Marmorerad darrocka

Den här veckan ska vi lära oss massor av spännande saker om rockor. Visste du att rockor är nära släkt med hajar? Precis som hajarna är rockorna broskfiskar. De flesta rockor har ett typiskt utseende som det är svårt att ta miste på: de är platta, bröstfenorna har utvecklats till något som ser ut som vingar, och längst bak finns en lång smal svans. Det finns över 600 arter av rockor i alla möjliga varianter: stora, små, bottenlevande, pelagiska (inte bottenlevande), bruna, grå, blåprickiga, havslevande, sötvattenlevande, ofarliga, giftiga, elektriska. Vi ska ägna oss åt den marmorerade darrockan (Torpedo marmorata).

Det finns flera kända nu levande arter av darrockor. Flera av dem ingår i släktet Torpedo. Namnet Torpedo kommer från latinets torpere som betyder att bli apatisk, stel eller orörlig. Det är ungefär den effekten en stöt från en elektrisk rocka har på den som drabbas. Vapnet torped är uppkallat efter rocksläktet Torpedo.

Du känner igen den marmorerade darrockan på att den är brunaktig, platt och nästan helt rund till formen. Precis som namnet antyder brukar den vara marmorerad i olika bruna nyanser, men det finns även enfärgade individer. Darrockan brukar bli upp till 60 centimeter lång om den är en hona. Hanen blir mindre.

Favoritmaten är fiskar. Darrockan jagar oftast inte utan brukar ligga nedgrävd och vänta på att en potentiell måltid ska simma förbi. När det händer anfaller darrockan. Den hoppar upp, placerar sig ovanför fisken och chockar den med en elektrisk puls. På sidorna, ungefär i höjd med ögonen, sitter två njurformade elektriska organ som levererar stötar på 70-80 volt. (Enligt vissa källor kan de leverera upp till 200 volt men det är tveksamt om det stämmer.) Hur många stötar som skickas ut varierar beroende på rockans storlek och ålder. För en vuxen kan det vara 340 stötar under varje anfall. Stötarna är så kraftiga att de ofta bryter ryggraden på bytesfiskar. Fisken blir paralyserad av elstöten och darrockan (som har munnen på undersidan av kroppen) kastar sig över fisken för att äta den.

Elektriciteten bildas av celler som kallas elektrocyter och är en sorts ombildade muskelceller. Joner rör sig över cellmembranet och det orsakar en elektrisk urladdning. Elektrocyterna sitter i rader så att urladdningarna förstärker varandra.

När den marmorerde darrockan känner sig hotad (av en haj, till exempel) har den ett uppseendeväckande försvar. Den rullar ihop sig till en boll. Till skillnad från igelkottar rullar den inte ihop sig med magen inåt och ryggen utåt, utan tvärtom. Rockan blir väldigt rund och kompakt och det ser fasligt roligt ut. Att den rullar ihop sig med undersidan utåt beror på att de elektriska organen sitter på undersidan. När rockan är ihoprullad chockar den samtidigt sin angripare.

I antikens Grekland och Rom ansågs darrockan vara bra till allt möjligt. Människor med smärta (allt från huvudvärk till förlossningssmärtor) ordinerades att lägga en darrocka på den del av kroppen som smärtade. Epileptiker rekommenderades att äta darrockans kött. Darrockan har tillskrivits magiska egenskaper. Att den hade förmågan att chocka fiskare utan att röra vid dem sågs som ganska läskigt i en tid då man inte kände till hur elektricitet fungerar.

Den marmorerade darrockan föder levande ungar. Rockan är dräktig i 9-12 månader och föder sedan 3-32 ungar. Deras elektriska organ fungerar direkt efter födseln, så ungarna kan omedelbart börja jaga.

Du kan träffa på den marmorerade darrockan längs kusterna i östra Atlanten, Medelhavet och Nordsjön. Där ligger den för det mesta nedgrävd i botten på grunt vatten. Bara ögonen brukar vara synliga för den som tittar noga. På nätterna är den något mer aktiv och simmar runt. Darrockan kan överleva i vatten med väldigt låg syrehalt, vilket är praktiskt eftersom det då och då händer att den fastnar i en liten pöl på grund av tidvatten som drar sig tillbaka.

• Publicerat i: Fiskar
• Taggat:bioelektricitet, broskfisk, darrocka, elektrocyter, marmorerad darrocka, rocka, torpedo, torpedo marmorata