Bäranemon

Havsanemoner är vid närmare eftertanke ganska skräckinjagande djur. En väldigt stor del av havsanemonen utgörs av tentakler. På tentaklerna sitter nässelceller. Havsanemoner är nämligen en sorts nässeldjur och därmed släkt med maneter. Giftet i nässelcellerna förlamar små bytesdjur som havsanemonen sedan utan tidspress kan stoppa in i munnen, som sitter i mitten av tentakelklungan. Havsanemoner är ett bra exempel på djur som jag är glad inte blir större. Det hade varit alldeles för läskigt.

Foto: Wikimedia

Men trots att de inte blir många meter i diameter lyckas havsanemoner med en del läskigheter. Bäranemonen (Alicia mirabilis) är ett exempel. Dagtid ser bäranemonen ut som en hög med hallon. Därav namnet. Den väntar på att mörkret ska falla, för på natten lever bäranemonen ett aktivt liv. Den sträcker ut sig på höjden och skickar även ut sina långa tentakler för att fånga förbidrivande mat. Den äter små ryggradslösa djur och fiskar.

Till färgen är bäranemonen orange eller röd. När den befinner sig i sin bärhögsform skulle den kunna misstas för en snigel. Det är bara på nätterna det är uppenbart vad den är för något. Bäranemonen kan bli upp till 40 centimeter hög och tentaklerna kan vara ännu längre – upp till en meter! Den transformation som bäranemonen genomgår mellan dag och natt är ganska anmärkningsvärd.

Bäranemonen trivs på klippiga bottnar på 20-40 meters djup. Den finns i Medelhavet samt vid Portugal, Azorerna, Kanarieöarna och i Röda havet.

Precis som andra havsanemoner har bäranemonen två sätt att föröka sig. Den kan föröka sig asexuellt genom att helt enkelt knoppa av en del. Den kan också föröka sig sexuellt genom att skicka ut ägg och spermier i vattnet. När ägg och spermier träffas bildas en larv. Larven slår sig ner på botten och blir en ny bäranemon som växer upp och lever sitt läskiga liv.

Du bör inte röra vid bäranemonen, varken när den ser ut som bär eller nattetid när den befinner sig i sin monsterskepnad. Bäranemonen kan bränna dig ganska ordentligt.

Darrål

Darrålen heter inte som den gör för att den får dig att darra av skräck. Den får dig att darra av en elektrisk stöt i stället. Vilket ju visserligen kan vara ganska skräckinjagande.

Foto: Wikimedia

Darrålen, eller den elektriska ålen, eller Electrophorus electricus, har tre par elektriska organ som sitter på undersidan av kroppen. Organen består av elektrocyter (en sorts celler) som bildar en kedja som en ström av joner kan passera genom. Varje cell i kedjan förstärker strömmen. När darrålen vill ge en stöt öppnas jonkanalen och natriumjoner flödar genom den. Detta skapar en elektrisk ström på ungefär samma sätt som i ett batteri.

Elektriciteten fyller flera funktioner. Låg spänning används till att känna av omgivningen. Högre spänning används till att lokalisera och chocka byten. Darrålen ser dåligt, och de elektriska organen är bra som kompensation för dålig syn. Hörseln är dock god.

Något lite läskigt som darrålen kan göra med elektriciteten är att kontrollera bytesdjurs rörelser. Genom att skicka ut ström kan darrålen kontrollera det stackars djurets nervsystem och antingen tvinga det att vara stilla, eller tvinga det att röra sig så att darrålen kan känna av var det befinner sig. Bytesdjuren är huvudsakligen ryggradslösa djur, till exempel kräftdjur, men även fiskar och mindre däggdjur går bra.

Darrålen kan producera ström på upp till 860 volt och 1 ampere. Det är tillräckligt för att ge dig en ordentlig stöt. Du kommer även att få en stöt om du rör vid vattnet i närheten av fisken. Det finns några rapporterade dödsfall av simmare som har chockats av en darrål och drunknat. Dock brukar darrålen inte använda elektricitet som försvar. Dess försvar är i stället att ligga orörlig.

Trots namnet är darrålen inte en ål. Den ser bara ut som en till kroppsformen. Darrålen är faktiskt närmare släkt med malar än med ålar. Denna fisk blir lång: hela 2,5 meter. Den väger upp till 20 kilo och är mörkt gråbrun på ryggen och gulorange på undersidan. Darrålen saknar fjäll.

När det kommer till fortplantning har darrålen en del konstigheter för sig. Hanen bygger ett bo av sin saliv. Om han har tur vill en hona lägga sina ägg där så att han kan befrukta dem.

Darrålen lever i Amazonfloden och Orinocofloden i Sydamerika, samt vatten som hänger ihop med dessa floder. Ofta lever den i grumliga och träskliknande miljöer. De vatten som darrålen lever i är syrefattiga. Därför behöver den ta sig upp till ytan ungefär var tionde minut och andas luft. Darrålen har gälar att andas med, men syrehalten i vattnet är för kass för att det ska vara tillräckligt.

Eftersom det här är en spännande (pun intended) fisk har människor alltid varit intresserade av att fånga den. Det är inte helt enkelt. Enklaste sättet att göra det på är att trötta ut fisken genom att få den att ge ifrån sig så många stötar att den inte orkar mer. Då går det att vada ut i vattnet och fånga fisken utan att ta några risker.

I Tennessee i USA finns en elektrisk ål som twittrar. Den heter Miguel Wattson. Akvariet som den lever i är kopplat till en dator, och när fisken ger ifrån sig en tillräckligt stark stöt skickas en förinställd tweet ut. Vad skriver Wattson på Twitter? Exempel:

”If I was an artist, I’d be an eel-ustrator!”

Borrsvamp

Borrsvampen heter boring sponge på engelska. När jag först hörde talas om den kände jag mig tvungen att läsa på för att få reda på vad som gör denna svampdjursstackare så illa tråkig. Svampdjur är inte precis kända för sina händelserika liv, så om ett svampdjur heter boring sponge måste det verkligen vara något exceptionellt tråkigt som avses. Väldigt snart förstod jag att boring syftar på att svampdjuret borrar. Då kände jag mig lite dum. Men i processen lärde jag mig en del om borrsvampar. Nu ska du också få lära dig.

Foto: Wikimedia

Borrsvampar är en familj (Clionaidae) som innehåller flera olika arter. Borrsvamparna är en sorts svampdjur. Svampdjur har ingenting med svampar att göra, trots namnet. De är den enklaste formen av flercelliga djur och har varken inre organ eller nervsystem. De är mest en samling av celler. Svampdjur brukar ägna sina liv åt att sitta fast på botten och filtrera vatten. Borrsvampen är något roligare än så. Den borrar sig in i snäckskal och koraller.

Detta borrande betyder att borrsvampen är en sorts parasit. Den borrar hål och gångar i kalkhaltiga material. Detta försvagar skalet och kommer till slut att döda den stackars värden. Trots denna förstörelse, eller faktiskt på grund av den, är borrsvampen viktig för miljön. Borrandet frigör kalk som varit bundet i snäckskalet eller korallen. Kalken finns nu fritt i vattnet och kan tas upp av andra invånare i havet.

Svampdjur kan föröka sig asexuellt. En bit av svampdjuret kan knoppas av och bilda ett nytt svampdjur. Men de kan också föröka sig sexuellt genom att släppa ut ägg eller spermier i vattnet. Larven lever som plankton tills den är redo att slå sig ner på ett hårt underlag. Borrsvampens larv söker sig till kalcium, och därför slår den sig ner på till exempel ett snäckskal.

Borrsvampen börjar gräva gångar i skalet. Den gräver genom att utsöndra ett ämne som bryter ner kalken. Efter hand som borrsvampen växer förgrenar den sig i skalet. Den enda anledningen till att borrsvampen borrar sig in i skal är att den bor där. Ju mer den borrar, desto mer kan den växa. Efter att djuret som bor i skalet är dött fortsätter borrsvampen att gräva gångar i skalet tills det är helt upplöst. Då börjar en ny fas i borrsvampens liv: den lever fritt flytande i öppet vatten.

Precis som andra svampdjur äter borrsvampen genom att filtrera ut ätbara partiklar ur vattnet, till exempel bakterier och andra små plankton. Av den anledningen kan borrsvampen inte bara gräva tunnlar inne i skal. Den måste då och då också gräva öppningar till ytan så att den kan filtrera ordentligt. Vissa borrsvampar lever i en symbiotisk relation med alger och får näring därigenom.

Borrsvampen är gul, grön, orange eller röd. Den ser ut som en oformbar klump i hålen som den gräver. Merparten av svampdjuret syns inte eftersom det mesta av djuret finns inne i gångarna som grävs. Ur hålen kan det sticka upp rör som kallas papiller. Borrsvampen skickar ut den upplösta kalken genom papillerna.

Borrsvampen finns i Sverige. Om du hittar ett snäckskal eller musselskal som är fullt av små hål vet du att en borrsvamp har varit i farten.

Mandarinfisk

Mandarinfisken kan mycket väl vara den snyggaste fisken i havet. Den är verkligen färgglad.

Foto: Wikimedia

Färgerna är inte bara snygga utan även unika i hur de är uppbyggda. Mandarinfisken är nämligen en av bara två kända djurarter som producerar blått pigment. (Den andra arten är en nära släkting till mandarinfisken.) Men, tänker du, det finns väl en hel del blåa djur? Helt rätt! Men de flesta blåa djur är blå på grund av optik. Färgen kommer från massor av små färglösa kristaller som ljuset bryts i så att blått ljus reflekteras tillbaka. Så gör inte mandarinfisken. Den har verkligen blå färgpigment.

En annan udda egenskap hos mandarinfisken är att den saknar fjäll. Detta gör att dess kropp är ganska oskyddad och sårbar. I brist på rustning är mandarinfisken täckt av något annat: slem. Detta slem luktar väldigt illa. Lukten skrämmer bort hungriga rovdjur. Att göra sig så motbjudande som möjligt är en stilig taktik för att inte bli uppäten.

Den lille fiskrackaren är dessutom giftig. Den har taggar som innehåller ett giftigt slem. Den som rör vid eller försöker äta firren lär ångra det misstaget. Det kan vara besvärligt att vara en fisk utan fjäll, men mandarinfisken löser det snyggt med stinkande slem och taggar. De starka färgerna signalerar till omgivningen att detta är en fisk att låta bli.

Giftet finns inte bara på taggarna utan också i slemmet som täcker hela fiskens kropp. Därför är det en mycket dålig idé att röra vid en mandarinfisk om du har öppna sår på händerna.

När mandarinfisken har träffat en partner dansar den. En hane uppvaktar flera honor. När en hona har fattat tycke för honom dansar de en speciell parningsdans för varandra.

Mandarinfisken finns i Stilla havet i sydöstra Asien och ner mot Australien. Den lever vid korallrev och blir upp till sju centimeter lång. Fisken tycker om att sitta på botten och kan lätt misstas för en bottenlevande fisk. Den kan till och med gå på botten med sina stora fenor. Favoritmaten är små ryggradslösa djur, till exempel kräftdjur.

På grund av sina spektakulära färger är mandarinfisken populär som akvariefisk. Dock anses den vara en ganska svår fisk att ta hand om. Den är kräsen. Många mandarinfiskar insisterar på att bara äta levande små djur, som i det vilda, och vägrar äta något annat. Bortsett från matvanorna är mandarinfisken hyfsat enkel att ha i akvariet. Den är fredlig och lugn. Hanar kan dock bråka med varandra så flera hanar tillsammans rekommenderas inte.

Ögonkorall

Visste du att vi har korallrev i våra svenska vatten?

Våra korallrev finns på lite djupare vatten än du förmodligen tänker dig när du hör talas om korallrev. I tropiska vatten lever korallerna i symbios med alger. Algerna behöver solljus för att kunna växa och därför finns dessa korallrev på grunt vatten. Ögonkorallen har inga algkompisar. Därför behöver den inte hålla sig på det grunda. Den lever så djupt att du med stor sannolikhet aldrig kommer att träffa på den.

Foto: Wikimedia

Ögonkorallen är en sorts stenkorall. Den kan vara vit, gulorange eller rosa. (I svenska vatten är den vit.) Varje korallpolyp är 1-2 centimeter bred och sitter i en krona av kalk som den har byggt. Ur kronan sticker de mjuka tentaklerna upp. Tentaklerna kan nästan helt dras in i kalkskalet. Det är kanske inte helt uppenbart att koraller är djur, men det är de faktiskt. De är nässeldjur och därmed släkt med maneter. De fångar sina byten (djurplankton) genom att bedöva dem med sina nässelceller.

Ögonkorallen trivs där det finns kraftiga underströmmar. Dessa strömmar för ju med sig plankton som ögonkorallen kalasar på. Strömmarna fraktar också bort bottensediment som annars hade kunnat lägga sig på revet och kväva det.

Tropiska korallrev utgör hem till många olika varelser. Korallrev av ögonkorall gör också det. Det finns fullt av hålrum i revet och där bor ormstjärnor, krabbor, havsborstmaskar, havsanemoner, svampdjur, sjöpungar och andra djur. Eftersom dessa djur bor där dyker det självklart upp hungriga fiskar som vill äta dem. Vid ögonkorallrev har forskare funnit en stor mångfald av fiskar.

Korallerna förökar sig asexuellt genom att knoppa av nya polyper. En koloni av ögonkoraller växer med högst 3 centimeter per år, och alla polyperna i kolonin är kloner av varandra. Ögonkorallen kan även föröka sig sexuellt genom att släppa ut ägg eller spermier som träffar ägg eller spermier från en annan korall. Larven kan slå sig ner på botten och påbörja ett nytt rev.

I Sverige finns ögonkorallen i Bohuslän. Världens största rev av ögonkorall finns i Norge utanför Trondheim och heter Sularevet. Revet finns på 300 meters djup, är 35 kilometer långt och 3 kilometer brett. Det har daterats till att vara 8700 år gammalt. Ögonkorallen finns även på många andra platser i världen där vattnen är kalla (4-12 C). Utanför Florida lever ögonkorall på 3000 meters djup.

Arten räknas som akut hotad i Sverige. Bottentrålning har skadat de ögonkorallrev som finns här. Vissa områden med ögonkorall är nu skyddade och ingen bottentrålning får förekomma där.

Praktfull sepia

Den främsta orsaken till att den praktfulla sepian får bli veckans vattenvarelse är att den är snygg, men den är dessutom intelligent och har många spännande projekt för sig. Den praktfulla sepian har inget namn på svenska så jag har översatt engelskans flamboyant cuttlefish (Metasepia pfefferi på latin).

Foto: Wikimedia

Den praktfulla sepian är en sorts bläckfisk. Här kan du läsa mer om sepialiknande bläckfiskar. Sepialiknande bläckfiskar ser ut ungefär som en knubbigare variant av tioarmade bläckfiskar. Manteln är bred och armarna är korta. Dessa bläckfiskar har åtta armar och två längre tentakler. På armarna har den praktfulla sepian fyra rader med sugkoppar. Det sitter även sugkoppar på klubborna längst ut på tentaklerna. Den praktfulla sepian är en liten bläckfisk: den blir inte längre än åtta centimeter.

Av alla arter av sepialiknande bläckfiskar vi känner till är den praktfulla sepian den enda som promenerar på botten. Den är inte särskilt bra på att hålla sig flytande, så den får hålla sig på marken. Bristen på flytkraft beror på att det ben som alla sepialiknande bläckfiskar har är litet hos den praktfulla sepian. Benet sitter inne i kroppen och innehåller ihåliga kammare som brukar hjälpa bläckfisken att hålla sig flytande. Men hos den praktfulla sepian är det alltså inte särskilt effektivt.

Den praktfulla sepian lever på sand- eller lerbottnar på 3-86 meters djup och jagar fiskar och kräftdjur. För att kunna smyga sig på byten använder sig den praktfulla sepian av kamouflage. Den kan snabbt ändra färg och smälta in i sin omgivning. Vanligtvis är bläckfisken mörkbrun, men den kan snabbt och enkelt bli svart, vit, rosa, lila och gul i olika mönster.

Armspetsarna brukar vara röda. Det signalerar att bläckfisken är giftig. Detta är ingen lögn. Den praktfulla sepians kött innehåller speciella syror som är giftiga nog att döda en människa. Giftighet är en mycket ovanlig egenskap hos bläckfiskar. Om den röda färgen inte fungerar för att skrämma bort angripare kan bläckfisken släppa ut ett bläckmoln.

Bläckfiskar har lite udda sätt att fortplanta sig på. Hanen har en speciell arm som han använder till att leverera ett paket med sperma till honan. Han lägger paketet i en ficka i hennes mantel. Ibland sprutar han först in vatten i fickan för att skölja ut paket från andra hanar som honan tidigare varit involverad med. För att locka till sig honor visar hanen upp en imponerande färgpalett. Ibland ändrar han färg så att han ser ut som en hona. Det är för att undvika konflikter med andra hanar och kunna smyga nära en hona.

Honan tar ett spermapaket och tömmer det över sina ägg. Hon lägger äggen i utrymmen i koraller eller stenar. Ägg har även hittats under kokosnötsskal. Det är en bra plats att lägga ägg på eftersom äggen där är skyddade från hungriga rovfiskar. När äggen har kläckts kan ungarna direkt ändra sina färger.

För att lyckas med sina färgbyten och kamouflagetekniker behöver den praktfulla sepian vara intelligent. Det är den. Den har dessutom väldigt välutvecklade ögon som kommer till god användning när bläckfisken jagar.

Du kan träffa på den praktfulla sepian vid Australiens norra kust, Nya Guinea, Filippinerna, Indonesien och Malaysia. Såvitt vi vet är arten inte hotad.

Benörad åsnefisk

Det var en gång en människa som skulle namnge en fisk. Människan kom fram till att bony-eared assfish är ett fint och passande namn. Kanske kände hen sig inspirerad av personen som namngav fisken slippery dick?

Ordet ass på engelska kan betyda både rumpa och åsna. I fiskens namn är det åsna som åsyftas. På latin heter fisken Acanthonus armatus. Armatus betyder beväpnad, akanthos betyder taggig, och onus betyder antingen kummel (en sorts fisk) eller åsna. Fisken har taggar som sitter på gälarna, ungefär där öronen borde ha suttit om fiskar hade haft utstickande öron. Därav delen bony-eared i namnet. Och beväpnad är ju fisken, med sina taggar. Den som namngav fisken på engelska verkar ha lekt lite med åsnedelen i det latinska namnet och landat i namnet bony-eared assfish. Jag kallar fisken för benörad åsnefisk.

Gavin Hanke arbetar på Royal BC Museum i British Columbia i Kanada, där en benörad åsnefisk finns att beskåda. Enligt Hanke tycker barnen som besöker museet att det är jätteroligt att de har en ursäkt att säga assfish.

Den benörade åsnefisken är en djuphavsfisk och håller till på djup från 1000 till 4500 meter. Det är väldigt djupt för en fisk. Vi vet inte riktigt var den benörade åsnefisken lever. Den har hittats i tropiska och subtropiska vatten men det är troligt att den även finns i kallare hav. På det djup där denna fisk lever är det alltid kallt.

Den benörade åsnefisken ingår i en familj som på engelska kallas cusk eels. Dessa fiskar är inga äkta ålar, men de är lite långsmala så de ser ganska ållika ut. Många arter har relativt stora huvuden vilket gör att de ser ut ungefär som stora grodyngel. Den benörade åsnefisken blir upp till 40 centimeter lång.

På det djup där den benörade åsnefisken lever är trycket så stort att det är svårt att bygga upp muskler och ben. Därför är fisken ganska geléaktig. Den har en stillasittande livsstil och undviker att röra sig för mycket. Den vill spara energi. Dock kan den benörade åsnefisken röra sig snabbt korta sträckor.

Den benörade åsnefisken har ett rekord: den har minst hjärna i förhållande till sin kroppsvikt av alla ryggradsdjur. Eftersom fisken lever ett så stilla och händelselöst liv kan den spara energi genom att dra ner på hjärnan (som är ett väldigt energikrävande organ).

Om du heter bony-eared assfish blir du känd på internet. Det är oundvikligt. Internet tycks vara fullt av människor som tycker synd om den benörade åsnefisken för att den heter som den gör. Den stackars benörade åsnefisken har inte bara namnet emot sig. Den har också sin lilla hjärna och sin geléaktiga kropp. Över huvud taget har detta djur få smickrande egenskaper.

Havsleguan

Havsleguanen ser ut som en hårdför och brutal köttätare, men i själva verket är den en snäll växtätare som lever på alger. De rakbladsvassa tänderna används till att skrapa bort alger från klipporna. De kraftiga klorna använder havsleguanen till att hålla fast sig när strömmarna är starka. Trots sitt något skräckinjagande utseende är det alger som gäller för denna ödla.

Foto: Wikimedia

Det är bara stora hanar som dyker efter alger. Honor och mindre hanar betar i stället alger i tidvattenzonen när det är ebb. Havsleguanen äter röda och gröna alger. Bruna alger kan den inte ta upp näring ur. Det händer att havsleguanen även äter skaldjur, insekter och landväxter, men alger är det primära.

Ett problem som uppstår när havsleguanen äter alger är att den får i sig saltvatten. Den måste göra av saltet någonstans. Det löser den genom att ha en speciell sorts körtlar vid näsan som saltet samlas i. När ödlan befinner sig på land nyser den ut saltet.

För flera miljoner år sedan tror forskare att landlevande leguaner från Sydamerika drev ut till havs på stockar eller annat. Sedan hamnade ödlorna på de avlägsna Galapagosöarna och fick finna sig i det och utvecklas därefter. Nu har havsleguanen genom evolutionen blivit väl anpassad till sitt liv på Galapagos. Arten finns utbredd på flera av öarna. Öarnas ödlor skiljer sig åt till storlek och färg. De är så olika att de räknas som olika underarter.

De stackars havsleguanerna är kända för att vara fula. Kaptenen James Colnett från brittiska flottan beskrev dem såhär 1798:

”The iguanas are small, and of a sooty black, which, if possible, heightens their native ugliness. Indeed, so disgusting is their appearance, that no one on board could be prevailed on, to take them as food.”

Charles Darwin håller med:

”The black Lava rocks on the beach are frequented by large (2–3 ft), most disgusting, clumsy Lizards. They are as black as the porous rocks over which they crawl & seek their prey from the Sea. Somebody calls them ‘imps of darkness’.”

Anledningen till att ödlorna är så mörka är att de bättre ska absorbera solens strålar och bli uppvärmda. Havsleguanen tillbringar mycket tid i grupper med sina artfränder, liggande i solen. Det är kallt i vattnet vid Galapagos. Eftersom havsleguanen är en reptil är den kallblodig och blir långsam när den är nedkyld. Så ja, ödlorna är mörka, men att kalla de stackars djuren för imps of darkness är väl ändå lite överdrivet?

Havsleguanens kropp är ungefär 12-56 centimeter lång. Då är svansen inte medräknad, och svansen är lång. Den blir 17-84 centimeter. Ödlan använder svansen för att ta sig fram i vattnet och det gör att den ser ut som en krokodil när den simmar. På land är havsleguanen klumpig men i vatten är den desto mer elegant och smidig. Havsleguanen kan dyka ner till 30 meter och hålla andan i en timme.

Hanen blir betydligt större än honan och väger ungefär dubbelt så mycket. Ju större hane, desto mer intresserade brukar honorna vara. Stora hanar är revirhävdande och det händer att hanar bråkar med varandra. Det är sällan de bits. I stället pressar de sina huvuden mot varandra och försöker knuffa iväg sin motståndare.

Honan lägger 1-6 ägg och gräver ner dem i sand eller vulkanaska. På vissa öar är det dock svårt att hitta något att gräva i bland alla klippor. Då vaktar honan äggen. Om en annan hona kommer nära blir det slagsmål. Till skillnad från hanarnas slagsmål involverar honornas en hel del bitande.

Äggen kläcks efter 3-4 månader. Den unga havsleguanen äter avföring från äldre havsleguaner för att få i sig de bakterier som behövs för att ta upp näring ur alger.

Vi vet inte riktigt hur det står till med populationen av havsleguaner. Det är viktigt att arten skyddas från arter som kommer till Galapagos utifrån. Nya arter skulle till exempel kunna äta upp havsleguanens ägg och ungar. Arten är skyddad och räknas som sårbar.

Sågfisk

Sågfisken känns ganska orimlig. Den känns påhittad, som något som ingår i samma kategori som enhörningar. För på vilket sätt verkar det mindre verkligt med en häst med ett horn i pannan än en fisk med en såg längst fram?

Foto: Wikimedia

Det finns fem kända arter av sågfisk. En bor vid Florida och fyra vid norra Australien. Dessa platser är sågfiskens sista starka fästen. Sågfiskar finns på andra platser också, till exempel Sudan, Papua Nya Guinea och Bangladesh, men är på god väg att utrotas där. Sågfisken brukade vara spridd i varma vatten över stora delar av jorden men idag är den en ovanlig syn på de flesta platser.

Arterna är släkt med varandra och alla har en hajliknande kropp och en såg. Sågen används till att hitta bytesdjur. Sågfisken är en sorts rocka, och precis som andra rockor och deras släktingar hajarna har sågfisken receptorer på nosen (i detta fall sågen) som känner av elektricitet från levande varelser. Genom att svepa med sågen över botten kan sågfisken alltså känna av djur som ligger och gömmer sig. Det är bra att kunna eftersom sågfisken brukar hålla till i grumliga vatten. Sågfisken jagar främst nära botten och trivs där det är ganska grunt nära kusten. Vissa arter tillbringar sina ungdomsår i floder.

Sågen används också till att slå till fiskar. När fisken väl är skadad simmar sågfisken över den och äter den (eftersom sågfiskens mun sitter på undersidan av kroppen). Utöver fisk äter sågfisken bland annat krabbor och blötdjur. Vid behov kan sågen också användas som försvar, så du bör inte bråka med en sågfisk om du inte vill bli slagen med en såg.

Tänderna på sågen är inte riktiga tänder utan ombildade plakoidfjäll. Många hajar och rockor har huden täckt av sådana. De är en sorts fjäll med liknande uppbyggnad som tänder. Sågens tänder växer hela tiden, precis som våra naglar, men det växer inte ut någon ny tand om den bryts av vid basen.

Sågfisken blir gigantisk: upp till sju meter lång! Visst, det är med sågen medräknad och det känns lite fuskigt, men ändå. Detta betyder att sågfisken har få fiender utöver människan. Ibland behöver den dock försvara sig mot tjurhajar och krokodiler.

Vi vet inte mycket om hur sågfisken fortplantar sig. Honan föder levande ungar. Det har visat sig att honor hos en av arterna kan ägna sig åt jungfrufödsel, alltså föröka sig utan att en hane är inblandad. I Florida uppges ungefär 3% av sågfiskarna ha kommit till genom jungfrufödsel.

Av alla rockor är sågfisken den mest hotade arten. En anledning till att sågfisken är utrotningshotad är att den väldigt lätt trasslar in sin såg i nät och annan fiskeutrustning. Kommer sågfisken inte loss dör den så småningom. Sågfisken fångas dessutom för sina fenor som används till hajfenssoppa, och sågfisken drabbas när dess naturliga habitat förstörs. Mangroveträsk är till exempel en typ av habitat som sågfisken gillar och som har förstörts på flera platser.

Inte nog med att fenorna säljs till höga priser. Även sågarna och sågens tänder säljs. Bland annat används tänderna till sporrar på tuppar i tuppslagsmål i Central- och Sydamerika. Förr var det inte ovanligt att runt Persiska viken få syn på staket där staketpinnarna var gjorda av sågfisksågar. Idag hade det varit väldigt svårt att bygga ett sågfiskstaket eftersom sågfisken har blivit så sällsynt.

Om du vill uppmärksamma sågfisken och dess situation kan du göra det den 17:e oktober. Då är det sågfiskens dag.

Stekt ägg-manet

Maneter är en sorts nässeldjur. De är släkt med bland annat koraller och havsanemoner. För det mesta ser maneter ganska simpla och anspråkslösa ut. Jag tycker att de är snygga där de svävar i vattenmassorna, men deras utseende får nog ändå i de flesta fall beskrivas som simpelt. Det finns ett antal maneter som ser lite mer uppiffade och pyntade ut. Vi har lärt känna blommig hatt-maneten och den här veckan ska vi ägna oss åt stekt ägg-maneten.

För att komplicera saker finns det två helt olika maneter som kallas för stekt ägg-manet och de har väldigt lite gemensamt (förutom den gemensamma nämnaren att de ser ut som stekta ägg, förstås). Den ena heter Phacellophora camtschatica och den andra Cotylorhiza tuberculata. Vi ska ägna oss åt den sistnämnda eftersom den ser coolast ut.

Stekt ägg-maneten Cotylorhiza tuberculata blir upp till 50 centimeter i diameter. Dess namn kommer av att den har en genomskinlig klocka med en gul upphöjning i mitten. Äldre stekt ägg-maneter är ofta något mer oformliga efter att ha blivit skadade av stormar, fiskenät, motorbåtar och annat. Ägget har blivit lite trasigt.

Trådarna hos stekt ägg-maneten är intressanta. De är korta, knubbiga och har lila ändar. Om vi ska fortsätta med äggmetaforen vet jag inte vad vi ska säga att trådarna ser ut som. Någon äter krasse till ägget? Äsch, min fantasi är slut. Trådarna sitter i kluster på armar som har öppningar med munnar på. Från armmunnen går maten (plankton) vidare till magen. Det lila i ändarna på trådarna är alger som maneten lever i symbios med. Det är samma typ av alger som koraller har som kompisar. Algerna använder sin fotosyntetiska förmåga till att ge stekt ägg-maneten näring. Som tack för detta får algerna en skyddad plats där de kan leva och må bra.

Stekt ägg-maneten är inte långlivad. Den lever bara i ungefär sex månader under sommarhalvåret. Den börjar livet som en fritt simmande larv, sedan går den igenom ett stadium då den är stillasittande på en hård yta, och sedan utvecklas den till sin vuxna och fritt simmande form (en så kallad medusa).

Till skillnad från de flesta andra maneter kan stekt ägg-maneten simma. Maneter brukar mest flyta med strömmar, men stekt ägg-maneten pulserar med sin klocka för att förflytta sig.

Maneten har två sätt att fortplanta sig: sexuellt och asexuellt. Hanen kan släppa ut spermier i vattnet som honan tar in genom sina armmunnar. Äggen mognar sedan i honan och hon spottar ut larver. Under sitt fastsittande stadium kan stekt ägg-maneten (som under den fasen i livet inte ser ut som ett stekt ägg utan snarare ett tefat) föröka sig asexuellt. Den knoppar helt enkelt av små manetbebisar.

Stekt ägg-maneten bor i Medelhavet, Adriatiska havet och Egeiska havet. Faktiskt så är den Medelhavets vanligaste manet. Du behöver inte frukta stekt ägg-maneten för den verkar inte kunna bränna människor.