Europeisk olm
Jag heter Léon och är tio år gammal och jag ska vikariera för Charlotte den här veckan. Jag är väldigt tacksam att få den här möjligheten eftersom marina djur är mitt stora intresse och jag vill bli marinbiolog när jag blir stor. I den här texten ska jag presentera ett stjärtgroddjur som, med lite fantasi, liknar en kinesisk drake. Jag pratar såklart om europeisk olm (proteus anguinus). Den europeiska olmen är starkt utrotningshotad.
Foto: Wibaimages
I en studie följde forskare under sju års tid olmars rörelsemönster. Den olm som rörde sig mest under de sju åren, rörde sig 37 meter. Olmen har en livslängd på ca 68 år men man tror att den kan bli över 100 år. I fångenskap blir de upp till tio år gamla. Olmen har inga speciella fiender förutom människor. Vi är olmens största hot för att den är extremt känslig för kvaliteten i vattnet. Föroreningar och aktiviteter som påverkar grottsystemen, där den lever, är de största faktorerna till att den är hotad.
För olmen kan det gå åratal mellan måltiderna. Forskning visar att de inte är så sociala och att de gör nästan ingenting alls. De bekymrar sig inte om att jaga, utan slukar sporadiskt en förbipasserande fisk eller så. En kort sammanfattning om olmar är alltså att de är osociala latmaskar.
År 1956 hittades ett fossil av europeisk olm som fick namnet proteus bavaricus men fyndets taxonomiska status är omstridd. Olmen har en pigmenterad underart som heter proteus anguinus parkelj.
Olmen kan du hitta i södra Slovenien, Bosnien Hercegovina och i västligaste Kroatien men även i norra Italien. Tyvärr är olmen inte särskild vanlig i något av länderna. Vill vi ha kvar djur som nu är utrotningshotade så får vi börja ta större ansvar.
Det här var allt jag hade för den här veckan, om vår söta, konstiga och lite drakliknande salamander.
Romantisk bläckfisk
I år firar vi alla hjärtans dag med den romantiska bläckfisken.
Det är i media som bläckfisken har fått heta romantisk bläckfisk. Arten saknar namn på svenska. Den saknar faktiskt namn på latin också, eftersom den är ganska nyupptäckt och inte har beskrivits vetenskapligt än. På engelska går den under namnet larger Pacific striped octopus.
Bläckfisken upptäcktes faktiskt redan på 70-talet av biologen Aradio Rodaniche. Han skrev en artikel om arten 1991 men lyckades inte få artikeln publicerad eftersom arten är så absurd. Det som stod i artikeln verkade helt enkelt inte rimligt. Inte förrän ungefär två decennier senare uppmärksammades arten av andra forskare. Trots konstigheterna stämde artikeln från 1991. Nu forskas det på den romantiska bläckfisken och försök görs att föda upp yngel i akvarier och se dem växa upp.
Foto: Wikimedia
Det som gör bläckfisken romantisk är dess parningsbeteende. Bläckfiskarna parar sig näbb mot näbb och trycker sina sugkoppar mot varandra på ett sätt som ser väldigt intimt ut. Andra bläckfiskarter brukar vara försiktiga vid parning och hålla sig på så stort avstånd det går. Detta gör de för att de inte ska bli uppätna av sin partner. De flesta bläckfiskar är nämligen kannibaler. Den romantiska bläckfiskens beter sig mer civiliserat. Dock kan den göra sugmärken på sin partner. Förutom själva parningen ägnar sig den romantiska bläckfisken åt andra typer av parbeteenden, som att dela bostad och mat med sin partner.
Något annat som är intressant med den romantiska bläckfiskens fortplantning är att honan kan föröka sig många gånger under sitt liv. Många andra bläckfiskhonor dör efter att de har lagt sina ägg (se till exempel den åttaarmade jättebläckfisken). Sex är helt enkelt ett jobbigt kapitel för de flesta bläckfiskar. Hos vissa arter sliter hanen av sig en arm i samband med parning (se till exempel argonauten). Risken att bli uppäten i samband med parning finns och efter äggläggandet väntar döden för honan. Den romantiska bläckfisken verkar ha det bättre.
Den romantiska bläckfisken är en skicklig jägare. Den äter bland annat räkor, krabbor och musslor. Den fångar sina byten genom att sträcka ut armen och dra in dem, eller genom att ligga i bakhåll. En taktik den har är att smyga sig på en räka, sträcka ut armen och peta på räkan. Räkan blir så skrämd att den förhoppningsvis flyr in i bläckfiskens övriga armar.
Du kan träffa på den romantiska bläckfisken i de tropiska delarna av östra Stilla havet, till exempel i Nicaragua och Panama. Den är sällsynt och har bara träffats på vid ett fåtal tillfällen. Den romantiska bläckfisken föredrar leriga eller sandiga bottnar på ner till 100 meters djup.
Tomopteris
Maskar är en spännande djurgrupp som egentligen inte är en djurgrupp. Många maskar är över huvud taget inte nära besläktade med varandra. Till exempel är ringmaskar och plattmaskar helt olika stammar. Att alla dessa olika djur ändå har den gemensamma beteckningen maskar beror på att de har ungefär samma form. Men vi snackar alltså om en stor mångfald.
Foto: Wikimedia
Plankton, ja. Att något är ett plankton betyder att dess rörelseförmåga är så liten att det driver runt med strömmar och vågor. Många plankton är små men det finns även stora plankton, till exempel maneter.
Det finns flera arter i släktet tomopteris. Tomopteris är för det mesta ganska liten. Den blir ofta inte längre än fyra centimeter. Vissa arter kan dock bli upp till trettio centimeter. Tomopteris simmar, men det är svårt att simma bra som mask, så den får lite finna sig i att hamna där den hamnar. Kroppen består av olika segment. På huvudet sitter två ögon. Arten Tomopteris helgolandica, som finns i Nordsjön, har en lång svans som de flesta andra arter saknar.
Något ovanligt med tomopteris är att flera arter har gul bioluminiscens. Andra arter har blå. Många djur har blå bioluminiscens, men gul är väldigt ovanligt. Exakt hur den kan vara gul vet forskarna inte. När en fiende kommer nära släpper tomopteris iväg lysande partiklar. Förmodligen gör den detta för att distrahera sin angripare.
Tomopteris är en vanlig invånare i världens hav. De olika arterna finns på lite olika djup. Vissa är djuphavslevande. Alla är genomskinliga, så de är svåra att få syn på om de inte använder sig av sin bioluminiscens. Många havslevande ringmaskar lever på botten, i alla fall i delar av sina liv. Tomopteris tros leva hela sitt liv fritt i öppet vatten.
Maten består av andra plankton. Tomopteris jagar fiskyngel och små maskar.
Havskatt
Den här veckan blir det en riktigt ful fisk. Havskatten (Anarhichas lupus) är en lång fisk med ett ansiktsuttryck som får den att se väldigt sur ut.
Foto: Wikimedia
Det finns en video som visar en havskatt som biter sönder en läskburk. För att göra det här ännu mer intressant så visar videon även att det avhuggna huvudet från en havskatt kan göra samma sak. Det beror på muskelrörelser som sker efter att fisken är död. Videon påstår felaktigt att havskatten är giftig. Det är den alltså inte. Den är bara väldigt bra på att bitas.
Den längsta havskatt som har påträffats var 1,5 meter lång. Ofta blir de betydligt mindre. Färgen är brunlila, olivgrön eller grå. Vanligtvis är havskatten grå med mörka bank tvärsöver. Havskatten simmar genom att röra kroppen på ungefär samma sätt som en ål, men oftast är den stilla. Den bor i klippskrevor och föredrar att hänga där.
Havskatten lever i norra Atlanten på djup från 20 till 500 meter. På sommaren lever den grundare och på vintern djupare. Den finns vid svenska västkusten och går under alla möjliga spännande namn i olika delar av landet: havsvarg, sjöulv, tigerkatt, havdjävul med mera. Havskatten går riktigt långt norrut. Eftersom den lever i kalla vatten har den ett inbyggt frysskyddsmedel. Tack vare detta kan den överleva i minusgradigt vatten. Utan frysskyddsmedlet hade inte blodet kunnat vara flytande i dessa temperaturer.
Hos fiskar brukar honan släppa äggen i vattnet. Hanen brukar sedan befrukta äggen. Så gör inte havskatten. Hos havskatten blir äggen befruktade inne i honan. Efter befruktningen släpper honan äggen. De läggs på botten i klumpar, omgivna av sjögräs eller stenar. Hanen stannar med äggen och vaktar dem. Han kan tillbringa så mycket som fyra månader med äggen. Äggen är gula och 5,5-6 millimeter i diameter. De är bland de största fiskägg vi känner till.
Bottentrålning är ett hot mot havskatten. Eftersom havskatten lever bland stenar på botten förstör bottentrålningen dess bon och havskatten fångas ofta som bifångst. Klimatförändringar med ökade vattentemperaturer kan också påverka arten. I Sverige är havskatten klassad som starkt hotad.
Havskatten är så ful att fiskhandlare brukar hugga huvudet av den innan den säljs. När den säljs går den ofta under namnet kotlettfisk. Ibland används den som ingrediens i fish & chips. Skinnet är kraftigt och används till skinnarbeten, till exempel skor.
Europeisk flygbläckfisk
Du är säkert bekant med flygfisken. Flygfiskar är en familj som innehåller fler än 40 olika arter som kan glidflyga över ytan för att undkomma faror. Visste du att det finns något motsvarande i bläckfiskarnas värld? Det är klart att det finns. Bläckfiskar upphör aldrig att ha diverse roliga projekt för sig.
Foto: Wikimedia
De olika arterna av flygbläckfisk (totalt cirka 20 arter) finns utspridda över hela jorden. Alla kan inte flyga, men många kan. Den japanska flygbläckfisken (Todarodes pacificus) flyger, och den utgör årligen hälften av världens samlade bläckfiskfångst. Om du har ätit bläckfisk kan det ha varit japansk flygbläckfisk. Den europeiska flygbläckfisken fångas också men inte i lika stor utsträckning.
Vi ska gå in lite mer på det här flygandet. Flygbläckfiskar har setts flyga så långt som 30 meter. Detta gör de för att undkomma fiender eller spara energi när de förflyttar sig över större avstånd. Det tar ungefär 3 sekunder för bläckfisken att flyga 30 meter, så den är snabb.
Den europeiska flygbläckfisken är ganska stor. Dess mantel kan bli 75 centimeter lång. Ofta blir den dock betydligt mindre, runt 25-35 centimeter. Bläckfisken har kraftiga fenor. De tio armarna är fulla av sugkoppar, precis som hos andra bläckfiskar. Kroppen har en lila färg.
Något som är spännande med den europeiska flygbläckfisken är att den migrerar. I början av sommaren finns stora stim vid Norge, Färöarna, Skottland och södra Island. Det är inte ovanligt att flygbläckfiskar flyter i land på stränder i dessa områden. På vintern ger sig den europeiska flygbläckfisken längre ut från kusterna, och även djupare. Den har påträffats på djup under 4000 meter. De populationer som lever i Medelhavet och vid nordvästra Afrika migrerar inte alls på det här sättet.
Anledningen till att den europeiska flygbläckfisken migrerar är att den vill vara där maten är. Maten består av fisk, kräftdjur och mindre bläckfiskar. Kannibalism är inte ovanligt.
Den europeiska flygbläckfisken deltar också i den vertikala migration som äger rum i havet dagligen. På nätterna kommer djur som vanligtvis lever i djupet upp till ytan. Andra djur följer efter för att jaga. När dagen gryr återvänder djuren ner i mörkret. Väldigt många olika arter ägnar sig åt dessa dagliga resor.
De allra flesta exemplar av europeisk flygbläckfisk som fångas är honor. Detta verkar bero på att könen är väldigt segregerade. Eventuellt är det bara honorna som deltar i den dagliga vertikala migrationen medan hanarna inte rör på sig lika mycket. Om hanarna stannar i djupet minskar sannolikheten att de blir fångade.
Atollamanet
Snart är det nyår. Vi firar med en vattenvarelse som lyser upp på samma sätt som fyrverkerier.
Foto: Wikimedia
Ljuset som atollamaneten blinkar i är blått. Maneten ger ifrån sig en serie av blinkningar när den blir attackerad. Det gör den för att dra uppmärksamhet till sig. Förhoppningsvis kommer ett rovdjur som är intresserat av att äta det som attackerar maneten. Risken för detta får ofta angriparen att fly. På grund av detta beteende har arten skaffat sig smeknamnet alarm jellyfish.
Det här blinkandet är så intressant att marinbiologen Edith Widder har inspirerats av det i utvecklandet av en uppfinning som kallas E-jelly. Den används för att locka till sig djuphavsdjur som filmas och dokumenteras, och den har varit mycket framgångsrik. Till exempel användes E-jelly för att locka fram en jättebläckfisk ur djupet. Här kan du läsa mer om E-jelly och mötet med jättebläckfisken.
Atollamaneten blir upp till 15 centimeter i diameter. Den har ungefär tjugo trådar. En av trådarna är extra lång. Den extra långa tråden används bland annat till parning. Med hjälp av tråden fångar atollamaneten in en annan atollamanet och drar den till sig. Om atollamaneten vill kan den också föröka sig asexuellt. Det gör den genom att knoppa av polyper som utvecklas till larver.
Den långa tråden hjälper också till med att fånga mat, tillsammans med de andra trådarna. Maten består bland annat av kräftdjur. Bytesdjuren skadar sig på de brännande trådarna och fångas in. Tack vare trådarna behöver maneten inte jaga särskilt aktivt. Den kan hänga stilla och vänta på att en förbipasserande stackare simmar in i trådarna.
Eftersom atollamaneten är en manet finns det mycket den saknar. Den saknar cirkulationssystem, matsmältningssystem och centralt nervsystem. Maneter är nässeldjur och har sina brännande nässeltrådar. Utöver det är det inte så mycket med dem.
Du kan träffa på atollamaneten på djupt vatten över hela jorden. Den brukar hålla till på mellan 500 och 5000 meters djup, där fullständigt mörker råder.
Falsk eldsjöborre
God jul! Vi firar med en vattenvarelse som ser ut som julpynt.
Foto: Wikimedia
Den falska eldsjöborren blir upp till 20 centimeter i diameter. Taggarna blir upp till 4 centimeter långa. Sjöborren har även kortare taggar, och de korta är giftiga. Giftet är inte dödligt för människor men ett stick kan ge upphov till väldigt smärtsamma sår. Det är ovanligt att någon råkar trampa på en falsk eldsjöborre. Med sina färger syns den tydligt.
Maten består av alger som sjöborren betar från botten. Sjöborren äter även små ryggradslösa djur. På undersidan av kroppen har den kraftfulla käkar. Förutom att beta gör sjöborren inte så mycket. Den kan röra på sina taggar och rikta dem mot objekt som den uppfattar som ett hot. Detta kan sjöborren göra eftersom den har ögon. Den är känslig för ljus och mest aktiv på natten.
Den falska eldsjöborren har många kompisar. Eller, de kanske inte är kompisar. De kanske snarare är irriterande individer som stör. Det är svårt att veta vad sjöborren tycker. Det finns räkor, fiskar och krabbor som lever bland taggarna. Där är de väl skyddade.
En krabba som heter Dorippe frascone (även kallad urchin crab eller carrier crab) brukar bära runt på den falska eldsjöborren. Sjöborren och krabban lever i en symbiotisk relation: krabban har ett skydd, och sjöborren blir transporterad till nya platser där den kan äta.
Du kan träffa på den falska eldsjöborren där Stilla havet och Indiska oceanen möts. Den trivs på 10-30 meters djup, gärna på sandbottnar. Ibland är många falska eldsjöborrar samlade på ett ställe.
Spökmärla
Haven är fulla av kräftdjur. Många av dem är små. Vi har stiftat bekantskap med små kräftdjur förr, till exempel kelpkuraren, tångmärlan och krillen. Den här veckan blir det en annan liten rackare: spökmärlan.
Foto: Wikimedia
Det finns inte bara en art av spökmärla. Det finns en hel familj. Familjen ingår i ordningen märlkräftor.
Spökmärlan blir upp till fem centimeter lång men ofta mindre. Kroppen är indelad i 13 segment. Segmenten utgör huvud, mellankropp och bakkropp. På huvudet sitter två par antenner. Frambenen har kraftiga klor som används till försvar, att plocka bort skräp och att fånga mat. Bakbenen har också klor. Dessa använder spökmärlan till att hålla sig fast i växter, svampdjur och annat.
Färgen på spökmärlan varierar. Den kan faktiskt ändra färg. Denna egenskap använder den till att smälta in i sin omgivning. Spökmärlan sitter alltså stilla och försöker vara så osynlig som möjligt. När ett mindre kräftdjur kommer simmande slår spökmärlan till. På samma sätt jobbar bönsyrsan, som spökmärlan alltså påminner om till utseendet. Den ligger också i bakhåll. Spökmärlan äter även växtdelar och annat som driver förbi. Vissa arter fångar ätbara partiklar med hjälp av sina antenner.
Om du bor i havet och är liten finns det tyvärr många som vill äta dig. Räkor, krabbor, nakensnäckor, havsanemoner och vissa fiskar äter spökmärlan. Med tanke på det är det praktiskt att kunna kamouflera sig.
Ofta finns många spökmärlor samlade på en liten yta. Där sitter de och håller sig fast och syns knappt. Men spökmärlan kan inte bara hålla sig fast: den kan även simma. Det gör den genom att böja och räta ut kroppen.
När spökmärlan växer behöver den ömsa skal. Ett nytt skal växer under det gamla skalet. Direkt efter att spökmärlan har ömsat skal är skalet fortfarande ganska mjukt. Det är bara i det läget som honan kan para sig. Hon bär äggen i en pung på mellankroppen. När äggen kläcks ser de små spökmärlorna redan ut som vuxna, fast pyttesmå.
Hos vissa arter av spökmärla dödar honan hanen efter parning. Hon hugger honom med en giftig tagg. Även här påminner spökmärlan om bönsyrsan. Hos bönsyrsan biter honan av hanens huvud.
Spökmärlan lever i hav över hela världen. Vissa arter är djuphavslevande men de flesta föredrar relativt grunda vatten.
Dammsugarrocka
En läsare har tipsat om en rocka som heter Electrolux addisoni. Rockan saknar namn på svenska men läsaren föreslog att den skulle få heta dammsugarrocka. Det känns rimligt eftersom företaget Electrolux tillverkar dammsugare. Det latinska namnet Electrolux addisoni ger mig en rolig mental bild av en rocka som kör runt ungefär som en robotdammsugare.
Foto: Animal Database
”vigorous sucking action displayed on the videotape of the feeding ray that… may rival a well-known electrical device used to suck the detritus from carpets, furniture, and other dust-gathering surfaces in modern home.”
Dammsugarrockan dammsuger alltså botten när den äter. Den äter ryggradslösa små djur som lever i mjuka bottnar, till exempel maskar och kräftdjur, och beter sig som en robotdammsugare medan den gör det. Dammsugarrockan dammsuger bottnar på ner till 50 meters djup.
Denna art upptäcktes ganska nyligen. Den observerades 1984 men beskrevs vetenskapligt först 2007. Då kom den även högst upp på International Institute for Species Explorations lista över ovanliga och unika nyupptäckta arter under året.
Alla dammsugarrockor som har undersökts är vuxna hanar, så vi vet i stort sett ingenting om de unga rockorna eller honorna. Dessutom har den bara setts till på dagtid, så vad den pysslar med på nätterna vet bara den själv. Det finns väldigt mycket vi inte vet om dammsugarrockan.
Dammsugarrockan är mörkbrun med gula prickar och mörka ränder. De starka färgerna kan vara ett sätt att varna andra djur. Dammsugarrockan är ju en elektrisk rocka och kan ge kraftiga stötar. (Här kan du läsa om en annan elektrisk rocka.) Elektriciteten kommer från två njurformade organ som sitter vid fenorna. När rockan känner sig hotad brukar den höja svansen och inta en pose för att visa att den menar allvar.
Denna rocka lever i Sydafrika. Alla kända exemplar har hittats längs en 30 mil lång kustremsa. I det område där dammsugarrockan lever pågår mycket sportdykning och fiske. Det finns en risk att rockan störs av dykare eller att dess habitat förstörs. Föroreningar är också en risk. Vi vet inte om arten är hotad eftersom vi väldigt nyligen lärt oss att den över huvud taget finns, men den kan vara starkt hotad.
Ringbärare
Nej, det här handlar inte om Frodo.
Foto: Peter Funck & Reinhardt Møbjerg Kristersen
Ringbäraren upptäcktes så sent som 1995, av danska forskare. Det är inte ofta en ny stam upptäcks så detta var stort. Ringbäraren var ganska svår att hitta. Den är nämligen pytteliten: mindre än 0,5 millimeter. Dess kropp består av mindre än 200 celler.
Platsen som ringbäraren bor på är lite udda. Den bor vid munnen på humrar och dess släktingar. Arten hittades först på en havskräfta och har även hittats på arterna amerikansk hummer och europeisk hummer. Alla djur som ringbäraren har hittats på lever i kalla vatten och ringbäraren har samma utbredningsområde som sitt värddjur. Ringbäraren är ingen parasit. Relationen till hummern är i stället en form av symbios.
Ringbäraren äter bakterier och annat pyttelitet som driver förbi. Den äter också matrester som finns runt munnen på värddjuret.
Kroppen ser ut ungefär som en säck. Detaljerna på säcken varierar beroende på vilken fas i livet ringbäraren befinner sig i. I den första fasen är ringbäraren asexuell och fokuserar på att äta. I ena änden av kroppen sitter en stjälk som sitter fast i en skiva. Denna sitter i sin tur fast vid hummerns mun. I andra änden av säcken sitter mun och anus. I det här stadiet är ringbäraren som störst. Den krymper när den går över i nästa fas.
Det här med fortplantning hos ringbäraren är jättekonstigt så vi tar det från början. Under hösten gör den asexuella ringbäraren kloner av sig själv. I början av vintern gör ringbäraren hanar. Dessa hanar sitter inte fast. Den nya hanen krälar över hummern och letar upp en asexuell individ som han klistrar fast sig vid. Han bildar nu två dvärghanar inuti sin egen kropp. Två hanar i stället för en ökar chansen att senare befrukta en hona.
I slutet av vintern har nästan alla asexuella individer hanar som sitter fast i dem. Nu börjar ringbäraren tillverka honor. Varje hona har ett ägg. När honan föds fertiliseras ägget av en av dvärghanarna. Honan letar upp en bra plats vid hummerns mun och slår sig ner där. Ägget utvecklas till en ny hona inuti kroppen på den något äldre honan. När den nya honan är fullt utvecklad återstår bara ett tomt skal av honan som hon växte i.
I just det här stadiet som den nya honan befinner sig i kan ringbäraren simma riktigt bra. Nu kan hon leta efter en ny hummer och påbörja bildandet av en ny väldigt udda familj. När honan slår sig ner på en ny hummer går hon över i det asexuella stadiet. Cykeln börjar om.
Det är bara i det asexuella stadiet som ringbäraren har ett fungerande matsmältningssystem. Varken hanar eller honor kan äta och därför är de väldigt kortlivade.
