Tångmärla

Den här veckan ska vi bekanta oss med tångmärlan (Gammarus locusta). Tångmärlan är ett ganska oansenligt kräftdjur som blir upp till 2,5 centimeter långt och lever i kustnära vatten i bland annat Sverige. Den är åtminstone oansenlig tills den biter dig. En släkting till tångmärlan ligger bakom en blodig attack som nyligen inträffade i Australien.

Världen är full av små kräftdjur. Tångmärlan ingår i en ordning som kallas för märlkräftor, märlor eller havsloppor (Amphipoda). Det finns ungefär 10 000 upptäckta arter av märlkräftor. De finns spridda över större delen av världen i såväl saltvatten som sötvatten, och några arter är landlevande. Många av dem lever som plankton, och vissa lever som parasiter i t.ex. maneter och valar. Det är en stor och mångfacetterad djurgrupp vi har att göra med.

Tångmärlan lever under stenar och bland tång och alger på grunt vatten. Den är väldigt vanlig. Om du lyfter på en sten kan det simma fram ett helt litet stim med tångmärlor. Tångmärlan äter växter, små djur och gnagar även på fiskar som sitter fast i nät. Den verkar provsmaka det mesta. Om du badar i havet och känner ett litet stick/bett är sannolikheten stor att det är en tångmärla som undersöker om du går att äta.

Nu ska vi fokusera på attacken i Australien. Det finns inga tångmärlor där. Tångmärlan lever i nordöstra Atlanten och angränsande hav. Men attacken verkar ha utförts av en släkting till tångmärlan (dock oklart vilken art) som förmodligen lever på ett snarlikt sätt.

16-årige Sam i Melbourne hade ömma ben efter att ha spelat fotboll. Han gick ner till havet och ställde sig i det kalla vattnet för att lindra smärtan. I efterhand har han uppgett att han hade en stickande känsla i benen men att han antog att den berodde på att vattnet var kallt. ”Jag tänkte inte på att det kunde vara något som åt på mig”, har han sagt till tidningen The Age. Fullt förståeligt. När Sam gick upp ur vattnet upptäckte han att något satt fast på hans ben. Han skakade av sig det och trodde att det var sand, men det var det inte. Det var nu han såg allt blod. Det såg ut som om han hade blivit stucken massor av gånger med en nål och det slutade inte blöda. Sam åkte till sjukhuset där han fick antibiotika och testades för parasiter. Skadorna var inte på något vis livshotande, men Sam hade väldigt ont, och ingen hade sett något liknande. Frågan uppstod: vem ligger bakom detta?

Sams far gjorde vad vilken god förälder som helst hade gjort: han begav sig till platsen med en våtdräkt, några råa köttbitar och en håv. Han ville hitta vad det än var som hade ätit på hans son. Han hittade massor av små djur (cirka 2 millimeter långa) som nu är misstänkta på mycket starka grunder. De började äta på köttbitarna (video finns i den här artikeln). Sams pappa fångade dem och en forskare identifierade dem som märlkräftor.

Här uppstod en viss begreppsförvirring. Märlkräftor kallas på engelska för sea fleas (havsloppor). Många källor rapporterade dock att det var sea lice (havslöss) som låg bakom attacken. Sea lice är en sorts gråsuggor som på svenska kallas för tånglöss. De är också kräftdjur men ingår i en helt annan ordning (Isopoda) än märlkräftorna. Det finns ett enkelt sätt att skilja dem åt: märlkräftor är hoptryckta på sidorna medan tånglöss är hoptryckta uppifrån.

Det som har hänt är troligtvis att Sam stod i närheten av en död fisk som märlkräftorna redan åt på. De är nämligen asätare. Sam kan också ha haft ett litet sår på benet som har blött och lockat till sig de små djuren. Om Sam hade rört sig när han stod i vattnet hade hans angripare förmodligen lämnat honom i fred. De är ju vana vid mat som är stilla.

Det var det om australiska märlkräftor. Vi kände redan till att många australiska djur är betydligt mer råbarkade och läskiga än sina motsvarigheter på andra kontinenter. Hade vår svenska tångmärla kunnat göra något liknande? Det är svårt att veta eftersom Sams fall är det enda dokumenterade fallet av en dylik märlkräfteattack. Sannolikheten att en tångmärla gör så är extremt pytteliten, och eventuellt är den noll. Jag har blivit biten flera gånger och aldrig ens varit med om att det har gått hål på huden. Men vi kan väl komma överens om att kolla vad som pågår om vi drabbas av en stickande känsla i benen när vi står i vatten, bara för att försäkra oss om att vi inte blir ätna på?

Vad pysslar tångmärlan med förutom att äta? Bland annat parar den sig, och det är en lite rolig historia. Alla kräftdjur behöver ömsa skal när de växer. Honan hos tångmärlan kan bara para sig under den korta perioden efter att hon har ömsat sitt skal men innan det nya skalet (som har börjat växa under det äldre skalet) har hårdnat. För att inte missa detta korta tidsfönster är hanen extremt klängig. Han använder sig av speciella klor för att hålla sig fast i honan. Så kan han vänta i flera dygn tills hon slutligen ömsar skal så att de kan para sig.

Om du känner någon som är utomordentligt efterhängsen och klängig kan du påtala att hen är som en tångmärla. Exempel: ”Han smsade mig sju gånger igår och idag har han knappt rört sig en enda centimeter från mig. Vilken tångmärla han är.”

• Publicerat i: Kräftdjur ♦ Svenska vatten