Ruda

Ibland berättar jag roliga och ganska slumpmässiga fakta om vattenlevande djur för alla som orkar lyssna.

Jag: ”Visste du att rudan gör egen sprit?”
Vän: ”Vem är rudan?”
Jag: ”En fisk.”
Vän: ”Jaha. Jag trodde att det var ett streetname på någon som bränner hemma.”

Rudan är faktiskt ett riktigt bra streetname. Den här fisken är nämligen ganska hemlig och anonym av sig, en riktig tuffing, och så gör den saker som hade varit olagliga om den vore människa. Så om du funderar på att bli gangster men hittills har saknat ett passande namn: varsågod.

Det är Fisknyckeln (en app som jag varmt rekommenderar till alla fiskfans) som påstår att rudan är hemlig. Det hemliga med den är att den lever på fler ställen än man kan tro. Rudan bor i dammar, sjöar och vattendrag i södra, mellersta och nordöstra Sverige, samt vid Östersjöns kust. Den brukar dock inte få så mycket uppmärksamhet eftersom den varken ser särskilt spektakulär ut eller är någon populär matfisk i dagens Sverige. (Men polackerna tycker om den.) Dessutom föredrar den att hålla till där det finns mycket växtlighet, och den är mest aktiv i gryningen och skymningen, så den syns inte så ofta.

Att rudan finns i så många vatten beror på att den flitigt har planterats in. Att ha en population av rudor nära till hands har varit en bra källa till mat. Rudan har också varit populär att ha som bete för att meta gädda.

Rudan är en karpfisk men saknar karpens karaktäristiska skäggtömmar. Den blir upp till 45 centimeter lång men oftast inte längre än 15 centimeter. Vilken form rudan har beror på var den lever. Om den lever i vatten där det finns rovfiskar (t.ex. gäddor) växer den på höjden. Det gör att rovfiskar har svårare att få in den i munnen och äta den. I vissa fall är rudan nästan helt rund, lite som en tallrik med fenor. I dammar och andra vatten fria från rovfiskar blir rudan betydligt mer avlång.

Få fiskar i svenska vatten är lika tåliga som rudan. Den klarar av extremt låga syrehalter och kan till och med övervintra i bottenfrusna dammar. För att klara av det kryper den ner i bottensedimentet. Där ägnar den vintern åt att tillverka sprit. Den omvandlar mjölksyra till alkohol. Alkohol fungerar som antifrysmedel. Rudan klarar mycket, men den måste se till att inte bli en isbit. För att inte samla på sig en dödligt hög promillehalt i kroppen utsöndrar rudan alkoholen i vattnet.

Trots sin köldtålighet tycker rudan inte alls om kyla. Den vill ha det varmt. Men det betyder inte att den gnäller när det inte är som den vill ha det. I stället hanterar den problemet på ett exemplariskt vis.

Rudan är inte särskilt bra på att konkurrera med andra fiskar. Dess främsta styrka ligger i att den överlever när andra arter dör för att syrehalten är för låg. Då får rudan ha sjön eller dammen för sig själv och trivs som… ja, fisken i vattnet. Därför finns den ofta i vatten som är så dåliga att inga andra fiskar kan leva där.

Jättehavsspindel

De senaste dagarna har vi fått lära oss att spindlar har tassar. För experter på spindlar var detta ingen nyhet, förstås, men nu har denna kunskap spridits till en större allmänhet genom att bilder på spindeltassar har delats i sociala medier.

Vi ska bekanta oss med havsversionen av spindlar. Havsspindlar (Pantopoda) är en ordning som omfattar ungefär 1300 arter. De är inga riktiga spindlar. De är släkt med spindlar, på samma sätt som dolksvansen, men ganska avlägset. Tyvärr har havsspindlar inga tassar. Det hade varit sött. Men de har andra spännande kroppsdelar i stället.

Foto: Norbert Wu/Minden Pictures/FLPAHavsspindlar har en pytteliten kropp och väldigt långa ben. En vanlig spindel har åtta ben. Det har havsspindeln också, för det mesta, men ibland har den tio eller tolv ben. Att kroppen är så liten innebär att alla organ inte får plats där. Därför går organen ut i benen. Att djur har matsmältningssystem och könsorgan i benen hör inte till vanligheterna, men havsspindeln har det. Dessutom använder havsspindeln magen till att pumpa runt blodet i kroppen. Hos de flesta djur brukar hjärtat sköta det jobbet, men hos havsspindeln är hjärtat så litet att det inte orkar pumpa blodet hela vägen ut i de långa benen. Här får magen hoppa in och hjälpa till. Eftersom kroppen och benen är så tunna och har förhållandevis stor yta behöver havsspindeln inga andningsorgan. Den kan plocka upp tillräckligt med syre direkt ur vattnet genom benen.

För att kunna äta har havsspindeln en sugsnabel som fungerar som ett inbyggt sugrör. De flesta arter är rovdjur. De hugger mjuka ryggradslösa djur, t.ex. anemoner, och suger i sig innehållet.

Hanen hos havsspindeln bär äggen på sina ben tills de kläcks. Benen hos havsspindeln är alltså väldigt användbara och fyller många funktioner. Det är alldeles nödvändigt med tanke på att ben är nästan det enda havsspindeln har.

Havsspindlar finns i de flesta hav. Det finns en art vid Sveriges västkust (Nymphon breviostre). För det mesta lever havsspindlar på grunt vatten, men det finns arter som lever långt ner i havsdjupen. Att du får syn på en havsspindel är inte särskilt troligt, för de brukar gömma sig mellan stenar och bland alger och vara svåra att se. Dessutom är de flesta havsspindlar pyttesmå. Många blir inte större än någon millimeter. Vår svenska art blir upp till 4 centimeter. Det finns dock betydligt större havsspindlar och det är dem vi ska ägna oss åt den här veckan.

Djuphavsgigantism är ett fenomen som vi har varit inne på tidigare (se jättegråsuggan). Polargigantism finns också. Djur som lever i haven vid Arktis och Antarktis tenderar att bli betydligt större än sina motsvarigheter i varmare vatten. Vad det beror på vet forskarna inte riktigt, men en hypotes är att det beror på att kallt vatten är mer syrerikt. Det skulle kunna förklara varför djuren som lever där växer sig större. Forskning pågår.

Vid polerna finns havsspindlar som har ett benspann på upp till 25 centimeter. Arten Colossendeis megalonyx är vanlig vid Antarktis och lever på djup ner till 4000-5000 meter. Det finns flera arter i släktet Colossendeis och precis som namnet antyder är de stora. Bortsett från dessa skräckinjagande detaljer verkar de leva sina liv på samma sätt som andra havsspindlar.

Foto: Snopes Det du ser på den här bilden är INTE en havsspindel. Internet må lära oss bra och spännande saker som att spindlar har tassar, men alltför ofta sprids sådant som inte stämmer. Bilder på denna… grej… har spridits på bland annat Facebook och grejen påstås föreställa en nyupptäckt art av havsspindel från Antarktis. Det är inte sant. Det som syns på bilden har inga som helst likheter med havsspindlar eller andra djur. Snopes (som granskar och faktakollar rykten och nyheter) skriver att det du ser på bilden förmodligen är baserat på ”a prop of the Queen Facehugger organism from the Alien series of movies” (artikeln finns här). Källkritik är viktigt.

Marmorerad darrocka

Den här veckan ska vi lära oss massor av spännande saker om rockor. Visste du att rockor är nära släkt med hajar? Precis som hajarna är rockorna broskfiskar. De flesta rockor har ett typiskt utseende som det är svårt att ta miste på: de är platta, bröstfenorna har utvecklats till något som ser ut som vingar, och längst bak finns en lång smal svans. Det finns över 600 arter av rockor i alla möjliga varianter: stora, små, bottenlevande, pelagiska (inte bottenlevande), bruna, grå, blåprickiga, havslevande, sötvattenlevande, ofarliga, giftiga, elektriska. Vi ska ägna oss åt den marmorerade darrockan (Torpedo marmorata).

Det finns flera kända nu levande arter av darrockor. Flera av dem ingår i släktet Torpedo. Namnet Torpedo kommer från latinets torpere som betyder att bli apatisk, stel eller orörlig. Det är ungefär den effekten en stöt från en elektrisk rocka har på den som drabbas. Vapnet torped är uppkallat efter rocksläktet Torpedo.

Foto: WikimediaDu känner igen den marmorerade darrockan på att den är brunaktig, platt och nästan helt rund till formen. Precis som namnet antyder brukar den vara marmorerad i olika bruna nyanser, men det finns även enfärgade individer. Darrockan brukar bli upp till 60 centimeter lång om den är en hona. Hanen blir mindre.

Favoritmaten är fiskar. Darrockan jagar oftast inte utan brukar ligga nedgrävd och vänta på att en potentiell måltid ska simma förbi. När det händer anfaller darrockan. Den hoppar upp, placerar sig ovanför fisken och chockar den med en elektrisk puls. På sidorna, ungefär i höjd med ögonen, sitter två njurformade elektriska organ som levererar stötar på 70-80 volt. (Enligt vissa källor kan de leverera upp till 200 volt men det är tveksamt om det stämmer.) Hur många stötar som skickas ut varierar beroende på rockans storlek och ålder. För en vuxen kan det vara 340 stötar under varje anfall. Stötarna är så kraftiga att de ofta bryter ryggraden på bytesfiskar. Fisken blir paralyserad av elstöten och darrockan (som har munnen på undersidan av kroppen) kastar sig över fisken för att äta den.

Elektriciteten bildas av celler som kallas elektrocyter och är en sorts ombildade muskelceller. Joner rör sig över cellmembranet och det orsakar en elektrisk urladdning. Elektrocyterna sitter i rader så att urladdningarna förstärker varandra.

Foto: WikimediaNär den marmorerde darrockan känner sig hotad (av en haj, till exempel) har den ett uppseendeväckande försvar. Den rullar ihop sig till en boll. Till skillnad från igelkottar rullar den inte ihop sig med magen inåt och ryggen utåt, utan tvärtom. Rockan blir väldigt rund och kompakt och det ser fasligt roligt ut. Att den rullar ihop sig med undersidan utåt beror på att de elektriska organen sitter på undersidan. När rockan är ihoprullad chockar den samtidigt sin angripare.

I antikens Grekland och Rom ansågs darrockan vara bra till allt möjligt. Människor med smärta (allt från huvudvärk till förlossningssmärtor) ordinerades att lägga en darrocka på den del av kroppen som smärtade. Epileptiker rekommenderades att äta darrockans kött. Darrockan har tillskrivits magiska egenskaper. Att den hade förmågan att chocka fiskare utan att röra vid dem sågs som ganska läskigt i en tid då man inte kände till hur elektricitet fungerar.

Den marmorerade darrockan föder levande ungar. Rockan är dräktig i 9-12 månader och föder sedan 3-32 ungar. Deras elektriska organ fungerar direkt efter födseln, så ungarna kan omedelbart börja jaga.

Du kan träffa på den marmorerade darrockan längs kusterna i östra Atlanten, Medelhavet och Nordsjön. Där ligger den för det mesta nedgrävd i botten på grunt vatten. Bara ögonen brukar vara synliga för den som tittar noga. På nätterna är den något mer aktiv och simmar runt. Darrockan kan överleva i vatten med väldigt låg syrehalt, vilket är praktiskt eftersom det då och då händer att den fastnar i en liten pöl på grund av tidvatten som drar sig tillbaka.

Yfrontad snigelkott

Det finns på fullaste allvar ett djur som heter snigelkott. Det är fantastiskt. Det bästa är att djuret faktiskt ser ut som något du skulle kunna få om du korsar en igelkott med en snigel: en brunaktig snigel med mjuka taggar.

Foto: WikimediaSnigelkottar är faktiskt en hel familj av nakensnäckor (Aeolidiidae). Arten Aeolidia papillosa brukar kallas för den vanliga snigelkotten. Den lever i norra Stilla havet, norra Atlanten och angränsande hav, bland annat vid svenska västkusten, och upptäcktes redan av Carl von Linné. Medan många nakensnäckor är vackra och färgsprakande ser snigelkotten ganska neutral ut. Dess brungrå taggar (eller cerata, som sådana utväxter på nakensnäckor kallas) har vita tippar. Mer färgglatt än så blir det inte. Arten har flera engelska namn som är ganska talande för hur den ser ut: common grey sea slug, shaggy mouse nudibranch och shag-rug nudibranch.

Snigelkottens favoritmat är havsanemoner. Snigelkotten är glupsk och kan dagligen äta anemoner motsvarande halva sin kroppsvikt. Att äta djur med nässelceller, till exempel havsanemoner, kan vara lite lurigt. Snigelkotten är dock optimistiskt lagd och ser inte nässelcellerna som ett problem utan som en resurs. Den täcker sitt bytesdjur med slem innan den äter det. Dessutom är snigelkotten extra hårdhudad inne i munnen. På det sättet kan den skydda sig mot nässelcellerna och äta dem utan att de utlöses. Snigelkotten lagrar de outlösta nässelcellerna i sina mjuka taggar och använder dem som försvar. Om du rör vid snigelkotten bränner den dig. Den här typen av försvar är mycket vanligt hos nakensnäckor. I brist på skal måste de skydda sig på något annat sätt.

Nu har det hänt något spännande i snigelkottsvärlden. I augusti i år upptäcktes en ny art av snigelkott vid Väderöarna. Den har arbetsnamnet yfrontad snigelkott. Biologen Kennet Lundin på Naturhistoriska museet berättar för Sveriges Radio P4 att den yfrontade snigelkotten är vår kompis. Den äter nämligen brännmanetslarver och gör därmed att det blir färre brännmaneter.

Biologen Kennet ville testa hur effektivt snigelkottens försvar är så han testade att pussa en yfrontad snigelkott. Av sitt experiment drar han slutsatsen att snigelkotten har ett ”riktigt potent skydd”, som han uttrycker det i intervjun med P4. Jag rekommenderar att du inte pussar snigelkottar. Veckans vattenvarelse tar inte på sig ansvaret för eventuella skador som uppstår när du pussar, klappar, kramar, slickar på, gosar med, petar på eller på annat sätt interagerar med djur.

Den yfrontade snigelkotten är inte nyupptäckt i bemärkelsen att ingen någonsin har sett en tidigare. Den har varit i allra högsta grad synlig, men det är inte förrän nu man har förstått att den är en egen art. Den har gömt sig bland vanliga snigelkottar och levt en anonym tillvaro.

Till skillnad från den vanliga snigelkotten har den yfrontade snigelkotten en vit y-teckning framme vid huvudet. Den yfrontade snigelkotten blir upp till 5 centimeter lång, vilket är hälften så långt som den vanliga snigelkotten. Om du vill träffa en snigelkott kan du åka till västkusten och leta under bryggor. Där trivs den eftersom där finns många anemoner att mumsa på.

Precis som andra nakensnäckor är den yfrontade snigelkotten hermafrodit, men den kan inte befrukta sig själv utan måste träffa en artfrände för att fortplanta sig. Den lägger sina ägg i form av en vit/rosa spiral.

Tångmärla

Den här veckan ska vi bekanta oss med tångmärlan (Gammarus locusta). Tångmärlan är ett ganska oansenligt kräftdjur som blir upp till 2,5 centimeter långt och lever i kustnära vatten i bland annat Sverige. Den är åtminstone oansenlig tills den biter dig. En släkting till tångmärlan ligger bakom en blodig attack som nyligen inträffade i Australien.

Världen är full av små kräftdjur. Tångmärlan ingår i en ordning som kallas för märlkräftor, märlor eller havsloppor (Amphipoda). Det finns ungefär 10 000 upptäckta arter av märlkräftor. De finns spridda över större delen av världen i såväl saltvatten som sötvatten, och några arter är landlevande. Många av dem lever som plankton, och vissa lever som parasiter i t.ex. maneter och valar. Det är en stor och mångfacetterad djurgrupp vi har att göra med.

Foto: WikimediaTångmärlan lever under stenar och bland tång och alger på grunt vatten. Den är väldigt vanlig. Om du lyfter på en sten kan det simma fram ett helt litet stim med tångmärlor. Tångmärlan äter växter, små djur och gnagar även på fiskar som sitter fast i nät. Den verkar provsmaka det mesta. Om du badar i havet och känner ett litet stick/bett är sannolikheten stor att det är en tångmärla som undersöker om du går att äta.

Nu ska vi fokusera på attacken i Australien. Det finns inga tångmärlor där. Tångmärlan lever i nordöstra Atlanten och angränsande hav. Men attacken verkar ha utförts av en släkting till tångmärlan (dock oklart vilken art) som förmodligen lever på ett snarlikt sätt.

16-årige Sam i Melbourne hade ömma ben efter att ha spelat fotboll. Han gick ner till havet och ställde sig i det kalla vattnet för att lindra smärtan. I efterhand har han uppgett att han hade en stickande känsla i benen men att han antog att den berodde på att vattnet var kallt. ”Jag tänkte inte på att det kunde vara något som åt på mig”, har han sagt till tidningen The Age. Fullt förståeligt. När Sam gick upp ur vattnet upptäckte han att något satt fast på hans ben. Han skakade av sig det och trodde att det var sand, men det var det inte. Det var nu han såg allt blod. Det såg ut som om han hade blivit stucken massor av gånger med en nål och det slutade inte blöda. Sam åkte till sjukhuset där han fick antibiotika och testades för parasiter. Skadorna var inte på något vis livshotande, men Sam hade väldigt ont, och ingen hade sett något liknande. Frågan uppstod: vem ligger bakom detta?

Sams far gjorde vad vilken god förälder som helst hade gjort: han begav sig till platsen med en våtdräkt, några råa köttbitar och en håv. Han ville hitta vad det än var som hade ätit på hans son. Han hittade massor av små djur (cirka 2 millimeter långa) som nu är misstänkta på mycket starka grunder. De började äta på köttbitarna (video finns i den här artikeln). Sams pappa fångade dem och en forskare identifierade dem som märlkräftor.

Här uppstod en viss begreppsförvirring. Märlkräftor kallas på engelska för sea fleas (havsloppor). Många källor rapporterade dock att det var sea lice (havslöss) som låg bakom attacken. Sea lice är en sorts gråsuggor som på svenska kallas för tånglöss. De är också kräftdjur men ingår i en helt annan ordning (Isopoda) än märlkräftorna. Det finns ett enkelt sätt att skilja dem åt: märlkräftor är hoptryckta på sidorna medan tånglöss är hoptryckta uppifrån.

Det som har hänt är troligtvis att Sam stod i närheten av en död fisk som märlkräftorna redan åt på. De är nämligen asätare. Sam kan också ha haft ett litet sår på benet som har blött och lockat till sig de små djuren. Om Sam hade rört sig när han stod i vattnet hade hans angripare förmodligen lämnat honom i fred. De är ju vana vid mat som är stilla.

Det var det om australiska märlkräftor. Vi kände redan till att många australiska djur är betydligt mer råbarkade och läskiga än sina motsvarigheter på andra kontinenter. Hade vår svenska tångmärla kunnat göra något liknande? Det är svårt att veta eftersom Sams fall är det enda dokumenterade fallet av en dylik märlkräfteattack. Sannolikheten att en tångmärla gör så är extremt pytteliten, och eventuellt är den noll. Jag har blivit biten flera gånger och aldrig ens varit med om att det har gått hål på huden. Men vi kan väl komma överens om att kolla vad som pågår om vi drabbas av en stickande känsla i benen när vi står i vatten, bara för att försäkra oss om att vi inte blir ätna på?

Vad pysslar tångmärlan med förutom att äta? Bland annat parar den sig, och det är en lite rolig historia. Alla kräftdjur behöver ömsa skal när de växer. Honan hos tångmärlan kan bara para sig under den korta perioden efter att hon har ömsat sitt skal men innan det nya skalet (som har börjat växa under det äldre skalet) har hårdnat. För att inte missa detta korta tidsfönster är hanen extremt klängig. Han använder sig av speciella klor för att hålla sig fast i honan. Så kan han vänta i flera dygn tills hon slutligen ömsar skal så att de kan para sig.

Om du känner någon som är utomordentligt efterhängsen och klängig kan du påtala att hen är som en tångmärla. Exempel: ”Han smsade mig sju gånger igår och idag har han knappt rört sig en enda centimeter från mig. Vilken tångmärla han är.”

Blobfisk

Veckans vattenvarelse är tillbaka efter ett längre uppehåll. Från och med nu kommer varje vecka återigen att förgyllas genom att du får bekanta dig med ett nytt vattenlevande djur. Först ut är ett djur som har blivit en legend på internet: blobfisken.

Blobfisken slog igenom 2013. Då utsågs den till världens fulaste djur av Ugly Animal Preservation Society – ett brittiskt sällskap med syftet att uppmärksamma ”some of Mother Nature’s more aesthetically challenged children”. De tycker att fula djur är coola och att typiskt söta djur som pandor är överskattade. Visst har de rätt? Är inte pandor fruktansvärt töntiga?

Redan tio år innan blobfisken utsågs till världens fulaste djur börjar historien om dess kändisskap. Ett forskningsfartyg utanför Nya Zeeland fiskade upp alla möjliga spännande djur från djupet. Ett av dem var Mr. Blooby: den blobfisk som har blivit omslagsfisk för hela blobfiskarten. En bidragande orsak till att han såg ut som han gjorde kan vara att han låg tryckt mot ett nät och hade tyngden av massor av andra djur bakom sig när han trålades upp. Hur som helst tog en fotograf den bild på Mr. Blooby som sedan spreds med den hastighet som bara märkliga saker på internet kan. Ofta med kommentarer som ”go home, evolution, you’re drunk”. (Det är den bilden du ser här ovan.)

Trots smeknamnet Mr. Blooby vet ingen vilken kön hen har. Ingen har velat obducera fisken och ta reda på det. Man har bara bestämt att det får vara en hane. Nu ligger Mr. Blooby i sprit i Australian Museums källare.

Om du vill läsa mer om Mr. Blooby och blobfiskens kändisskap rekommenderar jag Smithsonians långa blobfiskartikel. Jag vill fokusera på något annat: blobfiskens liv. Hur hade Mr. Blooby det innan han fångades och dog? Var det verkligen rättvist att blobfisken kröntes till fulast i djurvärlden?

Blobfiskens latinska namn är Psychrolutes marcidus. Fisken blir upp till 30 centimeter lång och lever på 600-1200 meters djup vid Australien, Tasmanien och Nya Zeeland. I sin hemmiljö ser blobfisken ut som en fisk och inte som en oformlig geléklump. Dock är den betydligt mer geléaktig än abborrar, laxar och andra fiskar som vi är vana vid.

Djuphaven är en extrem miljö som kräver extrema anpassningar av dem som lever där. Till exempel saknar djuphavslevande fiskar simblåsa. Om de hade haft en simblåsa hade den kollapsat av trycket. De flesta andra fiskar har en simblåsa som de använder för att reglera sin flytkraft. Hur gör då blobfisken? Ligger den tungt på botten som en otymplig bumling? Nej, det gör den inte, för den består inte av tunga muskler utan främst av en geléaktig massa som har lägre densitet än vattnet. Blobfisken har inte mycket till skelett heller. På grund av denna sammansättning kan blobfisken flyta ovanför havsbotten.

Att bestå av mycket gelé och inte så mycket muskler har bieffekten att blobfisken varken är snabb eller stark. Den verkar inte lida av sin brist på dessa egenskaper utan ägnar sitt liv åt att sväva stilla och vänta på att något spännande ska hända, till exempel att ett litet kräftdjur simmar in i munnen. Bilden på Mr. Blooby skulle kunna användas som ett skräckexempel på vad en stillasittande livsstil kan leda till. Få har en så stillasittande livsstil som blobfisken.

Vi vet ingenting om blobfiskens fortplantning, men dess nära släkting Psychrolutes phrictus som lever i norra Stilla havet har en del konstigheter för sig. Honan lägger massor av rosa ägg i ett bo på botten och stannar sedan kvar och vaktar äggen. Detta beteende är mycket ovanligt hos fiskhonor. Kanske gör blobfisken något liknande.

Att blobfisken ser så dallrig ut när den tas upp till ytan beror på att den expanderar när trycket minskar. Dess geléaktiga kött ser betydligt pluffsigare ut än det gör i blobfiskens hemmiljö. Nu kommer vi in på varför tävlingen som blobfisken vann är djupt orättvis. Det minsta man kan begära är väl att djuren får tävla med det utseende de har i sin hemmiljö? Och att det djur som representerar arten i tävlingen är vid liv? På bilden är Mr. Blooby död och vanställd. Om du tar ett djur till en miljö som är extremt olik dess naturliga, och djuret dessutom dör på kuppen, kan du inte förvänta dig att djuret ska vara vackert. Inbilla dig inte att du hade varit snygg efter motsvarande tryckminskning som Mr. Blooby utsattes för. Du hade också expanderat. Till och med pandor hade blivit fula.

Det ryktas att blobfisken är utrotningshotad. Vi vet dock inte om den är det. Som med så många andra djuphavslevande djur vet vi alldeles för lite om blobfisken för att kunna dra några slutsatser om artens status. Fartyg som bottentrålar får ibland upp blobfiskar. Framtida forskning får utvisa om djuphavstrålning utgör ett hot för arten.

Tungbitare

Idag är det Halloween. Vi ska självklart fira med en riktigt skräckinjagande vattenvarelse. Förra Halloween uppmärksammade vi en parasit (rotfotingen) och året innan dess en jättegråsugga. I år blir det någon sorts kombination av dessa: en parasiterande gråsugga.

Foto: Nico SmitTungbitaren (Cymothoa exigua) biter fiskar i tungan, men det är bara början. Den tar sig in genom fiskens gälar eller mun. Med sina ben hugger den sig fast i tungan och börjar suga blod. Förmodligen är detta mycket smärtsamt för fiskstackaren. Så småningom kommer tungan att förtvina och ramla av. Det är nu det riktigt märkliga händer. Tungbitaren sätter fast sig på stumpen där tungan brukade sitta. Tungbitaren blir fiskens nya tunga.

Vi tar det igen just för att otäckheten riktigt ska sjunka in. Tungbitaren förstör alltså fiskens tunga. Sedan blir den fiskens tunga. Fisken kan använda den precis som vilken tunga som helst. Det här är den enda parasit vi känner till som ersätter ett helt organ på ett sätt som är funktionellt för värddjuret.

Något som är väldigt spännande med tungbitaren är dess sexliv. Visst har du alltid längtat efter att lära dig hur det går till? Tungbitaren är hermafrodit. En tungbitarlarv simmar in i fiskens gälar och utvecklas där till en hane. Han suger blod från gälarna och bidar sin tid. När ännu en tungbitare simmar in i fisken händer det saker. Den andra tungbitarens ankomst gör att den första byter kön. När den har blivit en hona kryper hon upp genom fiskens hals till dess mun. Nu kommer hon att börja suga blod från tungan. Att hon har fem käkar gör blodsugandet ganska enkelt. Den andra tungbitaren som kom till fisken är den hane som hon senare kommer att fortplanta sig med.

Det här innebär att det bara är honor som biter på tungor. Hanarna håller sig till gälarna, förutom när det är dags för parning. Då beger hanen sig till honan och de parar sig i fiskens mun (som om allt inte redan var extremt obehagligt för fisken). Ungarna utvecklas hängande under honans mage. När hon släpper dem vet ingen riktigt, men enligt en hypotes ger sig ungarna iväg när värdfisken håller på att leka med andra fiskar. Då har ungarna många värdar att välja mellan.

När tungan är uppäten finns det inte mycket mer för honan att äta. Enligt marinbiologen Rick Brusca äter honan ingenting när tungan är ”slut”. Hon lever på sina energireserver. När ungarna har simmat ut i världen tycker honan att hon är klar med sitt liv. Hon släpper fiskens tunga och lämnar fisken. Hon kan inte simma och kommer snart att dö. Ibland sker det väldigt snabbt genom att värdfisken sväljer henne. Fisken kommer också att dö inom kort, nu när den är av med sin tungprotes.

Den fisk vars tunga tungbitaren förstör är en sorts snapper som heter Lutjanus guttatus. Tungbitaren ger sig även på andra fiskar, men hos dem suger tungbitaren blod ur tungan utan att förstöra den. Kanske är tungan hos Lutjanus guttatus känsligare och har lättare att förtvina.

Tungbitaren finns i de varma delarna av östra Stilla havet, från Californiaviken i norr till Ecuador i söder. Eventuellt har den ännu större utbredning än så. En tungbitardrabbad fisk fångades utanför Storbritannien år 2005, men den fisken kan mycket väl ha fått parasiten i östra Stilla havet – där tungbitaren lever – och sedan simmat vilse.

I Puerto Rico var tungbitaren inblandad i ett rättsfall. En kvinna hävdade att hon hade blivit förgiftad av att äta en tungbitare som fanns i en fisk. Hon stämde livsmedelskedjan som hade sålt fisken. Rätten gick inte på hennes linje. Varken tungbitare eller andra gråsuggor är giftiga för människor. I vissa delar av världen anses det helt normalt att äta gråsuggor.

Tungbitaren kan alltså inte förgifta dig. Den kan inte heller parasitera på dig. Den ger sig bara på vissa arter av fiskar. Det enda tungbitaren kan göra mot dig är att bitas, och möjligtvis dyka upp som en obehaglig överraskning i en snapper som du tänker äta.

Fjärsing

Fjärsingen är en fisk som är bra att kunna känna igen. Den är nämligen den enda fisken i Sverige som har ett farligt gift.

Foto: WikimediaPå latin heter fjärsingen Trachinus draco. Det betyder taggig drake. Fjärsingen är inte överdrivet draklik, men taggig är den. Den har två ryggfenor: en kort som ser ut som ett segel eller en krona, och en längre som sitter bakom den kortare. På den främre, korta ryggfenan samt på gällocken har fjärsingen giftiga taggar. Taggarna är förbundna med en giftblåsa, och giftet utsöndras automatiskt när någon rör vid taggarna.

Fjärsingen blir upp till 50 centimeter lång men brukar i svenska vatten inte bli längre än 25 centimeter. Dess kropp är smal och hoptryckt. Ryggen brukar vara brun och sidorna vita. Längs sidorna har fisken brunaktiga diagonala streck. Ibland finns det inslag av blått och grönt, speciellt på huvudet. Fjärsingen ser lite sur och grinig ut. Ögonen sitter uppe på huvudet för att fisken ska kunna se när den ligger nedgrävd i botten.

Eftersom fjärsingen gräver ner sig kan badande människor råka trampa på den. På somrarna lever fjärsingen på 5-25 meters djup. Emellanåt tar den sig in på ännu grundare vatten än 5 meter. Risken att du träffar på en är liten. Det är verkligen inte så att det dräller av fjärsingar på badplatser, men de kan alltså vara där. Det händer även att fiskare som ska ta loss en fjärsing ur ett nät eller från en krok blir stuckna.

Giftet är väldigt sällan dödligt. Det har hänt att människor har dött av fjärsingstick, men det är mycket ovanligt. Jag har hittat uppgifter om 3 dödsfall världen över de senaste 100 åren. Det kan vara fler eller färre eftersom det råder oklarheter om vilka dödsfall som är orsakade av just fjärsingen. Den största risken med fjärsingstick är infektioner i såret. Giftet är vävnadsdödande och såret blir lätt infekterat.

Det gör väldigt ont att bli stucken av en fjärsing. Området runt sticket blir svullet och missfärgat. Du kan också få generella symtom som huvudvärk, yrsel, svettningar, frossa och illamående. Om du blir stucken rekommenderas att du håller den skadade kroppsdelen i så varmt vatten du står ut med utan att bränna dig. Proteinerna i giftet bryts ner av värme. Du bör också försöka ta bort eventuella rester av taggen. Se Vårdguidens information om fjärsingstick.

Fjärsingen finns längs Sveriges västkust. Den förekommer även i södra Östersjön men är sällsynt där. Utanför Sverige kan du träffa på fjärsingen i nordöstra Atlanten, Medelhavet och Svarta havet. På vintern lever den på ner till 150 meters djup. Det är på sommaren den lever grunt. I juni och juli leker den på grunt vatten. Dagtid brukar den ligga nedgrävd men i gryningen och skymningen simmar den ofta fritt.

De giftiga taggarna är ett försvar och inte ett jaktvapen. Fjärsingen jagar genom att ligga begravd i en mjukbotten och lurpassa. När små fiskar, kräftdjur eller maskar befinner sig tillräckligt nära slår fjärsingen till. Något som är lite ovanligt med fjärsingen är att den saknar simblåsa. Det gör att den sjunker så fort den inte simmar.

Du kan äta fjärsing. Den är en uppskattad matfisk. Köttet är inte det minsta giftigt. Även efter att fjärsingen har dött är taggarna giftiga, så om du hanterar en död fjärsing med taggarna kvar ska du vara försiktig. Om du köper fjärsingfiléer i stället för orensad fjärsing slipper du taggarna.

Det finns en annan art som heter Echiichthys vipera och brukar kallas mindre fjärsing. Dess gift är något kraftigare än fjärsingens. Den mindre fjärsingen finns inte i Sverige, men i nordöstra Atlanten och Medelhavet. Inte heller den mindre fjärsingens gift brukar vara dödligt.

Nassebläckfisk

Minns du atlantglasbläckfisken? Kort sammanfattning: den har många konstigheter för sig och ser ut att ha en lugg kammad till en våg. En släkting till atlantglasbläckfisken har en lika spektakulär ”frisyr”.

Foto: Cabrillo Marine AquariumNassebläckfisk är inte ett på något vis etablerat namn. Den här lilla sötnosen brukar kallas banded piglet squid på engelska eftersom någon tyckte att den ser ut som Nasse i Nalle Puh. (På latin heter den Helicocranchia pfefferi.) Jag har gjort en översättning av det engelska namnet men kan personligen inte se att nassebläckfisken har några större likheter med Nasse. Mina tankar dras snarare till elefanter. En elefant med en buske på huvudet, kanske?

Vanligtvis ser nassebläckfiskar inte så glada ut. Bläckfisken på bilden råkar ha färgpigment på huden i form av en glad mun. Det som ser ut som en mun är alltså inte det. (Precis som andra bläckfiskar har nassebläckfisken en näbb.) Näsan är inte heller en näsa. Den är en sifon. Nassebläckfisken förflyttar sig med jetdrift genom att spruta ut vatten ur sifonen. För att kunna simma har den även två paddelliknande fenor längst ut på toppen av manteln. Om du tycker att nassebläckfisken inte ser ut att kunna röra sig särskilt snabbt har du rätt. Den är en långsam simmare.

Foto: Serpent ProjectDet som ser ut som en ostyrig frisyr är nassebläckfiskens armar. Men varför ser dess armar så spretiga och oordnade ut jämfört med andra bläckfiskars? Jo, för att nassebläckfisken simmar upp-och-ner. Den tycker säkert själv att den simmar på rätt håll, för det gör den ju för att vara en nassebläckfisk, men bläckfiskar av andra arter brukar simma med armarna någorlunda hängande neråt. Ingen vet varför nassebläckfisken simmar upp-och-ner. Den har garanterat sina skäl.

Glasbläckfiskar (den familj som nassebläckfisken ingår i) kan ta in vatten så att de blir runda som bollar. Du ser på den översta bilden hur rund den lilla nassen är. Glasbläckfiskar brukar leva nära ytan som nykläckta yngel och flytta ner i djupet när de blir äldre. Nassebläckfisken är inget undantag. Som vuxen trivs den bäst i de stora öppna vattenmassorna. Ju större den blir, desto djupare brukar den vilja leva. Den blir upp till 10 centimeter lång. Så stora exemplar brukar finnas på mer än 1000 meters djup.

De flesta glasbläckfiskar är genomskinliga. Det gör att de är ganska välkamouflerade. För att bli ännu mer kamouflerade har många glasbläckfiskar ljusproducerande fotoforer. Ljuset som kommer från dem gör att bläckfisken inte kastar någon skugga. Dessutom har rovdjur som ser den underifrån svårt att urskilja dess siluett mot ytan. Nassebläckfisken har en enda fotofor som sitter under ögonen.

Det finns mycket vi inte vet om nassebläckfisken och dess liv. Den har hittats i nordvästra Atlanten utanför Irland. Vilka fler platser den eventuellt lever på är okänt.

Blå kirurgfisk

Jag fick en söt bild skickad till mig. Bilden föreställer ett urgulligt genomskinligt fiskyngel som vi nu ska lära känna.

Foto: kevin__mattsonYnglet tillhör arten blå kirurgfisk (Acanthurus coeruleus). Som du säkert kan gissa utifrån namnet kommer den lilla genomskinliga krabaten att växa upp och bli… blå. Nej, jag bara skojar. Den blir gul. Den unga gula fisken lever i utkanten av rev på en plats där det finns många gömställen, till exempel vid sjögräsbäddar. I sin ungdom är fisken aggressivt revirhävdande. När den blir äldre blir den lite vänligare. Som vuxen är den revirhävdande ibland, men inte alltid. Ibland lever den till och med i stim med sina artfränder.

När den blå kirurgfisken blir vuxen byter den färg igen. Nu blir den blå. Den uppnår en maximal längd på ungefär 39 centimeter. Men det är inte riktigt så enkelt att den blå kirurgfisken blir blå och sedan aldrig mer ändrar färg. Den är ganska färgmässigt flexibel. I parningstider blir fisken ljusare blå på framdelen av kroppen och mörkare blå på bakdelen. Ibland när fisken sover (vilket den gör i skrevor på nätterna) blir den vitrandig.

Den blå kirurgfisken äter huvudsakligen alger. Fiskens matsmältningssystem fungerar inte särskilt bra, så den måste äta i stort sett hela tiden för att få i sig tillräckligt med näring. I den bemärkelsen är den lite som en ko. Eftersom den blå kirurgfisken äter alger är den viktig för korallernas välmående. Att bli övervuxen av alger kan vara dödligt för koraller.

När den blå kirurgfisken inte betar alger från korallrev städar den andra djur. I haven finns rengöringsstationer som olika djur uppsöker när de är plågade av parasiter eller alger på kroppen. På stationerna jobbar putsarfiskar, putsarräkor och andra som gladeligen hjälper besökarna att bli rena. Detta arrangemang gynnar båda parter. Djuret som blir städat blir kvitt parasiter. Det städande djuret äter parasiterna.

Den blå kirurgfiskens favoritklient är havssköldpaddan. När fisken är redo att putsa poserar den på ett speciellt sätt som signalerar att den erbjuder sina tjänster. Den blå kirurgfisken brukar även besöka rengöringsstationer när den själv behöver rengöras. Då poserar den för att visa att den vill bli städad. Den som vanligtvis kommer till undsättning är den blå putsarfisken. Det har visat sig att denna typ av rengöring är väldigt bra för sårläkning. Om den blå kirurgfisken har ett sår äter putsarfisken den döda vävnaden.

Foto: Wikimedia På det smala området framför stjärtfenan har den blå kirurgfisken två taggar. Det är en egenskap den delar med andra kirurgfiskar, och dessa inbyggda stiletter är anledningen till att kirurgfiskar heter som de gör. Taggarna är inte alltid utfällda. De reser sig när kirurgfisken blir uppspelt. Taggarna kan ge otäcka djupa sår, speciellt med tanke på att fisken brukar sprattla till med stjärten om någon rör vid den. Taggarna är ett försvar som gör det svårt för rovdjur att svälja den blå kirurgfisken. Det faktum att den är pannkaksformad gör också att det inte är helt lätt att svälja den.

Den blå kirurgfisken lever i Karibien och Mexikanska golfen. Där är den en vanlig syn. Den förekommer hela vägen norrut till New York och söderut till Rio de Janeiro. Dessutom finns den vid ön Ascension i södra Atlanten. Fisken lever på grunt vatten, vanligtvis grundare än 40 meter. Den brukar hänga vid korallrev.

Det går att ha den blå kirurgfisken i ett akvarium. Många akvarister tycker att den är en fin och trevlig fisk.

En släkting till den blå kirurgfisken har blivit känd genom filmen Hitta Nemo. Fisken Doris är en palettkirurg (Paracanthurus hepatus). Precis som den blå kirurgfisken har palettkirurgen taggar vid stjärtfenan. Doris är alltså beväpnad.