Praktfull sepia

Den främsta orsaken till att den praktfulla sepian får bli veckans vattenvarelse är att den är snygg, men den är dessutom intelligent och har många spännande projekt för sig. Den praktfulla sepian har inget namn på svenska så jag har översatt engelskans flamboyant cuttlefish (Metasepia pfefferi på latin).

Foto: Wikimedia

Den praktfulla sepian är en sorts bläckfisk. Här kan du läsa mer om sepialiknande bläckfiskar. Sepialiknande bläckfiskar ser ut ungefär som en knubbigare variant av tioarmade bläckfiskar. Manteln är bred och armarna är korta. Dessa bläckfiskar har åtta armar och två längre tentakler. På armarna har den praktfulla sepian fyra rader med sugkoppar. Det sitter även sugkoppar på klubborna längst ut på tentaklerna. Den praktfulla sepian är en liten bläckfisk: den blir inte längre än åtta centimeter.

Av alla arter av sepialiknande bläckfiskar vi känner till är den praktfulla sepian den enda som promenerar på botten. Den är inte särskilt bra på att hålla sig flytande, så den får hålla sig på marken. Bristen på flytkraft beror på att det ben som alla sepialiknande bläckfiskar har är litet hos den praktfulla sepian. Benet sitter inne i kroppen och innehåller ihåliga kammare som brukar hjälpa bläckfisken att hålla sig flytande. Men hos den praktfulla sepian är det alltså inte särskilt effektivt.

Den praktfulla sepian lever på sand- eller lerbottnar på 3-86 meters djup och jagar fiskar och kräftdjur. För att kunna smyga sig på byten använder sig den praktfulla sepian av kamouflage. Den kan snabbt ändra färg och smälta in i sin omgivning. Vanligtvis är bläckfisken mörkbrun, men den kan snabbt och enkelt bli svart, vit, rosa, lila och gul i olika mönster.

Armspetsarna brukar vara röda. Det signalerar att bläckfisken är giftig. Detta är ingen lögn. Den praktfulla sepians kött innehåller speciella syror som är giftiga nog att döda en människa. Giftighet är en mycket ovanlig egenskap hos bläckfiskar. Om den röda färgen inte fungerar för att skrämma bort angripare kan bläckfisken släppa ut ett bläckmoln.

Bläckfiskar har lite udda sätt att fortplanta sig på. Hanen har en speciell arm som han använder till att leverera ett paket med sperma till honan. Han lägger paketet i en ficka i hennes mantel. Ibland sprutar han först in vatten i fickan för att skölja ut paket från andra hanar som honan tidigare varit involverad med. För att locka till sig honor visar hanen upp en imponerande färgpalett. Ibland ändrar han färg så att han ser ut som en hona. Det är för att undvika konflikter med andra hanar och kunna smyga nära en hona.

Honan tar ett spermapaket och tömmer det över sina ägg. Hon lägger äggen i utrymmen i koraller eller stenar. Ägg har även hittats under kokosnötsskal. Det är en bra plats att lägga ägg på eftersom äggen där är skyddade från hungriga rovfiskar. När äggen har kläckts kan ungarna direkt ändra sina färger.

För att lyckas med sina färgbyten och kamouflagetekniker behöver den praktfulla sepian vara intelligent. Det är den. Den har dessutom väldigt välutvecklade ögon som kommer till god användning när bläckfisken jagar.

Du kan träffa på den praktfulla sepian vid Australiens norra kust, Nya Guinea, Filippinerna, Indonesien och Malaysia. Såvitt vi vet är arten inte hotad.

Benörad åsnefisk

Det var en gång en människa som skulle namnge en fisk. Människan kom fram till att bony-eared assfish är ett fint och passande namn. Kanske kände hen sig inspirerad av personen som namngav fisken slippery dick?

Ordet ass på engelska kan betyda både rumpa och åsna. I fiskens namn är det åsna som åsyftas. På latin heter fisken Acanthonus armatus. Armatus betyder beväpnad, akanthos betyder taggig, och onus betyder antingen kummel (en sorts fisk) eller åsna. Fisken har taggar som sitter på gälarna, ungefär där öronen borde ha suttit om fiskar hade haft utstickande öron. Därav delen bony-eared i namnet. Och beväpnad är ju fisken, med sina taggar. Den som namngav fisken på engelska verkar ha lekt lite med åsnedelen i det latinska namnet och landat i namnet bony-eared assfish. Jag kallar fisken för benörad åsnefisk.

Gavin Hanke arbetar på Royal BC Museum i British Columbia i Kanada, där en benörad åsnefisk finns att beskåda. Enligt Hanke tycker barnen som besöker museet att det är jätteroligt att de har en ursäkt att säga assfish.

Den benörade åsnefisken är en djuphavsfisk och håller till på djup från 1000 till 4500 meter. Det är väldigt djupt för en fisk. Vi vet inte riktigt var den benörade åsnefisken lever. Den har hittats i tropiska och subtropiska vatten men det är troligt att den även finns i kallare hav. På det djup där denna fisk lever är det alltid kallt.

Den benörade åsnefisken ingår i en familj som på engelska kallas cusk eels. Dessa fiskar är inga äkta ålar, men de är lite långsmala så de ser ganska ållika ut. Många arter har relativt stora huvuden vilket gör att de ser ut ungefär som stora grodyngel. Den benörade åsnefisken blir upp till 40 centimeter lång.

På det djup där den benörade åsnefisken lever är trycket så stort att det är svårt att bygga upp muskler och ben. Därför är fisken ganska geléaktig. Den har en stillasittande livsstil och undviker att röra sig för mycket. Den vill spara energi. Dock kan den benörade åsnefisken röra sig snabbt korta sträckor.

Den benörade åsnefisken har ett rekord: den har minst hjärna i förhållande till sin kroppsvikt av alla ryggradsdjur. Eftersom fisken lever ett så stilla och händelselöst liv kan den spara energi genom att dra ner på hjärnan (som är ett väldigt energikrävande organ).

Om du heter bony-eared assfish blir du känd på internet. Det är oundvikligt. Internet tycks vara fullt av människor som tycker synd om den benörade åsnefisken för att den heter som den gör. Den stackars benörade åsnefisken har inte bara namnet emot sig. Den har också sin lilla hjärna och sin geléaktiga kropp. Över huvud taget har detta djur få smickrande egenskaper.

Havsleguan

Havsleguanen ser ut som en hårdför och brutal köttätare, men i själva verket är den en snäll växtätare som lever på alger. De rakbladsvassa tänderna används till att skrapa bort alger från klipporna. De kraftiga klorna använder havsleguanen till att hålla fast sig när strömmarna är starka. Trots sitt något skräckinjagande utseende är det alger som gäller för denna ödla.

Foto: Wikimedia

Det är bara stora hanar som dyker efter alger. Honor och mindre hanar betar i stället alger i tidvattenzonen när det är ebb. Havsleguanen äter röda och gröna alger. Bruna alger kan den inte ta upp näring ur. Det händer att havsleguanen även äter skaldjur, insekter och landväxter, men alger är det primära.

Ett problem som uppstår när havsleguanen äter alger är att den får i sig saltvatten. Den måste göra av saltet någonstans. Det löser den genom att ha en speciell sorts körtlar vid näsan som saltet samlas i. När ödlan befinner sig på land nyser den ut saltet.

För flera miljoner år sedan tror forskare att landlevande leguaner från Sydamerika drev ut till havs på stockar eller annat. Sedan hamnade ödlorna på de avlägsna Galapagosöarna och fick finna sig i det och utvecklas därefter. Nu har havsleguanen genom evolutionen blivit väl anpassad till sitt liv på Galapagos. Arten finns utbredd på flera av öarna. Öarnas ödlor skiljer sig åt till storlek och färg. De är så olika att de räknas som olika underarter.

De stackars havsleguanerna är kända för att vara fula. Kaptenen James Colnett från brittiska flottan beskrev dem såhär 1798:

”The iguanas are small, and of a sooty black, which, if possible, heightens their native ugliness. Indeed, so disgusting is their appearance, that no one on board could be prevailed on, to take them as food.”

Charles Darwin håller med:

”The black Lava rocks on the beach are frequented by large (2–3 ft), most disgusting, clumsy Lizards. They are as black as the porous rocks over which they crawl & seek their prey from the Sea. Somebody calls them ‘imps of darkness’.”

Anledningen till att ödlorna är så mörka är att de bättre ska absorbera solens strålar och bli uppvärmda. Havsleguanen tillbringar mycket tid i grupper med sina artfränder, liggande i solen. Det är kallt i vattnet vid Galapagos. Eftersom havsleguanen är en reptil är den kallblodig och blir långsam när den är nedkyld. Så ja, ödlorna är mörka, men att kalla de stackars djuren för imps of darkness är väl ändå lite överdrivet?

Havsleguanens kropp är ungefär 12-56 centimeter lång. Då är svansen inte medräknad, och svansen är lång. Den blir 17-84 centimeter. Ödlan använder svansen för att ta sig fram i vattnet och det gör att den ser ut som en krokodil när den simmar. På land är havsleguanen klumpig men i vatten är den desto mer elegant och smidig. Havsleguanen kan dyka ner till 30 meter och hålla andan i en timme.

Hanen blir betydligt större än honan och väger ungefär dubbelt så mycket. Ju större hane, desto mer intresserade brukar honorna vara. Stora hanar är revirhävdande och det händer att hanar bråkar med varandra. Det är sällan de bits. I stället pressar de sina huvuden mot varandra och försöker knuffa iväg sin motståndare.

Honan lägger 1-6 ägg och gräver ner dem i sand eller vulkanaska. På vissa öar är det dock svårt att hitta något att gräva i bland alla klippor. Då vaktar honan äggen. Om en annan hona kommer nära blir det slagsmål. Till skillnad från hanarnas slagsmål involverar honornas en hel del bitande.

Äggen kläcks efter 3-4 månader. Den unga havsleguanen äter avföring från äldre havsleguaner för att få i sig de bakterier som behövs för att ta upp näring ur alger.

Vi vet inte riktigt hur det står till med populationen av havsleguaner. Det är viktigt att arten skyddas från arter som kommer till Galapagos utifrån. Nya arter skulle till exempel kunna äta upp havsleguanens ägg och ungar. Arten är skyddad och räknas som sårbar.

Sågfisk

Sågfisken känns ganska orimlig. Den känns påhittad, som något som ingår i samma kategori som enhörningar. För på vilket sätt verkar det mindre verkligt med en häst med ett horn i pannan än en fisk med en såg längst fram?

Foto: Wikimedia

Det finns fem kända arter av sågfisk. En bor vid Florida och fyra vid norra Australien. Dessa platser är sågfiskens sista starka fästen. Sågfiskar finns på andra platser också, till exempel Sudan, Papua Nya Guinea och Bangladesh, men är på god väg att utrotas där. Sågfisken brukade vara spridd i varma vatten över stora delar av jorden men idag är den en ovanlig syn på de flesta platser.

Arterna är släkt med varandra och alla har en hajliknande kropp och en såg. Sågen används till att hitta bytesdjur. Sågfisken är en sorts rocka, och precis som andra rockor och deras släktingar hajarna har sågfisken receptorer på nosen (i detta fall sågen) som känner av elektricitet från levande varelser. Genom att svepa med sågen över botten kan sågfisken alltså känna av djur som ligger och gömmer sig. Det är bra att kunna eftersom sågfisken brukar hålla till i grumliga vatten. Sågfisken jagar främst nära botten och trivs där det är ganska grunt nära kusten. Vissa arter tillbringar sina ungdomsår i floder.

Sågen används också till att slå till fiskar. När fisken väl är skadad simmar sågfisken över den och äter den (eftersom sågfiskens mun sitter på undersidan av kroppen). Utöver fisk äter sågfisken bland annat krabbor och blötdjur. Vid behov kan sågen också användas som försvar, så du bör inte bråka med en sågfisk om du inte vill bli slagen med en såg.

Tänderna på sågen är inte riktiga tänder utan ombildade plakoidfjäll. Många hajar och rockor har huden täckt av sådana. De är en sorts fjäll med liknande uppbyggnad som tänder. Sågens tänder växer hela tiden, precis som våra naglar, men det växer inte ut någon ny tand om den bryts av vid basen.

Sågfisken blir gigantisk: upp till sju meter lång! Visst, det är med sågen medräknad och det känns lite fuskigt, men ändå. Detta betyder att sågfisken har få fiender utöver människan. Ibland behöver den dock försvara sig mot tjurhajar och krokodiler.

Vi vet inte mycket om hur sågfisken fortplantar sig. Honan föder levande ungar. Det har visat sig att honor hos en av arterna kan ägna sig åt jungfrufödsel, alltså föröka sig utan att en hane är inblandad. I Florida uppges ungefär 3% av sågfiskarna ha kommit till genom jungfrufödsel.

Av alla rockor är sågfisken den mest hotade arten. En anledning till att sågfisken är utrotningshotad är att den väldigt lätt trasslar in sin såg i nät och annan fiskeutrustning. Kommer sågfisken inte loss dör den så småningom. Sågfisken fångas dessutom för sina fenor som används till hajfenssoppa, och sågfisken drabbas när dess naturliga habitat förstörs. Mangroveträsk är till exempel en typ av habitat som sågfisken gillar och som har förstörts på flera platser.

Inte nog med att fenorna säljs till höga priser. Även sågarna och sågens tänder säljs. Bland annat används tänderna till sporrar på tuppar i tuppslagsmål i Central- och Sydamerika. Förr var det inte ovanligt att runt Persiska viken få syn på staket där staketpinnarna var gjorda av sågfisksågar. Idag hade det varit väldigt svårt att bygga ett sågfiskstaket eftersom sågfisken har blivit så sällsynt.

Om du vill uppmärksamma sågfisken och dess situation kan du göra det den 17:e oktober. Då är det sågfiskens dag.

Stekt ägg-manet

Maneter är en sorts nässeldjur. De är släkt med bland annat koraller och havsanemoner. För det mesta ser maneter ganska simpla och anspråkslösa ut. Jag tycker att de är snygga där de svävar i vattenmassorna, men deras utseende får nog ändå i de flesta fall beskrivas som simpelt. Det finns ett antal maneter som ser lite mer uppiffade och pyntade ut. Vi har lärt känna blommig hatt-maneten och den här veckan ska vi ägna oss åt stekt ägg-maneten.

För att komplicera saker finns det två helt olika maneter som kallas för stekt ägg-manet och de har väldigt lite gemensamt (förutom den gemensamma nämnaren att de ser ut som stekta ägg, förstås). Den ena heter Phacellophora camtschatica och den andra Cotylorhiza tuberculata. Vi ska ägna oss åt den sistnämnda eftersom den ser coolast ut.

Stekt ägg-maneten Cotylorhiza tuberculata blir upp till 50 centimeter i diameter. Dess namn kommer av att den har en genomskinlig klocka med en gul upphöjning i mitten. Äldre stekt ägg-maneter är ofta något mer oformliga efter att ha blivit skadade av stormar, fiskenät, motorbåtar och annat. Ägget har blivit lite trasigt.

Trådarna hos stekt ägg-maneten är intressanta. De är korta, knubbiga och har lila ändar. Om vi ska fortsätta med äggmetaforen vet jag inte vad vi ska säga att trådarna ser ut som. Någon äter krasse till ägget? Äsch, min fantasi är slut. Trådarna sitter i kluster på armar som har öppningar med munnar på. Från armmunnen går maten (plankton) vidare till magen. Det lila i ändarna på trådarna är alger som maneten lever i symbios med. Det är samma typ av alger som koraller har som kompisar. Algerna använder sin fotosyntetiska förmåga till att ge stekt ägg-maneten näring. Som tack för detta får algerna en skyddad plats där de kan leva och må bra.

Stekt ägg-maneten är inte långlivad. Den lever bara i ungefär sex månader under sommarhalvåret. Den börjar livet som en fritt simmande larv, sedan går den igenom ett stadium då den är stillasittande på en hård yta, och sedan utvecklas den till sin vuxna och fritt simmande form (en så kallad medusa).

Till skillnad från de flesta andra maneter kan stekt ägg-maneten simma. Maneter brukar mest flyta med strömmar, men stekt ägg-maneten pulserar med sin klocka för att förflytta sig.

Maneten har två sätt att fortplanta sig: sexuellt och asexuellt. Hanen kan släppa ut spermier i vattnet som honan tar in genom sina armmunnar. Äggen mognar sedan i honan och hon spottar ut larver. Under sitt fastsittande stadium kan stekt ägg-maneten (som under den fasen i livet inte ser ut som ett stekt ägg utan snarare ett tefat) föröka sig asexuellt. Den knoppar helt enkelt av små manetbebisar.

Stekt ägg-maneten bor i Medelhavet, Adriatiska havet och Egeiska havet. Faktiskt så är den Medelhavets vanligaste manet. Du behöver inte frukta stekt ägg-maneten för den verkar inte kunna bränna människor.

Flodpärlmussla

Det är inte särskilt ofta som en mussla blir veckans vattenvarelse. Musslor brukar nämligen inte ha så många roligheter för sig. Det gäller dock inte flodpärlmusslan. Den blir uråldrig, kan göra pärlor och lever en del av sitt liv som parasit.

Foto: Joel Berglund (under licens CC-BY-SA)

Flodpärlmusslan lever på grusbottnar i rent, klart och strömmande vatten. Den kan leva i såväl stora floder som små bäckar. Eftersom flodpärlmusslan är ganska kinkig med var den vill leva är den en viktig indikatorart. Flodpärlmusslor i ett vattendrag indikerar att vattendraget är friskt.

När flodpärlmusslan växer bildas årsringar. Genom att räkna årsringar har forskare kommit fram till att flodpärlmusslan kan bli mycket gammal. Världsrekordet innehas av en mussla som levde i Görjeån sydost om Jokkmokk. Den musslan blev runt 280 år. Det betyder att flodpärlmusslan är en av de djurarter som blir äldst.

Under sina 280 år hinner flodpärlmusslan med ganska mycket. Den går igenom flera olika faser i sin livscykel.

Fortplantning sker genom att hanar släpper ut spermier i vattnet som honor andas in. Detta resulterar i små larver. Larverna är parasiter. Den millimeterlånga larven hakar fast sig i gälarna på en lax eller öring. Detta gör den genom att slå ihop sitt skal. Efter 9-11 månader släpper den unga musslan taget. Förhoppningsvis landar den på en bra plats, men den har inte oddsen på sin sida. Bara en av hundra miljoner larver blir en bottenlevande mussla.

Efter 15-20 år är musslan könsmogen. Då är den ungefär 5 centimeter lång. Den vuxna flodpärlmusslan kan bli upp till 16 centimeter lång. I början av sitt liv är flodpärlmusslans skal gulbrunt, men som vuxen har musslan ett mörkt skal. Skalet är kraftigt och format som en njure. Den vuxna musslan är nedgrävd till ungefär två tredjedelar i botten och andas in vatten genom ett rör. I vattnet finns organiska partiklar som musslan äter. Om musslan känner för det kan den förflytta sig en kort sträcka med hjälp av sin kraftiga fot.

Om ett gruskorn eller annat irriterande kommer in i flodpärlmusslan kan den bilda en pärla. För att gruskornet ska sluta irritera mantelvävnaden kapslar musslan in det i lager efter lager av pärlemor. Pärlor hör inte till vanligheterna: det är bara cirka en mussla på tiotusen som innehåller en pärla

Förr fiskades massor av flodpärlmusslor upp i jakt på pärlor. Nu räknas arten som starkt hotad och sedan 1994 är fisket förbjudet i Sverige. Det är dock inte bara fiske som hotar arten. Torrläggning och föroreningar kan utrota hela bestånd av flodpärlmusslor. Dessutom behövs ett bestånd av lax och öring för att flodpärlmusslan ska kunna fortplanta sig. Hos Artfakta kan du läsa mer om hot mot arten och vad som görs för att skydda den.

Du behöver inte resa långt för att träffa på flodpärlmusslan. Den finns från Skåne i söder till Lappland i norr. Den förekommer även i andra länder i nordvästra och västra Europa samt östra USA och Kanada. I Europa finns 1600 populationer av flodpärlmusslor och majoriteten av dessa finns i Sverige. Dock är musslan inte reproducerande i alla svenska vattendrag där den lever, vilket betyder att populationer kommer att dö ut.

Svart drakfisk

Den här veckan ska vi bege oss ner i djuphaven och bekanta oss med en djuphavsfisk. Idiacanthus antrostomus kallas för pacific blackdragon på engelska och saknar namn på svenska. Familjen den ingår i kallas drakfiskar. (Ej att förväxla med drakfisken Pterois volitans). Vi kallar därför denna art för svart drakfisk.

Den svarta drakfisken lever i Stilla havet och håller till på 100-1000 meters djup. På det djup där den svarta drakfisken lever är det mörkt. Fisken är anpassad därefter. Den har några typiska kännetecken för djuphavsfiskar: svart kropp, stora tänder och lampa.

Det är stor skillnad mellan könen, precis som hos djuphavsmarulken. Honan hos den svarta drakfisken blir upp till 60 centimeter lång och är formad ungefär som en ål. Det är hon som ser skräckinjagande ut med stora tänder och en lampa som hänger från hakan. Lampan kan lysa tack vare bioluminiscenta (ljusproducerande) bakterier. När ett byte närmar sig lampan i tron att den är något ätbart slår den svarta drakfisken till. Den äter skaldjur och andra fiskar.

Hanen blir högst 8 centimeter lång. Han är faktiskt riktigt kass: han har varken tänder, haklampa eller mage. Det enda han egentligen kan göra med sitt liv är att leta upp en hona och fortplanta sig. Det måste han skynda sig med innan han svälter ihjäl, vilket han så småningom gör på grund av att magen saknas.

Som litet yngel ser den svarta drakfisken rolig ut. Den ser ut som spaghetti med ögon på långa skaft. Detta konstiga utvecklingsstadium finns hos ett flertal fiskarter och har troligen uppkommit för att förstora synfältet hos ynglet. På bilden ser du ynglet hos en nära släkting till den svarta drakfisken. Visst är det sött? I alla fall sötare än det är som vuxen fisk.

Det tveklöst coolaste med den svarta drakfisken uppdagades alldeles nyligen. Känner du till materialet Vantablack? Det består av nanorör och absorberar 99,965% av allt synligt ljus. Vantablack är ett av världens svartaste material. Den svarta drakfisken är en Vantafisk.

Det hela började med att forskaren Karen Osborn misslyckades med att ta en bra bild på en djuphavsfisk. Fisken var så svart att den verkade suga åt sig allt ljus, ungefär som ett svart hål. När fler arter studerades hittades 16 arter av ultrasvarta djuphavsfiskar. Den svarta drakfisken är en av dem. Den absorberar nästan lika mycket ljus som det konstgjorda materialet Vantablack. Här kan du läsa mer om upptäckten.

Vi kände redan till ultrasvarta paradisfåglar. Att det även finns ultrasvarta fiskar är en stor nyhet. Den ultrasvarta färgen ger det perfekta kamouflaget i det mörka djupet. När det inte finns stenar, koraller eller växter att gömma sig bland i de öppna vattenmassorna är det bra att kunna smälta in i mörkret. Just detta är den ultrasvarta drakfisken en fena på.

Flikfisk

Längs Australiens södra och västra kust bor flikfisken. På engelska går den under namnet leafy seadragon, vilket är ett bra mycket stiligare namn än flikfisk. Men visst, den har flikar: sjögräslika flikar. Flikfisken ser ut att ha sjögräs växande på sig. Det har den för att kunna kamouflera sig. Kamlouflagetekniken är verkligen effektiv. Flikfisken kan lura i vem som helst att den är sjögräs.

De sjögräslika utväxterna används bara till kamouflage och fungerar inte som fenor. För att kunna simma har flikfisken två pyttesmå, genomskinliga fenor bak på kroppen. De är så små att de är svåra att få syn på. Flikfisken fladdrar med dem och rör sig därmed framåt. Fort går det verkligen inte. Flikfisken är faktiskt en riktigt usel simmare. Men det gör ingenting, för när den rör sig ser den väldigt mycket ut som flytande sjögräs och då klarar den sig undan fiender. Om du tittar noga ser du att flikfisken även har taggar. De fungerar som försvar.

Färgen hos flikfisken varierar men brukar vara samma som sjögräset: gul till brun för flikfiskar som lever i grundare vatten och mer rödaktig för dem som lever djupare. Färgen beror dels på djupet där flikfisken lever och dels på kost, ålder och stressnivå.

Där flikfisken lever är vattnet tempererat: runt 13-19 grader varmt. Flikfisken trivs på djup på 3-25 meter över sandiga eller steniga bottnar med mycket sjögräs.

Flikfisken blir 20-35 centimeter lång. Det betyder att den blir större än de flesta av sina släktingar sjöhästarna. Något annat som skiljer flikfisken från sjöhästar är att den inte kan rulla ihop svansen för att hålla fast sig i sjögräs. Det är annars något som sjöhästar ofta pysslar med. Ibland spolas flikfiskar i land efter stormar så det är inte särskilt bra för dem att de inte kan hålla sig fast.

Det finns inte bara skillnader utan även likheter mellan flikfisken och sjöhästar. Båda saknar tänder. De använder den rörliknande munnen som en pipett och suger i sig sin mat. I flikfiskens fall består maten av plankton och små kräftdjur. Flikfisken (och även sjöhästar) saknar mage. Maten passerar genom matsmältningssystemet så fort att flikfisken behöver äta hela tiden.

Precis som hos sjöhästar är det hos flikfisken hanen som bär de befruktade äggen. Skillnaden är att sjöhästhanen har en ficka på magen medan flikfiskhanen bär äggen på undersidan av svansen. Hanen befruktar de ljusrosa/orange äggen och bär dem sedan tills de kläcks.

Arten är utsatt för ett flertal hot. Bland annat är den eftertraktad av samlare. Den används även som ingrediens i traditionell medicin. Föroreningar hotar också arten. Flikfisken är klassad som en skyddad art.

Kelpkurare

Den här veckan ska vi inte bara lära oss om ett djur. Vi ska också lära oss om den spännande brunalgen jättekelp (Macrocystis pyrifera). Jättekelp är nämligen denna veckas vattenvarelses hem.

Det roligaste med jättekelp är att den blir väldigt lång på väldigt kort tid. Den är en av de snabbast växande organismerna på jorden. På en dag kan kelpen växa 60 centimeter. Totalt kan den växa till 45 meter under en säsong. För att kunna ”stå upp” på botten är kelpen full av gasfyllda blåsor som flyter.

Om det finns mycket kelp i ett område kallas det för en kelpskog. Kelpskogar utgör ekosystem där massor av olika arter lever. Jättekelp finns i Nordamerika från Alaska till Kalifornien, Sydamerika, Sydafrika, Nya Zeeland och Södra Australien. Den vill vara på klippiga bottnar där vattnet är kallare än 21 grader.

Denna veckas vattenvarelse heter Peramphithoe femorata och kallas på engelska för kelp curler. I brist på namn på svenska kallar vi den för kelpkurare eftersom den ligger och kurar i kelpblad som den har rullat ihop.

Kelpkuraren är en sorts märlkräfta. Märlkräftor är en stor och artrik ordning av kräftdjur. De är oftast väldigt små och utgör mat till många av havets invånare. Men självklart vill märlkräftorna inte bli mat. De har olika sätt att undvika detta. Ett sätt är att bygga in sig i kelp.

Kelpkuraren bygger alltså in sig i ett av kelpens blad och förseglar sitt bo med silkestrådar. För att bygga ihop bladet till ett rör att bo i håller kelpkuraren fast bladet med några av sina ben. Sedan utsöndrar den silkestrådar och väver ihop bladet med hjälp av sina främre benpar. Det hela blir mycket stiligt. I sitt bo har kelpkuraren skydd från rovdjur. Dessutom har den mat.

Medan kelpkuraren är i sitt bo äter den samtidigt på boet. Det är ungefär som att bo i ett pepparkakshus: huset är mat. Till slut har kelpkuraren ätit upp för mycket av sitt hus för att det ska vara rimligt att bo kvar. Då flyttar den och bygger ett nytt bo.

Hanen är större än honan. Han använder sina antenner till att känna av feromoner som honan ger ifrån sig. När han har hittat en hona sitter han och åker på henne eller bär runt på henne tills hon är redo att ömsa skal. Då sker parningen. Honan har en pung, ungefär som en känguru, där äggen ligger och utvecklas. Några dagar efter att äggen har kläckts lämnar ungarna pungen. De har inget larvstadium utan ser redan från början ut som vuxna i miniatyr.

Om du är nyfiken på fler djur som gillar kelp rekommenderar jag att du läser om havsuttern.

Vanlig tumlare

Visste du att det finns en delfinsläkting i våra svenska vatten? Den vanliga tumlaren håller till både på västkusten och i Östersjön – vilket betyder att den är Östersjöns enda val. (På västkusten finns fler valar.)

Det finns många platser förutom Sverige där du kan träffa på vanlig tumlare. Arten har ett stort utbredningsområde. Den lever i de kalla vatten som hänger ihop med norra Atlanten och norra Stilla havet. I Atlanten finns den hela vägen ner till Afrikas kust. Den finns även i Svarta havet.

Om du ska se en tumlare behöver du ha tur. Tumlaren är skygg och kan därför vara svår att få syn på. Ibland kan du få se en skymt av ryggfenan när tumlaren kommer till ytan för att andas. Till skillnad från delfiner hoppar tumlare inte. De rör sig i stället med en tumlande rörelse i ytan – därav namnet. På danska heter tumlaren marsvin. Det djur vi kallar marsvin på svenska heter också marsvin på danska. Jag antar att risken för att blanda ihop dessa djur är liten.

Den vanliga tumlaren blir cirka 1,5 meter lång och väger runt 60 kilo. Detta gör den vanliga tumlaren till en av världens minsta valar. Den ser ut ungefär som en vanlig delfin minus nosen. Medan många delfiner har en långsmal nos har tumlaren en kort och trubbig. Ryggfenan är trekantig. Kroppen är grå med en mörkare grå färg på fenorna och en ljusare ton på undersidan.

Favoritmaten är sill, skarpsill och torsk. Den vanliga tumlaren fångar små fiskar och sväljer fisken hel. Ibland äter den även bläckfisk och kräftdjur. Det händer att tumlare jagar i större grupper. De verkar annars föredra att leva ensamma eller i små grupper med högst tre individer. Tumlaren håller helst till i grunda vatten och går upp och andas ofta. Den kan dock dyka ner till mer än 220 meter om den känner för det.

Precis som delfiner och fladdermöss använder sig tumlare av ekolokalisering. De ger ifrån sig ultraljud (ohörbara för människor) som studsar tillbaka från saker i närheten. På det sättet känner tumlaren av sin omgivning och kan navigera. Tumlaren ger också ifrån sig ljud för att kommunicera med andra tumlare.

Den vanliga tumlaren blir könsmogen när den är 3-4 år gammal. Den är dräktig i 11 månader och diar sin kalv i ungefär 9 månader. Det är vanligt att honan föder en kalv varje år. För att lyckas med detta kan honan ge di och vara dräktig samtidigt. Tumlare kan bli över 20 år gamla men brukar inte bli äldre än 12 år.

Globalt är arten inte hotad, men populationen i Östersjön räknas som starkt hotad. Där minskar tumlarna i antal. Sverige har fått kritik från EU-kommissionen för att det inte görs tillräckligt för att skydda tumlarna i Östersjön. Tumlarna omkommer bland annat av att fastna i fiskenät. Eftersom tumlare behöver andas luft drunknar de om de fastnar. För att göra nätfastnandet ännu värre verkar det som om gråsälar har utvecklat en smak för tumlarkött. Forskare spekulerar att det kan ha börjat med att gråsäl ätit av tumlare som fastnat i nät och att de sedan gått över till att attackera och lemlästa fritt simmande tumlare.

Andra hot mot tumlare är miljögifter och buller. Buller är ett problem eftersom tumlaren är beroende av att höra de ljudsignaler den skickar ut för att lokalisera sig. Ett annat hot i Sverige är sjunkbomber som används under försvarets övningar. Bomberna riskerar att ge tumlarna hörselskador. En döv tumlare klarar sig inte eftersom hörseln är tumlarens viktigaste sinne. Bomberna kan också få tumlare att fly i panik så att mor och kalv separeras.

Tumlaren har en egen dag. 15 maj firas internationella tumlardagen. Den brukar bland annat firas i Kullaberg i Skåne. I Kullaberg kan du även åka på tumlarsafari.