att den har blivit för stor för sitt akvarium. Pacun har nämligen en tendens att växa. När fisken köps är den ofta inte längre än 6-8 centimeter. Den marknadsförs som en piraya som är vegetarian och verkar vara en finfin akvariefisk. Pacun kan dock bli över en meter lång. Det finns ett envist rykte om att en pacu i ett litet akvarium inte växer. Det stämmer inte. Många akvarister har fått tråkiga överraskningar med fiskar som blivit gigantiska.

Att då släppa ut fisken i naturen är en mycket dålig idé. Det kan skada det lokala djur- och växtlivet. Ofta överlever fisken inte att bli utsläppt för pacun klarar inte av kalla vatten. Den har då en obehaglig död framför sig.

Beroe

För några år sedan skrev jag om den amerikanska kammaneten. Jag skrev bland annat såhär:

”I Svarta havet tävlade denna kammanet om samma mat som många fiskar. Dessutom åt den fiskägg och yngel. Under 1990-talet såg det riktigt illa ut för fiskpopulationerna, bland annat för ansjovisen. Nu har man fått ordning på beståndet av amerikansk kammanet i Svarta havet genom att införa en annan sorts kammanet som äter den amerikanska.”

Den här veckan ska vi lära känna kammaneten som planterades in i Svarta havet för att äta den amerikanska.

Foto: Wikimedia

Beroe är ett släkte av kammaneter. Kammaneter är inga maneter, trots namnet. De har inga nässelceller så de bränns inte. Precis som andra kammaneter ser beroen ut som en genomskinlig klump. Den har rader med kammar som den kan fladdra med. Dessa kammar är uppbygda av så kallade cilier, som är tunna plattor med hårstrån på. När ljus träffar de fladdrande kammarna glittrar de i regnbågens alla färger. På engelska kallas beroen ibland för cigar comb jelly eftersom den är något cigarrformad. Den kan bli upp till 16 centimeter lång. Vissa arter blir mindre.

Beroen äter inte bara amerikanska kammaneter. Den är extremt glupsk och äter i stort sett alla kammaneter den träffar på, även sådana som ser ut att vara för stora för att ätas. Något som är dubbelt så stort som beroen själv är inga problem.

Deep Sea News har skrivit ett inlägg om beroen i allmänhet och dess ätande i synnerhet. Enligt Deep Sea News är beroen en skräckinjagande ätmaskin. Den är i stort sett en simmande mage med en mun. Beroen må vara regnbågsskimrande och fin men den har alltså en mörk sida.

Trots att det inte ser ut så har beroen tänder. Tänderna är pyttesmå men vassa. Dessutom är de rörliga. De kan växla mellan att vara formade som krokar och mer normalt huggtandsformade. Tänderna är uppbyggda av samma sorts hårstrån som sitter på kammarna. För att tänderna ska vara vassa är hårstråna ihopklumpade. Beroen har hundratals rader av tänder.

Runt munnen sitter dessutom speciella celler som håller munnen stängd efter att beroen har svalt sitt byte. Det är nästan som om beroen har en dragkedja. Bytesdjuret kan inte ta sig ut. Väl inne i magen fungerar tänderna som tiny meat grinders, pulsing back and forth, slowly tearing it to shreds, skriver Deep Sea News. Beroen har alltså en inbyggd köttkvarn.

Finns det någon som har lyckats filma detta spektakulära ätande? Visst finns det! Det är något hypnotiserande och vackert över hur beroen äter. Det ser inte alls så skräckinjagande ut som det rimligtvis är ur bytesdjurets perspektiv.

Enligt en studie kan kammaneter vara dina mest avlägsna släktingar i djurvärlden. De har inget centralt nervsystem utan ett simpelt nervnät. Du har alltså väldigt lite gemensamt med beroen. Kammaneter är blinda men kan känna av och reagera på rörelser.

Beroen har olika utbredningsområden beroende på art. Vi tar tre exempel på arter. Beroe abyssicola lever i norra Stilla havet. Beroe cucumis bor i Atlanten och Beroe ovata i södra Atlanten, Medelhavet och Svarta havet. I Svarta havet är den en invasiv art och gör ett bra jobb med att äta amerikanska kammaneter.