Blodigel

Den här veckan är det dags för Halloween. Vi firar med ett vampyriskt djur som suger blod.

Blodigeln är en sorts mask. Den är ganska nära släkt med daggmasken. I Sverige finns flera sorters iglar. Det är bara blodigeln (Hirudo medicinalis) som kan suga blod från människor och andra däggdjur. Vissa andra arter suger blod från andra djur, till exempel fiskar. Arterna hundigel och hästigel suger inte blod från hundar respektive hästar, trots namnen. De är rovdjur och äter bland annat larver.

Alla iglar har två sugskivor: en i varje ände av kroppen. Igeln tar sig fram genom att suga sig fast på underlaget med en sugskiva i taget och dra sig fram. Det ser ut som när en mätarlarv kryper. De flesta arter av iglar är sötvattenlevande och simmar med böljande rörelser.

Du kan känna igen en blodigel på att ryggen är grön till svartbrun och att sex rödgula band går längs ryggen. Blodigeln blir upp till 15 centimeter lång, men det här med längd är lite komplicerat. Om blodigeln vill kan den dra ihop sig och bli väldigt kort och tjock, lite som en oliv. Den kan också sträcka ut sig och bli långsmal. Den främre sugskivan är mer avlång än den bakre, med resultatet att blodigeln är smalare i framänden än i bakänden.

Blodigeln är hermafrodit. Den lägger kokonger med cirka 15 ägg i varje vid strandkanten i juli. Några månader senare kläcks de. Ungarna krälar ner i vattnet och börjar leta efter en värd. I sin ungdom har blodigeln inte tillräckligt stora tänder för att bita hål på däggdjurshud. I stället suger den blod från fiskar, grodor, snäckor och annat. Blodigelns mun sitter i den främre sugskivan. Där finns tre käkar som alla har mikroskopiska tänder.

För att hitta en värd att bita känner blodigeln av värmestrålningen från djur. Den kan också känna lukten av till exempel svett. När blodigeln biter utsöndras olika ämnen vid spottkörtlarna som hindrar blodet från att koagulera. Igeln suger ungefär 5-15 milliliter blod, vilket tar 20-30 minuter. Sedan släpper den. Den har då ökat 10-15 gånger i vikt.

Om du skulle bli biten av en blodigel är det faktiskt bäst att låta den suga klart. Det finns diverse huskurer som säger att du ska salta eller elda på blodigeln. Visst, det leder till att den släpper, men ofta kräks den först, och du vill inte att den ska kräkas in i såret. Om du absolut vill få bort blodigeln så snabbt som möjligt kan du föra in en nagel eller ett finger under sugskivan där munnen sitter och bända bort igeln. Du behöver göra samma sak med den bakre sugskivan eftersom blodigeln brukar hålla sig fast med båda. Wikihow har mer detaljerade instruktioner om hur du får bort en blodigel.

Blodiglar har länge använts inom medicinen. Enligt den antika grekiska läkaren Galenos innehåller kroppen fyra kroppsvätskor som behöver vara i balans. Dessa är blod, slem, gul galla och svart galla. Feber och inflammation ansågs bero på ett överskott av blod. Om blodiglar fick suga ut lite blod skulle patienten må bättre, var tanken. Blodiglar har även använts till åderlåtning. Idén bakom åderlåtning är att sjukdom beror på sjukt blod och att patienten blir frisk om kroppen töms på det sjuka blodet. Detta var under lång tid en vanlig behandlingsmetod. Under 1800-talet samlades flera hundra tusen blodiglar i Sverige varje år till detta ändamål.

Det fanns människor som arbetade med att samla blodiglar. Ibland använde de djur, till exempel hästar, men för det mesta gick de själva ut i vattnet och lät blodiglarna suga sig fast på deras ben. Det var ett uselt jobb med dåligt betalt, och ofta led blodigelsamlarna av blodbrist och infektioner.

I England hade blodiglarna ett eget hus. Bedale Leech House är en liten byggnad i Yorkshire där blodiglar förvarades. Det är den enda byggnad vi känner till som specifikt var avsedd för förvaring av blodiglar. Precis vid huset finns vatten, och vattnet leddes in i huset. Huset var uppvärmt så att vattnet inte skulle frysa under vintrarna. Iglarna förvarades i krukor. De verkar ha haft en ganska bra bostad. Huset står fortfarande kvar. Du kan besöka det och titta på det utifrån.

Även i dagens medicin används blodiglar. I näsor, öron eller fingrar som har transplanterats samlas ofta blod på grund av att det venösa återflödet inte fungerar som det ska. Här hjälper blodiglar till. De suger ut blod ur kroppsdelen, och även efter att blodigeln har släppt gör ämnena i dess spottkörtlar att det fortsätter att blöda i många timmar. Blodiglar har räddat många kroppsdelar genom att förhindra blod från att fastna i dem. Som tack för detta avlivas igeln efter att den har sugit klart. På grund av risken för blodsmitta används en blodigel aldrig mer än en gång.

Det går att ha blodiglar som husdjur. De är väldigt lättskötta. Du kan ha dem i ett litet akvarium med sötvatten. När vattnet börjar bli dåligt byter du ut det. Det är viktigt att täcka akvariet, annars rymmer iglarna. De kan krypa genom väldigt små utrymmen. Vad du än täcker akvariet med behöver ha små hål, eftersom blodiglar behöver luft.

Du behöver bara mata dina blodigelkompisar ett par gånger om året. Det verkar förekomma en debatt mellan blodigelägare om hur säkert det är att låta en igel suga blod från dig. Att du inte bör ta en blodigel ute i naturen och låta den äta från dig verkar alla vara överens om. Du vet inte vad den har sugit blod från tidigare och om den kan överföra någon form av blodsmitta till dig. Men om du beställer blodiglar från en leverantör som föder upp dem för medicinskt bruk? Att låta något bita dig är alltid förenat med en viss risk om inte medicinsk personal är inblandad och har full koll på situationen. Om du funderar på att skaffa blodiglar och låta dem suga ditt blod rekommenderar jag att du först pratar med någon som är medicinskt kunnig.

Ett alternativ till att mata blodiglar med ditt eget blod är att göra blodkorvar. Du kan fylla korvskinn med blod (som du kan köpa av en slaktare, till exempel), förvara korvarna i frysen och ta fram dem när blodiglarna ska äta. Du behöver värma korven lite i mikron först för annars är blodiglarna inte intresserade. De dras ju till värmestrålning.

Sannolikheten att du träffar på en blodigel i naturen är ganska liten. Den är sällsynt i södra Sverige och i norra är det osäkert om den finns kvar över huvud taget. Antalet blodiglar har minskat eftersom kärr och andra vatten där den trivs har dikats ut och fyllts igen.

1 kommentar

  1. Jag hittade din blogg via Heja livet-tråden och ville bara säga hej.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: