Ringbärare

Nej, det här handlar inte om Frodo.

Foto: Peter Funck & Reinhardt Møbjerg Kristersen

Ringbärare är en stam av djur som bara innehåller ett enda släkte med tre kända arter. Andra stammar i djurriket är till exempel blötdjur och ryggsträngsdjur (där ryggradsdjur ingår). Detta säger något om hur avlägset ringbäraren är släkt med andra djur. Det här är en konstig krabat.

Ringbäraren upptäcktes så sent som 1995, av danska forskare. Det är inte ofta en ny stam upptäcks så detta var stort. Ringbäraren var ganska svår att hitta. Den är nämligen pytteliten: mindre än 0,5 millimeter. Dess kropp består av mindre än 200 celler.

Platsen som ringbäraren bor på är lite udda. Den bor vid munnen på humrar och dess släktingar. Arten hittades först på en havskräfta och har även hittats på arterna amerikansk hummer och europeisk hummer. Alla djur som ringbäraren har hittats på lever i kalla vatten och ringbäraren har samma utbredningsområde som sitt värddjur. Ringbäraren är ingen parasit. Relationen till hummern är i stället en form av symbios.

Ringbäraren äter bakterier och annat pyttelitet som driver förbi. Den äter också matrester som finns runt munnen på värddjuret.

Kroppen ser ut ungefär som en säck. Detaljerna på säcken varierar beroende på vilken fas i livet ringbäraren befinner sig i. I den första fasen är ringbäraren asexuell och fokuserar på att äta. I ena änden av kroppen sitter en stjälk som sitter fast i en skiva. Denna sitter i sin tur fast vid hummerns mun. I andra änden av säcken sitter mun och anus. I det här stadiet är ringbäraren som störst. Den krymper när den går över i nästa fas.

Det här med fortplantning hos ringbäraren är jättekonstigt så vi tar det från början. Under hösten gör den asexuella ringbäraren kloner av sig själv. I början av vintern gör ringbäraren hanar. Dessa hanar sitter inte fast. Den nya hanen krälar över hummern och letar upp en asexuell individ som han klistrar fast sig vid. Han bildar nu två dvärghanar inuti sin egen kropp. Två hanar i stället för en ökar chansen att senare befrukta en hona.

I slutet av vintern har nästan alla asexuella individer hanar som sitter fast i dem. Nu börjar ringbäraren tillverka honor. Varje hona har ett ägg. När honan föds fertiliseras ägget av en av dvärghanarna. Honan letar upp en bra plats vid hummerns mun och slår sig ner där. Ägget utvecklas till en ny hona inuti kroppen på den något äldre honan. När den nya honan är fullt utvecklad återstår bara ett tomt skal av honan som hon växte i.

I just det här stadiet som den nya honan befinner sig i kan ringbäraren simma riktigt bra. Nu kan hon leta efter en ny hummer och påbörja bildandet av en ny väldigt udda familj. När honan slår sig ner på en ny hummer går hon över i det asexuella stadiet. Cykeln börjar om.

Det är bara i det asexuella stadiet som ringbäraren har ett fungerande matsmältningssystem. Varken hanar eller honor kan äta och därför är de väldigt kortlivade.

Gökmal

Vi brukar inte prata om fåglar i den här bloggen. Av förklarliga skäl. Men nu ska vi prata om göken. Göken ägnar sig åt något som kallas häckningsparasitism. Det betyder att den lägger sina ägg i andra fåglars bon. Göken lägger ett ägg i varje bo. Fostermamman ruvar ägget tillsammans med sina egna ägg och tar hand om gökungen lika väl som sina egna. I många fall är gökungen betydligt större än de andra fågelungarna och de är inte alls lika varandra, men det gör ingenting. Gökungen får ändå en god uppväxt.

Nu ska vi byta ämne till gökmalen (Synodontis multipunctatus).

Foto: Wikimedia

Gökmalen bor i Tanganyikasjön och är en sorts mal. Den är en av flera arter som går under namnet upside-down catfish. Den simmar ofta upp-och-ner och anledningen till detta är lite oklar. En tänkbar förklaring är att den äter alger som växer på undersidan av grenar och stockar. Genom att simma upp-och-ner kommer fisken enklare åt att beta.

Den här firren blir nästan 30 centimeter lång och är ljust brun med svarta prickar. Precis som andra malar har den karaktäristiska skäggtömmar. Den lever i stim och håller till på ner till 40 meters djup.

Tanganyikasjön är känd för sina ciklider. Ciklider är populära akvariefiskar. Flera av dem ägnar sig åt att munruva sina ägg. Det innebär att fisken spärrar upp käften och håller äggen i munnen tills de kläcks. Detta beteende förekommer inte bara hos ciklider utan även hos andra fiskar, till exempel käkfisken.

Gökmalen utnyttjar de munruvande cikliderna för att föröka sig, precis som göken använder andra fågelarter. När gökmalen känner lukten av munruvande ciklider som förökar sig blir det som en startsignal för gökmalen att också sätta i gång. Den handlar snabbt. När cikliden släpper sina ägg skyndar sig gökmalen att äta upp så många av dem som möjligt. Samtidigt släpper honorna sina egna ägg och hanarna befruktar dem. Cikliden samlar snabbt ihop äggen för att ruva dem i munnen. När den gör det följer gökmalens ägg också med.

Äggen kläcks snart i munnen på cikliden. Gökmalens ägg kläcks först och ynglen är större än ciklidynglen. När ciklidens ägg kläcks väntar gökmalsynglen, redo att äta upp de små cikliderna. Gökmalens yngel behöver ju näring. Det hela är en ganska sorglig historia. Många ciklidägg äts upp bara för att gökmalen är för lat för att ta sitt ansvar som förälder.

Förutom göken och vissa andra fågelarter verkar gökmalen vara det enda ryggradsdjur som ägnar sig åt detta parasitiska beteende. Den är alltså ganska unik.

Det går att ha gökmalen i ett akvarium. Gökmalen vill vara i stim så du måste ha mer än en gökmal. Två kan dock vara ett problem, för då kan de börja bråka med varandra om revir. Därför rekommenderas minst tre. Gökmalen kan föröka sig i fångenskap förutsatt att det finns en lämplig värd till dess ägg.

Pacu

Det finns en släkting till pirayan som från början enbart levde i sydamerikanska floder. Den finns nu även i andra vatten i Nordamerika, Europa och Asien. Den har till och med hittats i Öresund. Där fisken drar fram reagerar människor med skräck. Av en lite märklig anledning.

Foto: Wikimedia

Det finns flera arter som kallas för pacu. Alla är sötvattenlevande, kommer från Sydamerika och har mycket gemensamt.

Pacun må vara en pirayasläkting, men den saknar en sak som gör pirayan så ökänd: vassa tänder. Medan pirayor är kända för att snabbt skapa brutala blodbad genom att slita byten i stycken jobbar pacun på ett annat sätt. Dess tänder är trubbiga och ser ut nästan som människotänder. Tänderna används till att krossa frön och nötter. Pacun är allätare men huvudsakligen vegetarian.

Det är på grund av sitt krossande av nötter som pacun har fått ett udda rykte. Den är känd för att krossa människors testiklar för att den förväxlar dem med nötter. Ryktet började med att pacun påstods ha kastrerat och dödat två män i Papua Nya Guinea. 2011 var pacun med i tv-programmet River Monsters och det satte ännu mer fart på ryktena. 2013 hittades pacun i Öresund och Kvällsposten drog till med rubriken Farlig fisk i Öresund – attackerar testiklarna. På engelska kallas pacun för nutcracker fish på grund av sitt påstådda testikelintresse.

Om vi ska hålla oss till fakta finns det väldigt lite belägg för att pacun bryr sig om testiklar. Det har skämtats om att den skulle kunna förväxla testiklar med nötter, men ryktet verkar inte grunda sig i verkligheten utan snarare i att många blir skrämda av tanken på att få sina genitalier angripna. Vi ser liknande rykten om tandpetarfisken som påstås simma in i könsorgan.

Oavsett testikelbitande eller inte ska du inte stoppa in kroppsdelar i munnen på pacun. Den kan bitas och det kan leda till otäcka skador på fingrar och annat.

Foto: Wikimedia

Det finns en del förvirring gällande pacuns tänder. Ibland dyker det upp virala bilder som påstås visa pacun och dess människotänder. I vissa fall är det inte alls någon pacu på bilden utan i stället en rackare som heter fårhuvudfisk. Dess tänder påminner också om människors, men det är alltså en helt annan sorts fisk.

Att pacun hittas i nya vatten är ett problem. Invasiva arter kan förstöra hela ekosystem, till exempel genom att konkurrera ut lokala arter och sprida sjukdomar.

Hur hamnar då pacun i nya vatten? Ibland planteras den in för att lokalbefolkningen ska kunna fiska upp och äta den. Den är en populär matfisk. Ibland släpps den ut av akvarister för att den har blivit för stor för sitt akvarium. Pacun har nämligen en tendens att växa. När fisken köps är den ofta inte längre än 6-8 centimeter. Den marknadsförs som en piraya som är vegetarian och verkar vara en finfin akvariefisk. Pacun kan dock bli över en meter lång. Det finns ett envist rykte om att en pacu i ett litet akvarium inte växer. Det stämmer inte. Många akvarister har fått tråkiga överraskningar med fiskar som blivit gigantiska.

Att då släppa ut fisken i naturen är en mycket dålig idé. Det kan skada det lokala djur- och växtlivet. Ofta överlever fisken inte att bli utsläppt för pacun klarar inte av kalla vatten. Den har då en obehaglig död framför sig.

Beroe

För några år sedan skrev jag om den amerikanska kammaneten. Jag skrev bland annat såhär:

”I Svarta havet tävlade denna kammanet om samma mat som många fiskar. Dessutom åt den fiskägg och yngel. Under 1990-talet såg det riktigt illa ut för fiskpopulationerna, bland annat för ansjovisen. Nu har man fått ordning på beståndet av amerikansk kammanet i Svarta havet genom att införa en annan sorts kammanet som äter den amerikanska.”

Den här veckan ska vi lära känna kammaneten som planterades in i Svarta havet för att äta den amerikanska.

Foto: Wikimedia

Beroe är ett släkte av kammaneter. Kammaneter är inga maneter, trots namnet. De har inga nässelceller så de bränns inte. Precis som andra kammaneter ser beroen ut som en genomskinlig klump. Den har rader med kammar som den kan fladdra med. Dessa kammar är uppbygda av så kallade cilier, som är tunna plattor med hårstrån på. När ljus träffar de fladdrande kammarna glittrar de i regnbågens alla färger. På engelska kallas beroen ibland för cigar comb jelly eftersom den är något cigarrformad. Den kan bli upp till 16 centimeter lång. Vissa arter blir mindre.

Beroen äter inte bara amerikanska kammaneter. Den är extremt glupsk och äter i stort sett alla kammaneter den träffar på, även sådana som ser ut att vara för stora för att ätas. Något som är dubbelt så stort som beroen själv är inga problem.

Deep Sea News har skrivit ett inlägg om beroen i allmänhet och dess ätande i synnerhet. Enligt Deep Sea News är beroen en skräckinjagande ätmaskin. Den är i stort sett en simmande mage med en mun. Beroen må vara regnbågsskimrande och fin men den har alltså en mörk sida.

Trots att det inte ser ut så har beroen tänder. Tänderna är pyttesmå men vassa. Dessutom är de rörliga. De kan växla mellan att vara formade som krokar och mer normalt huggtandsformade. Tänderna är uppbyggda av samma sorts hårstrån som sitter på kammarna. För att tänderna ska vara vassa är hårstråna ihopklumpade. Beroen har hundratals rader av tänder.

Runt munnen sitter dessutom speciella celler som håller munnen stängd efter att beroen har svalt sitt byte. Det är nästan som om beroen har en dragkedja. Bytesdjuret kan inte ta sig ut. Väl inne i magen fungerar tänderna som tiny meat grinders, pulsing back and forth, slowly tearing it to shreds, skriver Deep Sea News. Beroen har alltså en inbyggd köttkvarn.

Finns det någon som har lyckats filma detta spektakulära ätande? Visst finns det! Det är något hypnotiserande och vackert över hur beroen äter. Det ser inte alls så skräckinjagande ut som det rimligtvis är ur bytesdjurets perspektiv.

Enligt en studie kan kammaneter vara dina mest avlägsna släktingar i djurvärlden. De har inget centralt nervsystem utan ett simpelt nervnät. Du har alltså väldigt lite gemensamt med beroen. Kammaneter är blinda men kan känna av och reagera på rörelser.

Beroen har olika utbredningsområden beroende på art. Vi tar tre exempel på arter. Beroe abyssicola lever i norra Stilla havet. Beroe cucumis bor i Atlanten och Beroe ovata i södra Atlanten, Medelhavet och Svarta havet. I Svarta havet är den en invasiv art och gör ett bra jobb med att äta amerikanska kammaneter.

Pungpirål

För ett antal år sedan stiftade vi bekantskap med pirålen: det äckelslemmiga ålliknande djuret som är någon form av fisk, typ. Den här veckan ska vi ägna oss åt en speciell sorts pirål som är lite extra udda. Tänk dig en ful fisk. Riktigt ful. Vad skulle kunna göra den ännu fulare? En stor pung hängande under hakan, kanske?

Bild: Wikimedia

Pungpirålen saknar namn på svenska. Jag har gjort någon sorts översättning av engelskans pouched lamprey. På latin heter djuret Geotria australis. Pungpirålen lever över hela södra halvklotet, till exempel vid Australien och Sydamerika.

I parningstider utvecklar hanarna en pung som hänger under hakan. Du kan aldrig gissa vad den används till. Länge var det ett mysterium, men det har visat sig att pungen används till att massera och flytta på ägg. Hanen gnider pungen över äggen och det är troligt att detta beteende hjälper till att ge äggen mer syre.

En sak som pungpirålen har gemensamt med andra pirålar är att den saknar käkar. Den kan alltså inte tugga, utan bara suga sig fast och skrapa med sin tandförsedda tunga. Den har inte heller någon ryggrad. Det är bristen på ryggrad som gör att den typ är en fisk. För fiskar är ryggradsdjur. Vad sjutton är pirålen? Den och dess släktingar nejonögonen klassas som käklösa fiskar. På bilden här ovan ser du munnen/sugskivan från sidan. Prickarna du ser längs sidan av kroppen är gälar.

Pungpirålen börjar sitt liv i sötvatten. Den lever begravd i bottensedimentet och äter plankton. Efter mellan sex månader och fyra år genomgår den en spännande metamorfos. Dess centrala nervsystemet utvecklas, framför allt syncentrum i hjärnan. Som larv är pirålen blind men den utvecklar förmågan att se. Ögonen är primitiva men fungerar. Färgen ändras också, från brun till silver med blågröna ränder. Pungpirålen beger sig till havs och lever sedan merparten av sitt liv där.

I havet ägnar sig pungpirålen åt att parasitera på fiskar. Det är ett fullständigt normalt pirålsbeteende. Pirålen suger sig fast vid gälarna på fiskar, skrapar hål med tungan och suger blod. Under denna fas i livet växer pirålen från ungefär 10 centimeter till 60 centimeter. Själv behöver den se upp så att den inte blir uppäten av fåglar (till exempel albatrosser) eller större fiskar (till exempel hajar).

När det är dags att fortplanta sig lämnar pungpirålen havet och ger sig upp i sötvatten igen. När den simmar upp i floder kan den klättra uppför lodräta hinder, som stenar och vattenfall. Det gör den genom att suga sig fast och klättra med hjälp av munnen/sugskivan.

I samband med att den ger sig iväg för att föröka sig slutar den helt att äta. Det är i denna fas av livet som hanen utvecklar sin pung, som han som sagt använder för att ta hand om äggen. Honan lägger runt 60 000 ägg. Efter att pungpirålen har förökat sig dör den. Sorgligt, men den kanske dör nöjd efter att ha satt nästa generation till världen.

Hjälmsjöborre

Den här veckan ska vi lära känna hjälmsjöborren. Den saknar namn på svenska så jag har hittat på ett. På engelska går den under namnen helmet urchin eller shingle urchin, och på latin Colobocentrotus atratus.

Foto: Wikimedia

Djur är ofta bra på det de gör. Evolutionen har ju ordnat så att de har utvecklat de egenskaper som behövs. Hjälmsjöborren är också bra på det den gör, vilket är att sitta fast på klippor. Denna sjöborre lever nära land på klippor som utsätts för vågor. Ibland väldigt brutala vågor. Det sjöborren behöver är en utomordentlig förmåga att klamra sig fast.

På undersidan av sjöborren sitter massor av slangfötter. Sjöborrar och deras släktingar sjöstjärnor och sjögurkor har sådana och de fyller flera funktioner. Djuret använder dem till att förflytta sig, stoppa mat i munnen och andas. Slangfötterna gör också att djuret kan sitta som fastklistrat. Hos hjälmsjöborren är slangfötterna ovanligt kraftiga för att sjöborren ska kunna sitta fast på klipporna. Hjälmsjöborren sitter dock inte alltid fast. Den kan promenera runt som den vill.

Ofta har sjöborrar taggar. Det har inte hjälmsjöborren. Hos den är taggarna i stället ombildade till något som liknar stora fjäll. Sådana ombildade taggar sitter på både ovansidan och undersidan. Eftersom sjöborren lever där den gör har den betydligt större nytta av en rustning än av taggar. Runt kanterna har hjälmsjöborren en rad mer utdragna ombildade taggar. De gör att hjälmsjöborren ser ut ungefär som en sol med strålar. Den är dock inte gul utan mörklila. Sjöborren blir ungefär tio centimeter i diameter.

Foto: Wikimedia

På insidan har hjälmsjöborren, precis som andra sjöborrar, ett skal. Det är runt och lila med små upphöjningar/prickar på (se bild).

Du kan träffa på hjälmsjöborren i området där Indiska oceanen möter Stilla havet, samt på Hawaii. På Hawaii anses hjälmsjöborren vara en delikatess. Sjöborren öppnas och dess orange ägg äts upp. Själv äter sjöborren alger.

Det värsta jag har läst om hjälmsjöborren är en kommentar av en person som tycker att det är jätteroligt att gå runt på klippor och sparka iväg sjöborrarna. Dessa sjöborrar har verkligen vigt sina liv åt att sitta fast på klippor. Då kan de väl ändå få vara kvar där?

Bäranemon

Havsanemoner är vid närmare eftertanke ganska skräckinjagande djur. En väldigt stor del av havsanemonen utgörs av tentakler. På tentaklerna sitter nässelceller. Havsanemoner är nämligen en sorts nässeldjur och därmed släkt med maneter. Giftet i nässelcellerna förlamar små bytesdjur som havsanemonen sedan utan tidspress kan stoppa in i munnen, som sitter i mitten av tentakelklungan. Havsanemoner är ett bra exempel på djur som jag är glad inte blir större. Det hade varit alldeles för läskigt.

Foto: Wikimedia

Men trots att de inte blir många meter i diameter lyckas havsanemoner med en del läskigheter. Bäranemonen (Alicia mirabilis) är ett exempel. Dagtid ser bäranemonen ut som en hög med hallon. Därav namnet. Den väntar på att mörkret ska falla, för på natten lever bäranemonen ett aktivt liv. Den sträcker ut sig på höjden och skickar även ut sina långa tentakler för att fånga förbidrivande mat. Den äter små ryggradslösa djur och fiskar.

Till färgen är bäranemonen orange eller röd. När den befinner sig i sin bärhögsform skulle den kunna misstas för en snigel. Det är bara på nätterna det är uppenbart vad den är för något. Bäranemonen kan bli upp till 40 centimeter hög och tentaklerna kan vara ännu längre – upp till en meter! Den transformation som bäranemonen genomgår mellan dag och natt är ganska anmärkningsvärd.

Bäranemonen trivs på klippiga bottnar på 20-40 meters djup. Den finns i Medelhavet samt vid Portugal, Azorerna, Kanarieöarna och i Röda havet.

Precis som andra havsanemoner har bäranemonen två sätt att föröka sig. Den kan föröka sig asexuellt genom att helt enkelt knoppa av en del. Den kan också föröka sig sexuellt genom att skicka ut ägg och spermier i vattnet. När ägg och spermier träffas bildas en larv. Larven slår sig ner på botten och blir en ny bäranemon som växer upp och lever sitt läskiga liv.

Du bör inte röra vid bäranemonen, varken när den ser ut som bär eller nattetid när den befinner sig i sin monsterskepnad. Bäranemonen kan bränna dig ganska ordentligt.

Darrål

Darrålen heter inte som den gör för att den får dig att darra av skräck. Den får dig att darra av en elektrisk stöt i stället. Vilket ju visserligen kan vara ganska skräckinjagande.

Foto: Wikimedia

Darrålen, eller den elektriska ålen, eller Electrophorus electricus, har tre par elektriska organ som sitter på undersidan av kroppen. Organen består av elektrocyter (en sorts celler) som bildar en kedja som en ström av joner kan passera genom. Varje cell i kedjan förstärker strömmen. När darrålen vill ge en stöt öppnas jonkanalen och natriumjoner flödar genom den. Detta skapar en elektrisk ström på ungefär samma sätt som i ett batteri.

Elektriciteten fyller flera funktioner. Låg spänning används till att känna av omgivningen. Högre spänning används till att lokalisera och chocka byten. Darrålen ser dåligt, och de elektriska organen är bra som kompensation för dålig syn. Hörseln är dock god.

Något lite läskigt som darrålen kan göra med elektriciteten är att kontrollera bytesdjurs rörelser. Genom att skicka ut ström kan darrålen kontrollera det stackars djurets nervsystem och antingen tvinga det att vara stilla, eller tvinga det att röra sig så att darrålen kan känna av var det befinner sig. Bytesdjuren är huvudsakligen ryggradslösa djur, till exempel kräftdjur, men även fiskar och mindre däggdjur går bra.

Darrålen kan producera ström på upp till 860 volt och 1 ampere. Det är tillräckligt för att ge dig en ordentlig stöt. Du kommer även att få en stöt om du rör vid vattnet i närheten av fisken. Det finns några rapporterade dödsfall av simmare som har chockats av en darrål och drunknat. Dock brukar darrålen inte använda elektricitet som försvar. Dess försvar är i stället att ligga orörlig.

Trots namnet är darrålen inte en ål. Den ser bara ut som en till kroppsformen. Darrålen är faktiskt närmare släkt med malar än med ålar. Denna fisk blir lång: hela 2,5 meter. Den väger upp till 20 kilo och är mörkt gråbrun på ryggen och gulorange på undersidan. Darrålen saknar fjäll.

När det kommer till fortplantning har darrålen en del konstigheter för sig. Hanen bygger ett bo av sin saliv. Om han har tur vill en hona lägga sina ägg där så att han kan befrukta dem.

Darrålen lever i Amazonfloden och Orinocofloden i Sydamerika, samt vatten som hänger ihop med dessa floder. Ofta lever den i grumliga och träskliknande miljöer. De vatten som darrålen lever i är syrefattiga. Därför behöver den ta sig upp till ytan ungefär var tionde minut och andas luft. Darrålen har gälar att andas med, men syrehalten i vattnet är för kass för att det ska vara tillräckligt.

Eftersom det här är en spännande (pun intended) fisk har människor alltid varit intresserade av att fånga den. Det är inte helt enkelt. Enklaste sättet att göra det på är att trötta ut fisken genom att få den att ge ifrån sig så många stötar att den inte orkar mer. Då går det att vada ut i vattnet och fånga fisken utan att ta några risker.

I Tennessee i USA finns en elektrisk ål som twittrar. Den heter Miguel Wattson. Akvariet som den lever i är kopplat till en dator, och när fisken ger ifrån sig en tillräckligt stark stöt skickas en förinställd tweet ut. Vad skriver Wattson på Twitter? Exempel:

”If I was an artist, I’d be an eel-ustrator!”

Borrsvamp

Borrsvampen heter boring sponge på engelska. När jag först hörde talas om den kände jag mig tvungen att läsa på för att få reda på vad som gör denna svampdjursstackare så illa tråkig. Svampdjur är inte precis kända för sina händelserika liv, så om ett svampdjur heter boring sponge måste det verkligen vara något exceptionellt tråkigt som avses. Väldigt snart förstod jag att boring syftar på att svampdjuret borrar. Då kände jag mig lite dum. Men i processen lärde jag mig en del om borrsvampar. Nu ska du också få lära dig.

Foto: Wikimedia

Borrsvampar är en familj (Clionaidae) som innehåller flera olika arter. Borrsvamparna är en sorts svampdjur. Svampdjur har ingenting med svampar att göra, trots namnet. De är den enklaste formen av flercelliga djur och har varken inre organ eller nervsystem. De är mest en samling av celler. Svampdjur brukar ägna sina liv åt att sitta fast på botten och filtrera vatten. Borrsvampen är något roligare än så. Den borrar sig in i snäckskal och koraller.

Detta borrande betyder att borrsvampen är en sorts parasit. Den borrar hål och gångar i kalkhaltiga material. Detta försvagar skalet och kommer till slut att döda den stackars värden. Trots denna förstörelse, eller faktiskt på grund av den, är borrsvampen viktig för miljön. Borrandet frigör kalk som varit bundet i snäckskalet eller korallen. Kalken finns nu fritt i vattnet och kan tas upp av andra invånare i havet.

Svampdjur kan föröka sig asexuellt. En bit av svampdjuret kan knoppas av och bilda ett nytt svampdjur. Men de kan också föröka sig sexuellt genom att släppa ut ägg eller spermier i vattnet. Larven lever som plankton tills den är redo att slå sig ner på ett hårt underlag. Borrsvampens larv söker sig till kalcium, och därför slår den sig ner på till exempel ett snäckskal.

Borrsvampen börjar gräva gångar i skalet. Den gräver genom att utsöndra ett ämne som bryter ner kalken. Efter hand som borrsvampen växer förgrenar den sig i skalet. Den enda anledningen till att borrsvampen borrar sig in i skal är att den bor där. Ju mer den borrar, desto mer kan den växa. Efter att djuret som bor i skalet är dött fortsätter borrsvampen att gräva gångar i skalet tills det är helt upplöst. Då börjar en ny fas i borrsvampens liv: den lever fritt flytande i öppet vatten.

Precis som andra svampdjur äter borrsvampen genom att filtrera ut ätbara partiklar ur vattnet, till exempel bakterier och andra små plankton. Av den anledningen kan borrsvampen inte bara gräva tunnlar inne i skal. Den måste då och då också gräva öppningar till ytan så att den kan filtrera ordentligt. Vissa borrsvampar lever i en symbiotisk relation med alger och får näring därigenom.

Borrsvampen är gul, grön, orange eller röd. Den ser ut som en oformbar klump i hålen som den gräver. Merparten av svampdjuret syns inte eftersom det mesta av djuret finns inne i gångarna som grävs. Ur hålen kan det sticka upp rör som kallas papiller. Borrsvampen skickar ut den upplösta kalken genom papillerna.

Borrsvampen finns i Sverige. Om du hittar ett snäckskal eller musselskal som är fullt av små hål vet du att en borrsvamp har varit i farten.

Mandarinfisk

Mandarinfisken kan mycket väl vara den snyggaste fisken i havet. Den är verkligen färgglad.

Foto: Wikimedia

Färgerna är inte bara snygga utan även unika i hur de är uppbyggda. Mandarinfisken är nämligen en av bara två kända djurarter som producerar blått pigment. (Den andra arten är en nära släkting till mandarinfisken.) Men, tänker du, det finns väl en hel del blåa djur? Helt rätt! Men de flesta blåa djur är blå på grund av optik. Färgen kommer från massor av små färglösa kristaller som ljuset bryts i så att blått ljus reflekteras tillbaka. Så gör inte mandarinfisken. Den har verkligen blå färgpigment.

En annan udda egenskap hos mandarinfisken är att den saknar fjäll. Detta gör att dess kropp är ganska oskyddad och sårbar. I brist på rustning är mandarinfisken täckt av något annat: slem. Detta slem luktar väldigt illa. Lukten skrämmer bort hungriga rovdjur. Att göra sig så motbjudande som möjligt är en stilig taktik för att inte bli uppäten.

Den lille fiskrackaren är dessutom giftig. Den har taggar som innehåller ett giftigt slem. Den som rör vid eller försöker äta firren lär ångra det misstaget. Det kan vara besvärligt att vara en fisk utan fjäll, men mandarinfisken löser det snyggt med stinkande slem och taggar. De starka färgerna signalerar till omgivningen att detta är en fisk att låta bli.

Giftet finns inte bara på taggarna utan också i slemmet som täcker hela fiskens kropp. Därför är det en mycket dålig idé att röra vid en mandarinfisk om du har öppna sår på händerna.

När mandarinfisken har träffat en partner dansar den. En hane uppvaktar flera honor. När en hona har fattat tycke för honom dansar de en speciell parningsdans för varandra.

Mandarinfisken finns i Stilla havet i sydöstra Asien och ner mot Australien. Den lever vid korallrev och blir upp till sju centimeter lång. Fisken tycker om att sitta på botten och kan lätt misstas för en bottenlevande fisk. Den kan till och med gå på botten med sina stora fenor. Favoritmaten är små ryggradslösa djur, till exempel kräftdjur.

På grund av sina spektakulära färger är mandarinfisken populär som akvariefisk. Dock anses den vara en ganska svår fisk att ta hand om. Den är kräsen. Många mandarinfiskar insisterar på att bara äta levande små djur, som i det vilda, och vägrar äta något annat. Bortsett från matvanorna är mandarinfisken hyfsat enkel att ha i akvariet. Den är fredlig och lugn. Hanar kan dock bråka med varandra så flera hanar tillsammans rekommenderas inte.