Palolomask

En natt i oktober eller november varje år inträffar något mycket märkligt i södra Stilla havet vid Samoa. Massor av människor står vid havet, tittar ut och väntar. ”Nu händer det!” ropar plötsligt någon. Människor springer ut i vattnet med nät. Några åker ut i båtar och har med sig stora hinkar.

Det som händer är att palolomaskarna förökar sig. Hela havsytan är full av sprattlande maskar och det slem som de utsöndrar. Detta händer en gång om året, och varje gång det händer utbryter en folkfest. På Samoa är palolomasken nämligen en delikatess. Människor skyfflar upp maskarna med alla tänkbara redskap. Efter denna dramatiska natt kan du äta delikatesser som palolomask på toast. Maskarna ser ut lite som rödbrun eller grönblå spagetti och sägs smaka som en korsning mellan kaviar och sjögräs. Vissa finsmakare äter maskarna råa direkt när de fiskas upp.

Nästa dag är det fest. Att palolomasken har en fest till sin ära är lite ovanligt, men det är långt ifrån det konstigaste med den.

Att palolomaskar samlas vid ytan för att skapa nästa generation har varit känt sedan 1800-talet. Redan då upptäcktes något extremt märkligt och ganska skrämmande: maskarna saknar huvud. Att djur som sjöstjärnor och maneter saknar huvud är helt i sin ordning, men att havsborstmaskar gör det är inte okej. Det borde inte kunna förekomma.

Avsaknaden av huvud har sin förklaring. Det är inte själva masken som ägnar sig åt orgie vid ytan; det är dess bakdel. Resten av masken är hemma i sitt bo nere på botten.

När det är dags att föröka sig möblerar palolomasken om sina inälvor. De vitala organen flyttar framåt i kroppen. Fortplantningsorganen växer. Masken vänder sig i sitt bo så att huvudet pekar nedåt och bakdelen uppåt, sedan börjar bakdelen rycka tills den slutligen lossnar. Bakdelen ser ut som en mask i som egen rätt men är inte mycket mer än en ägg- eller spermiesäck (beroende på maskens kön). Trots att den rör sig lever den inte. Framdelen av masken överlever om den kan reparera skadorna efter delningen. Om den inte lyckas laga sitt matsmältningssystem illa kvickt svälter den ihjäl.

När det gäller palolomasken talar vi alltså inte bara om en enorm sexorgie. Vi talar om en orgie av huvudlösa zombier. Detta beteende förtjänar verkligen en festival.

Alla miljoner palolomaskar släpper sin bakdel samtidigt. Tidpunkten för det hänger ihop med måncykeln. Vi vet inte riktigt hur det går till. Bakdelen av kroppen har en rad med enkla ögon som kan skilja mellan ljus och mörker. Med hjälp av dem söker den sig mot ytan. När den har kommit fram släpper den äggen/spermierna. Maskbakdelarna utsöndrar slem för att hela denna fortplantningsröra ska hålla ihop och inte driva iväg åt olika håll. I den slemmiga röran träffar massor av ägg och spermier varandra. Det blir många nya palolomaskar.

Om det stormar blir fortplantningen svår för palolomasken. Då klarar slemmet inte av att hålla samman allt. Något annat jobbigt som kan hända är att ett stort antal rovfiskar får korn på vad som händer.

Framdelen av masken lämnar aldrig sitt bo. Strax efter att masken har kläckts nära ytan sjunker den till ett rev på grunt vatten. Den gnagar ut en tunnel med hjälp av sina kraftiga käkar. Där lever den sedan ett stillsamt liv, ätandes alger och mikroorganismer. En vuxen palolomask blir upp till 30 centimeter lång.

Det finns flera arter som kallas för palolomask. Den vid Samoa är den mest kända och det är den som denna text handlar om. Den heter Palolo viridis.

• Publicerat i: Maskar
• Taggat:fortplantning, havsborstmask, palolo viridis, palolomask, samoa