Svampräka
På land finns det flera djur som bildar organiserade och hierarkiska samhällen. Vi har till exempel bin, myror, termiter och till och med en mycket udda gnagare som heter kalråtta. Dessa djur är så kallat eusociala. De har gemensamt att de har en arbetsdelning med specialiserade roller där bara ett fåtal individer sköter fortplantningen.
Hur ser det ut under vatten? Finns det eusociala djur där? Finns det någon sorts havsmyrstackar? Det är klart att det finns. Vattenvärlden gör oss aldrig besvikna. Eusociala havsdjur är extremt ovanliga, men det finns kräftdjur som lever i den typen av samhällen.
Svampräkan Synalpheus regalis är en sorts pistolräka. (Den verkar sakna namn på svenska så jag har hittat på ett.) Svampräkan lever i de varma delarna av västra Atlanten och är pytteliten: bara ett par millimeter lång. Svampräkan bygger inte myrstackar eller liknande. Den bor i något som redan finns på plats: svampdjur. Det kan finnas över 300 svampräkor som bor inne i svampdjurets kanaler.
Något annat som skiljer svampräkor från myror är att myror inte äter sin myrstack. Svampräkan mumsar glatt på svampdjuret som den bor i. Den äter även diverse små organiska partiklar som finns i vattnet.
I varje koloni av svampräkor finns det bara en hona som fortplantar sig: drottningen. Utöver henne finns det två grupper: ungarna, samt vuxna som försvarar samhället mot inkräktare och förökar sig med honan.
Pistolräkor är en grupp skojiga kräftdjur med en förstorad klo som används som en pistol. Genom att slå två delar av klon mot varandra skapas en kraftfull våg av bubblor. Vågen är så kraftig att den kan döda små fiskar och krossa glas. Precis som ett pistolskott.
Smällen kan uppnå en ljudstyrka på 218 decibel. Det betyder att pistolräkan är en av havets mest högljudda invånare (dock inte lika högljudd som kaskeloten). Den lilla pistolräkans smäll kan störa sonarutrustning. Som om det inte vore nog skapas temperaturer på upp till 4700 grader när bubblorna kollapsar. Bubbelkollapsen skapar också ljus (så kallad sonoluminiscens). Den höga temperaturen och ljuset finns bara under en extremt kort tid och kan inte uppfattas utan avancerade mätinstrument, men det är ändå fruktansvärt coolt. (Jämför med boxarräkans förmågor.)
Hos de flesta arter av pistolräkor brukar räkan ligga i bakhåll och avfyra bubbelvågen när den känner en fisk närma sig. Pistolräkor ser dåligt, så i stället för att spana efter fiskar känner de efter rörelser med sina antenner. Svampräkan jagar dock inte fisk och behöver därför inte använda pistolklon till jakt. Den använder i stället klon till försvar.
En rolig detalj hos svampräkan är att drottningen inte har någon pistolklo. Hos henne är den stora pistolklon i stället en liten klo som är bra att äta med. Det beror på att hon inte behöver pistolklon. Hon har ju en egen armé av andra svampräkor som försvarar henne vid behov.
Troligtvis har svampräkan utvecklat sitt eusociala beteende på grund av att den insisterar på att bo i svampdjur. Det finns inte överdrivet många svampdjur att bo i. Räkorna behövde lära sig att samsas. Det finns andra pistolräkor i släktet Synalpheus som också är eusociala, men de olika arterna bor väldigt sällan i samma svampdjur. Det verkar som om de jagar bort varandra och bara vill umgås med sina artfränder.
Kan du inte få nog av pistolräkor? I så fall kan du läsa om partnerräkan.
Tigermuräna
Alla muränor ser mer eller mindre skräckinjagande ut. En muräna som ligger i en skreva med huvudet utstickande ser ut som den perfekta filmskurken som smider onda planer om att bli alla havs envåldshärskare. Den främsta orsaken till att muränor ser så skrämmande ut är att de har munnen öppen och blottar sina huggtänder. Tigermuränan tar detta ett steg längre genom att ha läskiga tänder till och med för att vara en muräna.
Titta noga på den här firrens tänder. De ser ut som glasskärvor. Förmodligen är de ungefär lika vassa också. Muränor är rovdjur och ingenting du någonsin vill bli biten av. Det har hänt att de har bitit av människors fingrar. De människor som har drabbats av detta är de som har matat muränor. Ett hett tips: mata inte muränor. De har dålig syn och jagar med luktsinnet. Om du till exempel håller fram en bit korv till en muräna kommer den inte att se någon som helst skillnad mellan korven och dina fingrar. (Det finns en Youtubevideo där du kan se just precis detta: en muräna som biter av en tumme i tron att den är en korv. Jag tänker inte länka till den videon.) Muränor brukar ligga snällt i klippskrevor om ingen stör dem. De är till och med kända för att vara ganska vänliga.
Tigermuränan (Enchelycore anatina) har fått sitt namn för att den har ungefär samma färger som en tiger. Den lever på grunt vatten i de varma delarna av östra Atlanten och i Medelhavet. Dock kan den vara svår att få syn på eftersom den har som vana att ligga inne i skrevor och lurpassa (men inte på dig, så du kan vara lugn, utan på fiskar och annat). Tigermuränan blir upp till 120 centimeter lång. Världens längsta muräna kan bli upp till fyra meter, så tigermuränan är inte familjens jätte.
Det mest skrämmande med tigermuränans uppsättning av tänder är att muränan faktiskt har ännu en uppsättning tänder i sin andra käke. Alla muränor har denna lilla detalj: djupt nere i deras gap finns gap nummer två. De flesta fiskar, även icke-muränor, har faktiskt ett sådant extra gap, men muränor är de enda fiskar som kan skjuta fram och använda det på ett så briljant sätt.
Okej, det här är verkligen superkonstigt. Men det finns en bra förklaring till käke nummer två. Fiskar brukar äta genom att skapa ett undertryck så att bytet sugs in i munnen. Muränan är för långsmal och har för litet huvud för att kunna skapa det undertryck som krävs. Att den är långsmal är bra eftersom den har specialiserat sig på att krypa in i smala utrymmen, men det komplicerar ju ätandet. Muränan löser detta genom att bita tag i sitt byte, skicka fram den andra käken och låta den dra ner bytet i magen. Här finns mer information om denna spännande kroppsdel.
Muränor har ett fint samarbete med fiskar som kallas för groupers. Groupers är släkt med havsabborrar och kan bli ett par meter långa. Ibland behöver groupern hjälp med att hitta mat. Den har nämligen ett problem: maten gömmer sig i skrevor och groupern kan inte få tag på den. Då ber groupern en muräna om hjälp. Muränan följer snällt efter groupern som kikar in i hålor efter fiskar som ligger och trycker. När groupern får syn på ett bra byte skakar den på huvudet. På fiskspråk betyder en huvudskakning tydligen inte ”nej” utan ”här finns något du bör kolla upp”. Muränan är långsmal och slemmig och bra på att ta sig in i trånga utrymmen. Den simmar in där groupern har signalerat att maten finns.
Muränan äter det den hittar i skrevan. Om bytet skulle lyckas smita står groupern beredd utanför och fångar det. Båda parter tjänar på detta samarbete: muränan får hjälp med att leta efter mat och groupern får hjälp att få fram mat som gömmer sig.
Vad finns det mer som är värt att veta om muränor? Jo, att deras fortplantning är ett mysterium. Muränor är ålar, precis som vår europeiska ål. Vi har ingen aning om hur ålar fortplantar sig. Den europeiska ålen simmar till Sargassohavet där den ägnar sig åt någon hemlig aktivitet som resulterar i nästa generation. Precis som den europeiska ålens yngel är muränans yngel smala, platta och genomskinliga. Vi vet inte vad de äter eller hur de blir till över huvud taget eftersom ingen någonsin har sett en muräna para sig. Alla ålar världen över ägnar sig uppenbarligen åt avancerat hemlighetsmakeri och jag hoppas att vi en dag avslöjar vad de gör, för jag är fruktansvärt nyfiken.
Argonaut
Du vet hur bläckfiskar har konstiga saker för sig hela tiden? Det bara fortsätter. Det finns inget stopp på det. Om du betvivlar bläckfiskars konstighet rekommenderar jag att du till exempel läser om filtbläckfisken så kommer du att förstå precis vad jag menar. Eller atlantglasbläckfisken, eller jättesepian, eller egentligen vilken bläckfisk som helst. Idag fortsätter vi med en mycket udda bläckfisk.
En gång i tiden hade bläckfiskar skal. Först simmade de runt med något som såg ut som stjärngossestrutar. Senare utvecklades det till andra skalvarianter. Ammoniter hade fina spiralformade skal och hittas ofta som fossiler. Idag är de allra flesta bläckfiskar utan skal. Det finns en familj som utgör ett undantag: pärlbåtarna.
Argonauten har en sorts skal. Honan skapar ett skal genom att utsöndra mineralet kalcit från två speciella armar. Skalet är papperstunt, genomskinligt och fullständigt värdelöst som försvar. Men det gör ingenting, för det är inte det hon använder skalet till. Hon lägger ägg i det. Många bläckfiskar lever nära botten och lägger sina ägg där. Argonauten lever ute i öppet vatten och har inte riktigt lyxen att ha någon bra plats att lägga sina ägg på. Därför fungerar skalet ungefär som en barnvagn. Äggen är skyddade från omvärlden och mamman kan städa dem och se till att de får ordentligt med syre.
Skalet används också för att reglera flytkraften. Argonauten simmar upp till ytan och fyller skalet med lagom mycket luft. Den kan sedan använda skalet på samma sätt som fiskar använder sin simblåsa. Argonauten kan krypa ut ur sitt skal om den vill. Skalet är mer som en väska som argonauten bär med sig än en kroppsdel. Ibland simmar den runt som en vanlig bläckfisk och nöjer sig med att hålla i skalet med en arm.
Trots att argonauten har ett skal som påminner lite om en pärlbåts är den inte särskilt nära släkt med pärlbåten. På engelska heter pärlbåten nautilus, och argonauten kallas ibland för paper nautilus på grund av det tunna skalet.
Argonauthanen är en helt annan historia. Han saknar skal. Dessutom är han liten och har en hectocotylus. Har du aldrig hört talas om kroppsdelen hectocotylus? Snart kommer du att veta massor av saker om den som du förmodligen aldrig kommer att ha någon som helst nytta av, men roligt är det. Hectocotylus är en sorts penisarm som förekommer hos vissa bläckfiskarter. Den används till att föra över spermatoforer (paket med spermier) till honan. Själva hanens könsorgan sitter inne i kroppen. Hectocotylus är ingen penis utan snarare ett spermietransportmedel. Hanen fyller armen och skickar över paketet till honan.
Hos argonauten och vissa andra bläckfiskarter sliter hanen av sin hectocotylus. Den kan simma en bit, så hanen drar helt enkelt loss armen och skickar den i honans riktning. Den stannar sedan kvar under hennes mantel. I en hona kan det finnas flera hectocotylus från olika hanar. När de hittades för första gången trodde forskarna att de var parasitiska maskar som levde i honan. De såg onekligen ut som maskar. Jag antar att tanken ”det är förmodligen avtagbara sexarmar” inte var det första någon kom att tänka på.
Vad som händer med hanen efter att han har slitit av armen vet vi inte. Överlever han? Kanske. Det är fortfarande mycket med argonauten som är höljt i dunkel.
Hectocotylus används ofta för att identifiera bläckfiskarter och att skilja mellan honor och hanar. Hos vissa arter av bläckfiskar ser hanarna och honorna väldigt lika ut. Vill du då veta könet kan du titta på om hanen har en arm som ser lite udda ut. I argonautens fall är det dock inte svårt att se skillnad mellan hanar och honor. Det är som sagt bara honan som har skal. Honan kan bli 10 centimeter lång och ha ett skal som är 45 centimeter i diameter. Hanen blir ungefär en tiondel av honans storlek.
Argonauten lever i varma hav i hela världen. Tyvärr är den ovanlig, så du kommer förmodligen aldrig att träffa på den. Den håller till ute i öppet vatten och tar sig fram genom att spruta ut vatten genom sin sifon. Den äter mumsiga räkor, kräftdjur och små blötdjur. Om den behöver försvara sig kan den släppa ut bläck, precis som många andra bläckfiskar.
Namnet argonaut kommer från den grekiska mytologin. Argonauterna var en grupp seglare på skeppet Argo. Honan hos argonauten (djuret, alltså) har två armar som är lite tillplattade. Förr trodde man att de användes som segel. Med tanke på det var det rimligt att uppkalla bläckfisken efter en grupp seglare. Det visade sig senare att de två platta armarna inte används till att segla utan till att bygga skalet. Namnet argonaut levde dock kvar.
Isanemon
I At the Mountains of Madness berättar H.P. Lovecraft om ett forskarteam på en expedition på Antarktis. Forskarna hade med sig speciell utrustning för att borra djupt ner i isen och undersöka vad som döljer sig där. Det skulle de aldrig ha gjort. Det öde landskapet visade sig dölja uråldriga civilisationer av främmande livsformer. Allt blev mycket skrämmande och farligt och det slutade inte så bra för forskarna.
Lovecraft skrev skräckberättelser. At the Mountains of Madness är (tack och lov) inte en redogörelse för en verklig forskningsexpedition som har ägt rum på riktigt. Men det som nu följer är det. Det här är den sanna berättelsen om forskare som borrade i den antarktiska isen och hittade märkliga livsformer.
Året var 2010. Forskare från det multinationella projektet ANDRILL var på plats på den amerikanska forskningsbasen McMurdo Station vid Rosshavet på Antarktis. ANDRILL är en förkortning av Antarctic Drilling Project. Syftet med projektet är att undersöka hur klimatet har förändrats under årmiljonerna. För att ta reda på detta borrar forskarna genom is, vatten, sten och sediment och samlar material som skvallrar om hur klimatet var när materialet i fråga bildades. Borren har nått så djupt som 1200 meter.
En dag hände något märkligt när forskarna skulle testa en undervattensrobot. De borrade ett hål och skickade först ner en kamera. Allt såg normalt ut. Undersidan av isen var platt och tråkig. Men när de skickade ner roboten som hade en bättre kamera såg de något som de verkligen inte hade förväntat sig. Isen var fluffig. När roboten körde närmare visade det sig att fluffet var tentakler som stack ut ur isen.
Det här hade potential att bli en väldigt bra skräckhistoria. Hade forskarna hittat ett uråldrigt monster?
Den mystiska livsformen var inget monster i ordets vanliga bemärkelse. Den var en havsanemon. Eller, rättare sagt, många havsanemoner. De satt på undersidan av isen. När roboten närmade sig drog sig anemonerna in i sina hålor.
Havsanemonen fick namnet Edwardsiella andrillae, efter ANDRILL-projektet. (I brist på bättre namn kallar jag den för isanemon, men det namnet är inte på något vis officiellt.) Havsanemoner är en sorts nässeldjur. Det betyder att de är släkt med maneter och koraller. Precis som sina släktingar har havsanemoner nässelceller. Med hjälp av nässelcellerna fångas små byten som havsanemonen transporterar in till munnen som sitter i mitten bland alla tentaklerna. Även om vi människor inte brukar tänka på havsanemoner som monster har plankton förmodligen en annan uppfattning.
De flesta havsanemoner lever fastsittande på stenar, växter eller nedgrävda i bottensedimentet. Det finns till och med en havsanemon som lever på en eremitkräfta. Havsanemoner har en kraftig fot som de använder till att hålla sig fast. Isanemonen är den enda art vi känner till som lever i is. Forskarna har ingen aning om hur den lyckas med det utan att förfrysa. Och hur har den grävt sig in i isen till att börja med? Havsanemoner har inga tassar eller klor eller annat att gräva med. Dessutom lever isanemonen upp-och-ner och det är också väldigt udda för en havsanemon.
Ingen vet heller hur isanemonen äter eller förökar sig. Isanemonens nära släkting Edwardsiella lineata lever som parasit när den är larv. Den bosätter sig i en kammanet och äter värdens inre organ. Vi vet ingenting om vad isanemonen pysslar med i sin barndom.
De isanemoner som hittades var 16-20 millimeter långa, gulvita, och såg ut att lysa i orange när strålkastarljuset träffade dem. Framtida forskning får utvisa hur isanemonens liv ser ut. Jag förväntar mig att en havsanemon som lever upp-och-ner och på något mystiskt sätt har borrat sig in i is har fler konstigheter för sig.
Isanemonen utsågs till en av de tio mest intressanta nyupptäckta arterna 2014. New York College of Environmental Science and Forestry (ESF) utser tio spännande ”nya” arter varje år för att uppmärksamma hur mycket som fortfarande finns kvar att hitta i naturen och hur mycket som riskerar att utrotas om vi inte tar hand om vår planet. Det finns så många oupptäckta arter och upptäcks så många årligen att det verkligen är en hederutmärkelse att hamna på den årliga tio-i-topp-listan.
Pygmésjöhäst
Pygmésjöhästar är pyttesmå. Inga sjöhästar är särskilt stora, men med sin längd på upp till 2 centimeter är pygmésjöhästarna verkligen anmärkningsvärt små. Den grupp som brukar kallas pygmésjöhästar består av flera olika arter. De skiljer sig från andra sjöhästar genom att de har en enda gälöppning på baksidan av huvudet i stället för två på sidorna.
Den första pygmésjöhästarten upptäcktes så sent som 1969. Det beror inte enbart på att dessa sjöhästar är så små utan också på att de är väldigt bra på att kamouflera sig. Arten som upptäcktes 1969 heter Hippocampus bargibanti. Den hittades när korallen som den levde på skulle undersökas närmare av forskare i ett laboratorium. Forskarna hade ingen aning om att det satt små sjöhästar i korallen. Men det gjorde det alltså.
De flesta arter av pygmésjöhästar lever på koraller. Den unga pygmésjöhästen slår sig ner på en korall och stannar sedan där resten av livet. Varje art brukar ha en specifik sorts korall som den lever på, och sjöhästens utseende är helt anpassat för att smälta in i sin omgivning. Om korallen är röd blir sjöhästen röd, till exempel. Sjöhästens textur är också väldigt snarlik korallens. Sjöhästen ägnar större delen av sin osynliga tillvaro åt att hänga med svansen snurrad runt en av korallens grenar.
Vi vet inte om pygmésjöhästen kan byta färg om den byter korall, eller om den helt enkelt får en färg en gång och sedan är fast med den färgen resten av livet. Det finns arter av sjöhästar som kan byta färg. Kanske kan pygmésjöhästen också det.
Kan du hitta pygmésjöhästen i den här korallen? (Klicka på bilden för att se facit.)
I Guinness rekordbok kan du läsa om världens långsammaste fisk. Det är dvärgsjöhästen. Den simmar i högst 152 centimeter i timmen. Pygmésjöhästen simmar förmodligen inte mycket fortare. Som du kanske kan gissa när du tittar på sjöhästar så är de inte precis några sprinters. De står lodrätt i vattnet och förflyttar sig vid behov genom att vifta med sin pyttelilla ryggfena och sin två pyttesmå bröstfenor.
Sjöhästar heter förresten som de gör för att huvudet ser ut lite som ett hästhuvud. De ingår i en ordning som kallas rörnosade fiskar. Det namnet är extremt talande för hur sjöhästens mun ser ut. Munnen används som en pipett. Sjöhästen suger i sig plankton och små kräftdjur. Det finns 54 arter av sjöhästar. Alla utom två finns i tropiska vatten. Alla sjöhästar är söta och pygmésjöhästarna är de sötaste.
Hos sjöhästar är det hanen som är gravid. Det är faktiskt därför vi uppmärksammar en sjöhäst just den här veckan. På söndag är det fars dag så vi fokuserar på fäder i vattendjurvärlden.
Innan det är dags för sexuella aktiviteter dejtar sjöhästarna ganska länge. En hane och en hona dansar för varandra och simmar bredvid varandra och håller svans. Så håller de på i flera dagar. När honans ägg är mogna fortsätter sjöhästarna att snurra runt varandra och dansa en stund. Sedan lägger honan äggen i en pung på hanens mage. Han befruktar äggen inne i pungen och är sedan gravid.
Efter 9-45 dagar föder hanen 5-2500 barn. Antalet beror på art. Äggen kläcks inne i hanens pung och ut kommer sjöhästar som ser ut som vuxna, fast pyttesmå. Föreställ dig en nyfödd pyttepygmésjöhäst. Redan nästa morgon är hanen redo att bli gravid igen.
Varför har sjöhästar omvända roller när det gäller graviditet? En hypotes är att det leder till att de kan få fler ungar. Den tid som hanen är gravid kan honan ägna åt att göra nya ägg. Anledningen till att sjöhästar dejtar så länge är förmodligen att det kostar massor av energi för honan att göra äggen. Hon vill försäkra sig om att det finns en hane som är redo att ta emot dem när de är klara. Tänk dig själv hur det hade känts att göra 2500 ägg helt i onödan.
Blodigel
Den här veckan är det dags för Halloween. Vi firar med ett vampyriskt djur som suger blod.
Blodigeln är en sorts mask. Den är ganska nära släkt med daggmasken. I Sverige finns flera sorters iglar. Det är bara blodigeln (Hirudo medicinalis) som kan suga blod från människor och andra däggdjur. Vissa andra arter suger blod från andra djur, till exempel fiskar. Arterna hundigel och hästigel suger inte blod från hundar respektive hästar, trots namnen. De är rovdjur och äter bland annat larver.
Alla iglar har två sugskivor: en i varje ände av kroppen. Igeln tar sig fram genom att suga sig fast på underlaget med en sugskiva i taget och dra sig fram. Det ser ut som när en mätarlarv kryper. De flesta arter av iglar är sötvattenlevande och simmar med böljande rörelser.
Du kan känna igen en blodigel på att ryggen är grön till svartbrun och att sex rödgula band går längs ryggen. Blodigeln blir upp till 15 centimeter lång, men det här med längd är lite komplicerat. Om blodigeln vill kan den dra ihop sig och bli väldigt kort och tjock, lite som en oliv. Den kan också sträcka ut sig och bli långsmal. Den främre sugskivan är mer avlång än den bakre, med resultatet att blodigeln är smalare i framänden än i bakänden.
Blodigeln är hermafrodit. Den lägger kokonger med cirka 15 ägg i varje vid strandkanten i juli. Några månader senare kläcks de. Ungarna krälar ner i vattnet och börjar leta efter en värd. I sin ungdom har blodigeln inte tillräckligt stora tänder för att bita hål på däggdjurshud. I stället suger den blod från fiskar, grodor, snäckor och annat. Blodigelns mun sitter i den främre sugskivan. Där finns tre käkar som alla har mikroskopiska tänder.
För att hitta en värd att bita känner blodigeln av värmestrålningen från djur. Den kan också känna lukten av till exempel svett. När blodigeln biter utsöndras olika ämnen vid spottkörtlarna som hindrar blodet från att koagulera. Igeln suger ungefär 5-15 milliliter blod, vilket tar 20-30 minuter. Sedan släpper den. Den har då ökat 10-15 gånger i vikt.
Om du skulle bli biten av en blodigel är det faktiskt bäst att låta den suga klart. Det finns diverse huskurer som säger att du ska salta eller elda på blodigeln. Visst, det leder till att den släpper, men ofta kräks den först, och du vill inte att den ska kräkas in i såret. Om du absolut vill få bort blodigeln så snabbt som möjligt kan du föra in en nagel eller ett finger under sugskivan där munnen sitter och bända bort igeln. Du behöver göra samma sak med den bakre sugskivan eftersom blodigeln brukar hålla sig fast med båda. Wikihow har mer detaljerade instruktioner om hur du får bort en blodigel.
Blodiglar har länge använts inom medicinen. Enligt den antika grekiska läkaren Galenos innehåller kroppen fyra kroppsvätskor som behöver vara i balans. Dessa är blod, slem, gul galla och svart galla. Feber och inflammation ansågs bero på ett överskott av blod. Om blodiglar fick suga ut lite blod skulle patienten må bättre, var tanken. Blodiglar har även använts till åderlåtning. Idén bakom åderlåtning är att sjukdom beror på sjukt blod och att patienten blir frisk om kroppen töms på det sjuka blodet. Detta var under lång tid en vanlig behandlingsmetod. Under 1800-talet samlades flera hundra tusen blodiglar i Sverige varje år till detta ändamål.
Det fanns människor som arbetade med att samla blodiglar. Ibland använde de djur, till exempel hästar, men för det mesta gick de själva ut i vattnet och lät blodiglarna suga sig fast på deras ben. Det var ett uselt jobb med dåligt betalt, och ofta led blodigelsamlarna av blodbrist och infektioner.
I England hade blodiglarna ett eget hus. Bedale Leech House är en liten byggnad i Yorkshire där blodiglar förvarades. Det är den enda byggnad vi känner till som specifikt var avsedd för förvaring av blodiglar. Precis vid huset finns vatten, och vattnet leddes in i huset. Huset var uppvärmt så att vattnet inte skulle frysa under vintrarna. Iglarna förvarades i krukor. De verkar ha haft en ganska bra bostad. Huset står fortfarande kvar. Du kan besöka det och titta på det utifrån.
Även i dagens medicin används blodiglar. I näsor, öron eller fingrar som har transplanterats samlas ofta blod på grund av att det venösa återflödet inte fungerar som det ska. Här hjälper blodiglar till. De suger ut blod ur kroppsdelen, och även efter att blodigeln har släppt gör ämnena i dess spottkörtlar att det fortsätter att blöda i många timmar. Blodiglar har räddat många kroppsdelar genom att förhindra blod från att fastna i dem. Som tack för detta avlivas igeln efter att den har sugit klart. På grund av risken för blodsmitta används en blodigel aldrig mer än en gång.
Det går att ha blodiglar som husdjur. De är väldigt lättskötta. Du kan ha dem i ett litet akvarium med sötvatten. När vattnet börjar bli dåligt byter du ut det. Det är viktigt att täcka akvariet, annars rymmer iglarna. De kan krypa genom väldigt små utrymmen. Vad du än täcker akvariet med behöver ha små hål, eftersom blodiglar behöver luft.
Du behöver bara mata dina blodigelkompisar ett par gånger om året. Det verkar förekomma en debatt mellan blodigelägare om hur säkert det är att låta en igel suga blod från dig. Att du inte bör ta en blodigel ute i naturen och låta den äta från dig verkar alla vara överens om. Du vet inte vad den har sugit blod från tidigare och om den kan överföra någon form av blodsmitta till dig. Men om du beställer blodiglar från en leverantör som föder upp dem för medicinskt bruk? Att låta något bita dig är alltid förenat med en viss risk om inte medicinsk personal är inblandad och har full koll på situationen. Om du funderar på att skaffa blodiglar och låta dem suga ditt blod rekommenderar jag att du först pratar med någon som är medicinskt kunnig.
Ett alternativ till att mata blodiglar med ditt eget blod är att göra blodkorvar. Du kan fylla korvskinn med blod (som du kan köpa av en slaktare, till exempel), förvara korvarna i frysen och ta fram dem när blodiglarna ska äta. Du behöver värma korven lite i mikron först för annars är blodiglarna inte intresserade. De dras ju till värmestrålning.
Sannolikheten att du träffar på en blodigel i naturen är ganska liten. Den är sällsynt i södra Sverige och i norra är det osäkert om den finns kvar över huvud taget. Antalet blodiglar har minskat eftersom kärr och andra vatten där den trivs har dikats ut och fyllts igen.
Nålfisk
Bostadsbristen i havet kan vara ett stort problem. Många djur behöver söka skydd, men antalet gömställen är begränsat. Ibland krävs lite extra kreativitet. Nålfisken bor i rumpan på sjögurkor.
I de tropiska delarna av Atlanten och Stilla havet finns sjögurkor som kan bli en halvmeter långa. De ligger på botten och ser ut lite som säckar. De fungerar som dammsugare genom att de rotar igenom bottensedimentet efter ätbara partiklar. Sjögurkor har slangfötter och kan promenera runt, men oftast ligger de stilla och ser ganska sysslolösa ut. Inuti sjögurkan kan det dock pågå massor av saker. Nålfisken lever ett ganska aktivt liv i sjögurkans rumpa.
Nålfiskarna i släktet Carapus blir upp till 30 centimeter långa (beroende på art). De är avlånga och smala. Därav namnet nålfisk. Vissa nålfiskar lever i sjögurkor. Andra lever i sjöstjärnor. På engelska kallas nålfiskarna för pearlfish, på grund av att vissa små arter lever i musslor.
För att hitta en sjögurka att flytta in i simmar nålfisken med nosen nedåt mot botten så att den kan känna av rörelserna av en sjögurka i närheten (se bilden). Förmodligen använder den också luktsinnet för att hitta en värd. När den har hittat värden lokaliserar den var rumpan sitter, sedan snurrar den runt och borrar sig in. Sjögurkor andas med rumpan, och nålfisken passar på när sjögurkan andas in. I 80% av fallen backar nålfisken in. I resten av fallen simmar den med huvudet först. Vissa nålfiskar är så stora att hela fisken inte får plats inne i sjögurkan. I dessa fall kan man se nålfiskens huvud sticka ut ur sjögurkerumpan.
Nålfisken stannar inte kvar i sjögurkan för alltid. På nätterna, i skydd av mörkret, brukar den simma ut och jaga. Den äter små kräftdjur och fiskar. När nästa dag närmar sig simmar nålfisken tillbaka in i sjögurkan, eller så letar den upp en ny. Det finns gott om sjögurkor där nålfisken lever.
Ofta lever flera nålfiskar i samma sjögurka. Det största antal nålfiskar som har hittats inuti en sjögurka är femton. Hanar och honor parar sig där (vilket är kinky på en nivå jag aldrig förr har hört talas om). Äggen släpps ut genom sjögurkans rumpa när den andas ut. Om två hanar finns i samma sjögurka brukar de slåss, ofta tills en av dem dör. Nålfiskar brukar också prata med varandra, både inne i sjögurkan och utanför. Nålfisken använder muskler för att skapa vibrationer i simblåsan. Det är det som låter.
Relationen mellan nålfisken och sjögurkan är ett exempel på kommensalism. Det innebär att två arter lever tillsammans på ett sätt som gynnar den ena arten och inte påverkar den andra. Ibland kan relationen mellan nålfisken och sjögurkan i stället vara en form av parasitism: att den ena arten gynnas och den andra missgynnas. I de flesta fall påverkas inte sjögurkan av att ha invånare där bak, men i vissa fall äter nålfisken inre organ och vävnad i sjögurkan. Det är dock inte så dramatiskt som det kan låta. Sjögurkor är bra på att återskapa organ. Många sjögurkor brukar till och med släppa ut sina inälvor genom rumpan som försvar. Det här försvaret är bra för nålfisken. Att sjögurkan kan försvara sig mot hot som kommer utifrån betyder att nålfisken lever säkert. Många sjögurkor sprutar ut gift tillsammans med inälvorna, men nålfisken verkar vara opåverkad av giftet. Kanske beror det på att den är förhållandevis slemmig.
Om sjögurkor bajsar ut sina inälvor för att försvara sig, varför gör de inte det när nålfisken simmar in? Det verkar bero på att försvaret bara triggas i gång när något rör vid sjögurkans utsida. Att någon simmar in i rumpan aktiverar inte försvaret.
Kan alla sjögurkor användas som hus till nålfiskar? Nej. Vissa sjögurkor har analtänder. Ja, du läste rätt. Det är precis vad det låter som: tänder som sitter runt anus. De hindrar nålfiskar från att flytta in.
Om du vill se bilder och filmer om nålfiskens och sjögurkans udda relation kan du besöka Echinoblog som har skrivit ett inlägg: When Fish Live in Your Cloaca & How Anal Teeth are Important. Den sidan är förresten alltid värd ett besök eftersom författarens kärlek till sjögurkor, sjöstjärnor, sjöborrar och andra tagghudingar är så uppenbar och engagerande.
Paua
Nu ska vi bekanta oss med en snäcka vars skal du kanske känner igen. Pauaskal är vackert skimrande i blått, grönt, gult och lila och används ofta till smycken och prydnadssaker. Maorierna (urbefolkningen på Nya Zeeland) brukade använda skalen till ögon på statyer. Det skimrande pauaskalet representerade stjärnor och pauaögonen blev en påminnelse om hur förfäderna tittar ner från natthimlen. Pauaögon ger statyerna ett väldigt hypnotiserande intryck.
Paua finns bara i havet runt Nya Zeeland. De tillhör en grupp av snäckor som kallas för abalone, eller havsöron. De är nämligen ganska öronformade. Det finns tre arter som kallas paua: Haliotis iris, Haliotis australis och Haliotis virginea. Den förstnämnda kallas för blackfoot paua och är den art som blir störst. Skalet blir 18 centimeter långt. Den här arten är också den mest populära och den enda som odlas. På Nya Zeeland finns flera pauaodlingar. Utöver skalet finns det två saker som människor vill ha från pauan: kött och pärlor. Det mjuka, svarta köttet från pauan anses vara en delikatess. Och snygga pärlor är ju alltid poppis.
Pärlor odlas genom att en liten bit plast petas in mellan snäckans skal och mantel. Det går att styra formen på pärlan. En avlång plastbit leder till en avlång pärla, till exempel. För att plastbiten inte ska ligga och irritera kapslar pauan in den i lager efter lager av pärlemor. Detta tar tid. Först efter 2-3 år skördas pärlan. Om resultatet ska bli bra får pauan inte vara stressad. Det är alltså viktigt att hålla den nöjd och glad hela tiden. Den blir glad om den får leva i vatten med bra kvalitet och äta alger.
I naturen ser pauan ganska tråkig ut. Den är gråbrunaktig och drar inte till sig mycket uppmärksamhet. För att få fram de fina färgerna behöver man först slipa bort det yttre lagret och sedan polera skalet.
Pauan brukar ägna sig åt att sitta fast på en sten och skrapa i sig alger som växer på stenen. Den håller fast sig med hjälp av sin muskulösa fot. Anledningen till att den gör det är att den lever så grunt att vågor är ett ständigt återkommande problem. Alla arterna lever på 1-10 meters djup. Pauan vill vara stilla och inte fara runt okontrollerat.
På skalet finns en rad med hål. Hålen används för reproduktion och andning. En gång om året släpper pauan ut ägg eller spermier genom hålen. Till skillnad från många andra snäckor är pauan inte hermafrodit. Det finns honor och hanar. Alla snäckorna i området släpper sina könsceller samtidigt, så det blir en väldig massa ägg som befruktas ute i vattnet och påbörjar nästa generation.
Vad gäller pauans andning genom hålen i skalet har hungriga sjöstjärnor lärt sig att vända den till sin fördel. Sjöstjärnan täcker för andningshålen tills pauan släpper taget om stenen. Sjöstjärnor är skitstövlar.
För att det inte ska plockas för många paua finns massor av regler. Paua får bara plockas av fridykare. Det är förbjudet att dyka efter dem med dykutrustning som låter dig andas under vatten. Du får bara plocka 10 paua om dagen, men du får aldrig äga mer än totalt 20 paua eller 2,5 kilo kött. Detta gäller även på land. Snäckor som är mindre än 12,5 centimeter (för arten Haliotis iris) får inte plockas. Trots dessa regler pågår ett omfattande tjuvplockande av paua och det finns en stor svart marknad.
Dvärgbuksimmare
Insekter brukar inte bli utsedda till veckans vattenvarelse, men det finns faktiskt en hel del insekter som lever hela eller delar av sina liv i vatten. Den lilla kantrörsnattsländan, till exempel, lever i vatten med döda löv och mossa medan den är larv. Där bygger den fyrkantiga hus. Som vuxen är den landlevande. Dykarbaggar är ett annat exempel på vattenlevande insekter. Samtliga arter av dykarbaggar lever i vatten både som larver och som vuxna.
Vi ska dock inte ägna den här veckan åt någon av dessa charmiga insekter. I stället ska vi fokusera på dvärgbuksimmaren. Det som gör dvärgbuksimmaren så skojig är att den
a) är världens mest högljudda djur i förhållande till sin storlek, och
b) att den gör dessa ljud med sin penis.
Buksimmare är en hel familj av insekter (Corixidae). På engelska kallas de lesser water boatman. Buksimmare simmar runt i sjöar, bäckar och dammar, ofta nära botten där det finns mumsiga saker att äta. De flesta buksimmare äter alger och växtdelar men det finns några köttätande arter som livnär sig på små ryggradslösa djur. För att äta suger buksimmaren i sig maten genom sin sugsnabel.
Buksimmaren behöver andas luft. För att kunna andas under sina undervattensäventyr tar den med sig luft ner. Den ligger vid ytan och böjer kroppen så att utrymmet mellan huvudet och mellankroppen bli luftfyllt. Buksimmaren är alltså inte helt olik en dykare som har en luftflaska på ryggen. Vattenspindeln tar också med sig luft under ytan (men går så långt som till att bygga en ubåt).
Buksimmaren är inte bara en god simmare utan kan även flyga. Alla buksimmare har vingar. De kan alltså förflytta sig mellan olika vatten. Precis som andra insekter har buksimmaren sex ben. Det brukar dock bara vara de två bakersta paren som syns. De är stora och fungerar ungefär som åror. Det främre benparet använder buksimmaren till att krafsa runt efter och hålla fast sin mat. Dessa ben är betydligt kortare än de andra.
Det kan vara svårt att skilja buksimmaren från en helt annan insekt som heter ryggsimmare, men egentligen avslöjar namnet allt: simmar insekten på rygg är den en ryggsimmare. Buksimmaren simmar med buken nedåt. Dessutom har ryggsimmaren blodröda ögon och kan bita människor. Den hugger dig med sin sugsnabel och injicerar ett gift. Dess bett sägs vara mycket smärtsamt. Buksimmaren är betydligt fredligare och mindre läskig.
Dvärgbuksimmaren (Micronecta scholtzi) är den minsta arten av buksimmare. Den blir upp till två millimeter lång. Dvärgbuksimmaren brukar leva i svärmar med sina artfränder. Om du trampar på botten i en grund damm eller bäck och ser en massa pyttesmå djur komma fram och simma iväg kan det vara dvärgbuksimmare.
För att locka honor gnuggar dvärgbuksimmarhanen sin penis mot en räfflad yta på undersidan av kroppen. Det skapar ett ljud på upp till 99,2 decibel. Det motsvarar att sitta på första raden när en stor orkester spelar eller att stå 15 meter från ett passerande godståg. Hanarna brukar göra detta i grupp och skapar alltså ett ofantligt oväsen. Ungefär 99% av ljudet går förlorat när det övergår från vatten till luft, men det är ändå så högt att du kan höra det om du står på strandkanten ett par meter bort.
Det område på kroppen som används för att skapa ljudet är ungefär 50 mikrometer brett. Det är samma bredd som ett hårstrå. Forskarna vet inte hur dvärgbuksimmaren kan producera ett så högt ljud med hjälp av en så liten yta.
Att skapa ljud genom att gnugga två ojämna ytor mot varandra kallas stridulation. Många insekter skapar ljud genom stridulation, till exempel gräshoppor, syrsor och vårtbitare. Men att använda könsorganet för att stridulera hör inte till vanligheterna. Att dvärgbuksimmaren gör det innebär inte bara att den har världens mest högljudda penis, utan också att den lyckas vara världens mest högljudda djur i förhållande till sin storlek. Illustrerad vetenskap har ett diagram över djurs ljudstyrka i förhållande till storlek. Vi människor är inte i närheten av någon topplacering men är faktiskt mer högljudda än den afrikanska elefanten.
Såväl dvärgbuksimmaren som den lilla kantrörsnattsländan, dykarbaggen och ryggsimmaren finns i Sverige. Om du håller ögonen öppna kan du hitta många spännande vattenlevande insekter.
Knölval
De flesta djur som lever i havet är små. Det finns till exempel ofantliga mängder av pyttesmå kräftdjur. Du sväljer i genomsnitt ett sådant litet djur varje gång du får en kallsup. Men havet innehåller även några riktiga bjässar. Säg hej till knölvalen.
Knölvalen är en sorts bardval. Barder är kamformade organ som består av hornskivor. De sitter i bardvalens överkäke. Valen silar vatten genom barderna för att filtrera ut mat. Den tar in vatten i munnen, filtrerar ut det, och kvar i bardernas fransar blir små fiskar, kräftdjur och annat. Världens största djur blåvalen är en bardval. Många bardvalar blir väldigt stora. Det är lite roligt att så stora djur lever enbart av små djur, men det gör de alltså. Det finns två underordningar av valar. Bardvalar är den ena. Den andra är tandvalar (till exempel kaskeloten).
Precis som andra bardvalar äter knölvalen genom att filtrera stora mängder vatten och fånga upp havets små invånare. Knölvalens matstrupe har ungefär samma diameter som en grapefrukt. Därför kan knölvalen inte äta något som är större än så. Den kan inte heller tugga sin mat eftersom den inte har några tänder. Den kan bara filtrera. Men det är den å andra sidan väldigt bra på.
Vad är det för knölar som knölvalen har fått sitt namn efter? Det är ombildade hårsäckar som har blivit till tydliga knölar på huvudet och underkäken. Dessutom har knölvalen en puckel på ryggen. Knölarna blir ännu mer framträdande genom att det brukar växa havstulpaner på dem.
Knölvalen uppnår en imponerande storlek: 15-16 meter för honor och någon meter kortare för hanar. Normalvikt för en knölval är 25-35 ton. Framfenorna kan bli upp till 6 meter långa. Ingen annan val har så långa fenor, och vi vet inte varför knölvalen har det. En hypotes är att de gör det lättare för valen att manövrera i vattnet. Enligt en annan hypotes gör fenornas stora yta att knölvalen kan reglera kroppstemperaturen under sina långa resor.
Att resa är något mycket centralt i knölvalens liv. Den tillbringar somrarna i kalla vatten långt norrut eller söderut. Där finns det nämligen massor av mat. På samma sätt som det finns en jordgubbssäsong och en skidsäsong finns det en planktonsäsong. På våren växer massor av växtplankton som i sin tur leder till att beståndet av djurplankton och större djur ökar. Det är detta smörgåsbord knölvalen vill besöka. På vintern håller knölvalen till i varmare områden nära ekvatorn. Knölvalen gör dessa imponerande långa resor årligen. På ett år kan en knölval simma 16 000 kilometer.
Ett viktigt ärende som knölvalen har nära ekvatorn är att föda nästa generation. Anledningen till att knölvalen föder sin kalv i dessa varma vatten är att där inte finns några stora farliga rovdjur. Hajar attackerar väldigt sällan så stora valar. Ungen är 5 meter lång när den föds, och mamma knölval skyddar den, så hajen är i underläge. I kallare vatten finns späckhuggare. De är betydligt lömskare och bland annat kända för att i flock separera ungen från sin mamma och till och med dränka stora valar. De heter killer whale av en anledning.
Under hela den tid som mamma knölval stannar vid ekvatorn med sin kalv äter hon ingenting. Hon lever av sina fettreserver. Ungen äter däremot massor. Mammans mjölk består av 50% fett. För att bygga upp tillräckliga fettreserver under sommarhalvåret äter knölvalen ungefär 22 timmar om dagen.
Vi har länge vetat att knölvalar lever i grupper som är ganska löst sammanhållna. De bildar grupper som bara brukar bestå en kortare period. Ganska nyligen visade det sig att knölvalshonor har vänner. Det verkar som om de fattar tycke för varandra när de letar mat tillsammans, och sedan fortsätter de att hitta tillbaka till varandra och umgås säsong efter säsong. Det är bara honor som är vänner med varandra och de verkar bara vilja ha jämnåriga vänner. Vi vet inte hur de håller kontakten genom åren med tanke på vilka långa migrationer de gör över världens hav. De kan ju inte precis ringa till varandra. Kanske pratar de och bestämmer träff? Samma plats, samma tid ett år senare? Förmodligen spelar ljud en stor roll. Knölvalen kan göra alla möjliga ljud som färdas över långa avstånd i havet.
Ofta hjälps knölvalar åt att jaga. De har en väldigt avancerad och snygg jaktmetod: bubbelnät. Det verkar inte som om alla populationer av knölvalar jagar på det här sättet. Metoden är något de lär sig och lär vidare till varandra. Valarna hittar ett fiskstim och simmar runt det. En val börjar blåsa bubblor ur blåshålet. De andra valarna hakar snart på. Fiskarna är fångade i ett nät av bubblor och kan inte ta sig ut. På en signal från en val simmar alla valarna uppåt i bubbelcirkeln med öppna munnar. Alla valarna får massor av fisk med den här metoden. Att valarna kan ha en så avancerad strategi visar att de är intelligenta djur.
Något annat spännande som knölvalen ägnar sig åt är att sjunga. Knölvalen är känd för sin sång. Det är hanarna som sjunger, och sången verkar ha något att göra med att locka honor och/eller konkurrera med andra hanar. Kanske fungerar sången också som en form av ekolokalisering för att hitta mat. Ingen vet. Det finns flera märkligheter med valsång. Valarna sjunger tydliga låtar. De upprepar samma ungefär 10-20 minuter långa sång gång på gång och kan hålla på så i ett par dygn. Alla valar i samma område sjunger samma sång, men i andra delar av världen sjunger knölvalarna andra sånger. Över en period på några år ändrar valarna sin sång, så låtarna utvecklas med tiden.
Knölvalar har spelat in flera skivor. Men jag betvivlar att artisterna har fått någon ekonomisk ersättning från skivförsäljningen.
Valjakt är otäckt. Det blir extra otäckt med tanke på vad vi vet om valars vänskapsband. Valjägare har utnyttjat detta mot valarna. Vid kaskelotjakt har de till exempel haft som taktik att skada en kaskelot för att dess vänner och familj ska komma till undsättning. Knölval har jagats sedan 1700-talet, främst för oljan (som man har använt till att göra lampolja, tvål, margarin och diverse annat). 1966 förbjöds jakt på knölval. Under tiden de jagades minskade deras antal från 125 000 individer världen över till färre än 10 000. Arten var hotad. Men sedan jakten förbjöds har vi faktiskt sett något av en framgångssaga för knölvalen.
Nu är antalet knölvalar i världen mellan 80 000 och 100 000. Knölvalen klassas inte längre som en hotad art. Det går alltså att framgångsrikt skydda arter från utrotning. (Artikel om hur läget ser allt ljusare ut för stora valar finns här.) Vi måste dock hålla koll så att utvecklingen inte börjar gå åt fel håll igen. Det händer att knölvalar fastnar i fisknät eller krockar med båtpropellrar.
Att titta på knölvalar är ett uppskattat nöje för turister i områden där det finns knölval. Precis som andra däggdjur behöver knölvalen andas luft. Då och då måste den alltså upp till ytan. Medan den är där brukar den ha alla möjliga skojigheter för sig. Knölvalar brukar hoppa och slå med fenorna. Många av dem är väldigt nyfikna på båtar och simmar runt och under dem för att spana in vad det kan tänkas vara för något.
