Havsutter

När det gäller uttrar är det väldigt olika hur vattenlevande de är. Den utter som vi är vana vid i Sverige brukar jaga fisk men tillbringar annars ganska mycket tid på land. Annat är det med havsuttern. Den kan leva hela sitt liv i vatten och har inga ärenden den behöver ge sig upp på land för att utföra. Den jagar, äter, sover och föder ungar i havet.

Havsuttern lever längs kusterna i norra Stilla havet. I bland annat Alaska, British Columbia, Washington, Kalifornien och på ryska östkusten finns populationer. Havsutterhanen blir upp till 1,5 meter lång och kan väga 45 kilo. Honan blir något mindre.

Många marina däggdjur, till exempel sälar och valar, har ett tjockt lager kroppsfett. Det hjälper dem att hålla sig varma. Havsuttern har inte mycket kroppsfett. I stället håller den sig varm med hjälp av sin päls. Den har upp till 150 000 hårstrån per kvadratcentimeter, vilket är ungefär lika många hårstrån som du har på hela huvudet. Pälsen är alltså otroligt tät – faktiskt djurvärldens tätaste päls – och på grund av det bildas ett isolerande luftlager inne i pälsen. Detta håller vattnet borta från huden och hjälper uttern att hålla värmen. Eftersom pälsen är så viktig för havsuttern är den besatt av att rengöra sin päls. Den håller ofta på att putsa och tvätta sig, ungefär som en katt.

Luftlagret i pälsen i kombination med stora lungor gör att havsuttern flyter som en kork. Därför kan den utan problem sova liggande på ytan och guppa. När uttern sover vill den inte dras ut till havs och för att undvika detta hjälper uttrarna varandra. Havsuttern lever ofta i flock med 10-1000 kompisar av samma kön. De brukar hålla varandra i handen för att inte glida isär. Ibland virar de också in sig i kelp. Då är de praktiskt förankrade i botten.

Kelp är en växt som kan bli väldigt lång och ofta bildar stora kelpskogar på havsbotten. Många djur lever bland kelpen. Havsuttern är mycket viktig för att kelpen ska må bra. Havsuttern äter nämligen sjöborrar som i sin tur äter kelp. Utan havsuttern hade stora områden av kelpskog ätits upp. På grund av detta räknas havsuttern som en nyckelart: en art som är extra viktig för att andra arter ska överleva.

Havsuttern har en mängd konster för sig. Den är ett av ganska få djur som använder verktyg. Uttern hittar en fin sten och förvarar den i ett hudveck vid armhålan. När den har hittat en mumsig snäcka slår den snäckan mot stenen tills skalet går sönder. Stenen används också till att slå loss snäckor som sitter fast på botten. Förutom sjöborrar och snäckor tycker uttern om att äta fisk. Den är det enda marina däggdjur som fångar fisk med tassarna i stället för munnen. Varje dag måste uttern äta 25-40% av sin kroppsvikt så den ägnar mycket tid åt att jaga.

Om du bor i havet är det väldigt praktiskt att kunna dricka saltvatten. Det kan havsuttern göra, på grund av sina stora njurar.

Hanen hos havsuttern har flera honor som partners. Innan det är dags för parning brukar en hane och en hona bonda i några dagar. Sedan är det dags för en våldsam parningsakt där hanen bland annat håller honans huvud under vatten och biter henne i näsan tills det börjar blöda.

Mamma havsutter tar väldigt väl hand om sin unge. Ungarna har ännu mer luft i pälsen än de vuxna, så de flyter ännu bättre och kan inte komma ner under ytan. Innan de kan göra det behöver de utveckla sin vuxenpäls. När modern jagar mat lämnar hon ungen flytande i ytan, ofta invirad i kelp. Om ungen inte sover skriker den efter sin mamma.

Havsuttern har en mörk sida. Som om det inte vore nog att de ägnar sig åt brutala parningsakter händer det att hanar kidnappar ungar. Modern måste ge kidnapparen mat för att få sin unge tillbaka. Det händer också att utterhanen våldtar sälungar, ibland så att den stackars sälen drunknar. Vill du läsa mer om djur som beter sig svinaktigt? I Fucking Love Science har gjort en liten sammanställning.

Även om havsutterns päls är väldigt viktig för att uttern ska hålla sig varm har pälsen orsakat arten en hel del bekymmer. Havsuttern jagades på grund av sin päls och var nästan utrotad. Det uppskattas att det en gång i tiden fanns cirka 300 000 havsuttrar. Efter omfattande jakt var antalet nere på 1000-2000. Under 1900-talet har arten återhämtat sig något men den räknas fortfarande som starkt hotad.

Pälsen är också orsaken till att oljeutsläpp är särskilt farliga för havsuttern. Oljan gör att pälsen inte kan kapsla in ett luftlager. Detta leder till att uttern fryser ihjäl. Oljeutsläpp är alltså en ständigt överhängande risk för arten.

Lila snäcka

Vi är vana vid att snäckor ligger på botten. Möjligtvis kan de krypa runt lite, men de håller sig på marken. Den lila snäckan har helt missat detta och gör saker på sitt eget sätt. Den flyter i havsytan på sin egentillverkade flotte.

Den lila snäckans (Janthina janthina) flotte är gjord av bubblor. Snäckan flyter uppe i ytan och plaskar i vattnet så att det blir bubblor, sedan kapslar den in bubblorna i sitt snigelslem. När snäckan har byggt ihop flera sådana bubblor har den en stilig flotte. Slemmet består av kitin och hårdnar så småningom, så flotten är hård och stabil. Snäckan flyter upp-och-ner i havsytan och sitter fast i flotten.

Skalet på den lila snäckan är papperstunt och blir upp till fyra centimeter i diameter. Som du förmodligen redan har räknat ut är skalet lila. Undersidan är mörkare lila än ovansidan. Det är för att djur som kommer ovanifrån ska ha svårt att urskilja snäckan från det mörka havet under den, och djur som kommer underifrån ska ha svårt att se snäckan mot den ljusa bakgrunden som är himlen. Kom ihåg: den lila snäckan flyter upp-och-ner med undersidan uppåt. Många djur i havet har en liknande färgsättning med en ljus och en mörk sida. Detta kallas motskuggning.

Den lila snäckan äter hydrozoer. De är en sorts manetliknande djur som ofta har långa, brännande trådar och en flytsäck som fungerar som ett segel. Ett exempel på hydrozoer är portugisiska örlogsmän. De kan bränna människor riktigt illa så vi borde egentligen tacka den lila snäckan för att den äter undan några. Har du följt Veckans vattenvarelse länge och tycker att detta låter bekant? Violsnäckan lever också i ytan och äter hydrozoer.

En jobbig detalj i sammanhanget är att den lila snäckan inte kan simma. Om den skulle lossna från flotten sjunker den ner i de djupa vattenmassorna och dör. Den kan bara göra bubblor i ytan så att bygga någon ny flotte liggande på botten går inte. Något annat som är jobbigt är att den lila snäckan kan bli uppäten. Fiskar, fåglar och sköldpaddor äter gärna denna snäcka.

Den unga lila snäckan kan simma. Den simmar fritt i havet som en nöjd liten larv. När den växer upp förlorar den sina simfärdigheter, flyttar upp till ytan och blir beroende av sin flotte. Som många andra djur byter den lila snäckan kön under livet. Den börjar sin tillvaro som hane och bli sedan en hona. Snäckan förökar sig genom att hanen släpper ut spermier som sedan kommer i kontakt med en hona. Hon bär på äggen tills de kläcks och larverna ger sig iväg.

Du kan träffa på den lila snäckan i varma hav världen över. Ofta hittas de i grupper tillsammans med sina artfränder och det händer att de spolas upp på stränder.

Tycker du att den lila snäckans tillvaro låter skrämmande och ångestframkallande? Läs gärna Deep Sea News betraktelse över den lila snäckans liv.

Mary River-sköldpadda

Sköldpaddor finns i nästan hela världen (men inte i Sverige, vi får klara oss utan). Vissa är landlevande medan andra lever i vatten. Vissa lever i hav, andra i sjöar och floder. Vissa är små medan andra är betydligt större (se havslädersköldpaddan).

Mary River-sköldpaddan är en sötvattenlevande sköldpadda. Den är en av Australiens största sköldpaddor, med ett skal som kan bli mer än 50 centimeter långt. Det mest uppseendeväckande med denna sköldpadda är att den ser ut som en punkare. Det är för att det växer alger på den. Ibland ser algerna ut som en stilig grön mohawk. Algerna växer även på sköldpaddans skal med resultatet att det kan se ut som om sköldpaddan simmar runt med en liten trädgård på ryggen. Om Mary River-sköldpaddan lever i fångenskap växer det inga alger på den och då ser den ut ungefär som de flesta andra sköldpaddor.

De två utskotten under hakan bidrar också till den punkiga looken. Sköldpaddan använder dem till att känna sig för på flodbotten efter mat. Mary River-sköldpaddan är en opportunistisk allätare och lever på bland annat alger och musslor.

En annan ovanlig sköldpaddsegenskap som Mary River-sköldpaddan har är en väldigt lång svans. Den kan bli upp till 70% av skalets längd. Jämfört med andra sköldpaddor har denna sköldpadda litet huvud och stora fötter. Fötterna gör den till en snabb simmare.

Sköldpaddor har funnits på jorden under lång tid. De äldsta fynden är 215 miljoner år gamla. Mary River-sköldpaddan är den enda arten i ett släkte som inte är nära släkt med någon annan levande sköldpadda. Dess utvecklingslinje började skilja sig från moderna sköldpaddors redan för 40 miljoner år sedan. (Som jämförelse var det ungefär 10 miljoner år sedan människor och schimpanser gick olika utvecklingsvägar). Det är alltså en väldigt unik vattenvarelse vi ägnar oss åt den här veckan.

Precis som andra reptiler behöver Mary River-sköldpaddan andas luft. Men den har ett speciellt trick: den kan andas genom rumpan. Nära anus har den gäliknande strukturer som låter den andas under vatten. Den kan faktiskt vara under vatten i så mycket som tre dagar eftersom den rumpandas.

Under 60- och 70- talet var Mary River-sköldpaddan mycket populär som husdjur. Den såldes under namnen pet turtle eller penny turtle. Det plockades så många ägg att arten blev utrotningshotad. Idag är denna sköldpadda en av de mest hotade reptilarterna i världen. Forskare tror att beståndet har minskat med 95%. Att sköldpaddan bara finns i Mary River i Queensland i Australien gör att arten är särskilt sårbar. Dålig vattenkvalitet i floden och byggande av dammar skulle kunna innebära slutet för arten om det är illa nog. Något annat som gör sköldpaddan sårbar är att den inte blir könsmogen förrän den är ungefär 25 år gammal.

Först 1994 beskrevs Mary River-sköldpaddan som en egen art med namnet Elusor macrurus. Det är intressant att arten var populär som husdjur utan att någon förstod att den var en egen art, men så var det. Vi vet fortfarande ganska lite om hur Mary River-sköldpaddans liv ser ut.

Det är bra att Mary River-sköldpaddan är klassad som en art nu för det betyder att vi kan inse hur hotad den är och göra insatser för att rädda den. Nu finns det olika initiativ för att bevara arten, till exempel organisationer som föder upp sköldpaddan i fångenskap och sedan släpper ut den i det vilda.

Vithaj

Jag har tagit emot önskemål om att göra vithajen till veckans vattenvarelse. Det ordnar vi, så klart. Du vet väl att du också kan önska en vattenvarelse? Hör bara av dig.

Vithajen är stor. Genomsnittlig storlek för honor är 4,6-4,9 meter och för hanar 3,4-4,0 meter. Det finns massor av rapporter om storleksrekord som inte har kunnat verifieras. 1988 fångades en 6,1 meter lång hona i östra Kanada. Att denna storlek stämmer verkar de flesta vara överens om.

Vithajens namn är inte helt med verkligheten överensstämmande, för hajen är bara vit på undersidan. Resten av kroppen är grå. Munnen är full av tänder. Bakom tänderna sitter ännu fler rader av tänder så att hajen säkert inte saknar gaddar när den behöver dem. Hajar tappar tänder och får nya under hela livet. När vithajen äter skakar den på huvudet för att hjälpa tänderna att såga av bitar av kött. Mycket skräckinjagande. Vithajen är den ultimata ätmaskinen.

Vad föredrar då denna perfekta ätmaskin att äta? Vithajen jagar fiskar, sälar, sjölejon, valar, delfiner, sköldpaddor och fåglar. Unga vithajar tar mest fiskar innan de blir stora nog att ge sig på större byten, som marina däggdjur. Vithajen blir också mycket glad om den träffar på en stor död val som den kan kalasa på. Själv blir vithajen äten av späckhuggare. Det är inte särskilt vanligt, men det händer.

För att fånga sjölejon har vithajar ett speciellt trick. De hoppar upp ur vattnet. Hajen ser ett sjölejon, simmar blixtsnabbt mot det underifrån, hugger och hoppar samtidigt upp i luften. 2011 blev det dramatiskt när några forskare skulle titta på vithajarnas hoppande utanför Sydafrika. Det slutade med att en stor och panikslagen vithaj hamnade uppe på däck. Både besättning och haj klarade sig.

Vithajen uppnår en imponerande ålder på 70 år. Den blir inte könsmogen förrän den är 33 år (honor) respektive 26 år (hanar). Det är ingen som vet hur det går till när vithajen reproducerar sig, men gravida vithajar har påträffats. Redan i fosterstadiet är vithajen en välfungerande ätmaskin. Den äter upp sina syskonägg för att få extra näring.

En hobby som vithajen har är att gå på café.  Mellan Kalifornien och Hawaii finns ett område som kallas för Vithajscaféet. Vithajar beger sig ofta till detta område och hänger där ett tag. Ingen vet riktigt varför de tycker så mycket om denna plats. Där finns gott om fisk, bläckfisk och annan mat, men det finns ju andra platser där det också finns gott om mat. Det är något speciellt med caféet som lockar. Hajarna brukar bege sig dit på vintern och följa ett ganska strikt schema medan de är där. På dagarna dyker de ner till ungefär 500 meters djup och på nätterna gör de grundare dyk till 200 meter. På hösten brukar de simma därifrån till amerikanska västkusten eftersom favoritbytet sjöelefanterna får ungar då.

Andra intressen hos vithajen är att lyssna på hårdrock. Ett team som gjorde dokumentärfilm upptäckte att de kunde locka vithajar genom att spela metal ur undervattenshögtalare. Anledningen till att hajarna gillar just metal kan vara att de lågfrekventa vibrationerna påminner om döende fiskar. Framför allt verkade hajarna tycka om AC/DC. Deras musik fick hajarna att simma fram till båten och dra huvudet längs hajburen.

Vithajen har varit känd som en människoätare sedan Peter Benchlys roman Hajen kom ut 1974. Året efter kom filmen Hajen ut, baserad på boken och regisserad av Steven Spielberg.

När det gäller hajattacker på människor finns det fyra arter som nästan alltid ligger bakom. Dessa är tigerhajen, tjurhajen, den vitfenade oceanhajen och vithajen. Vithajen är tveklöst den som har attackerat flest människor. Trots det är den inte särskilt intresserad av att äta människor. Den föredrar att äta sina vanliga bytesdjur. När vithajen attackerar en människa verkar det ofta vara på grund av dålig sikt så att hajen inte ser vad den anfaller, eller att hajen vill undersöka vad du är för något. Okej, det kanske känns som en dålig tröst för den som blir biten, men hajen kan inte hjälpa att den är en köttätare och behöver mat. Varje år rapporteras runt 80 oprovocerade hajattacker världen över (för alla hajarter tillsammans). Med tanke på hur många människor som badar är det inte så stor risk att just du ska bli drabbad.

Människan är farligare för vithajen än vad vithajen är för människan. Arten räknas som sårbar. Vi vet inte hur många vithajar som finns i världen, men det har fiskats så mycket vithaj att det knappast kan vara hållbart. Fiskare fångar dem för deras tänder, käkar och fenor. Att det tar så lång tid för vithajen att bli könsmogen gör arten extra sårbar för överfiske.

Du kan träffa på vithajen i de flesta hav som är varmare än tolv grader. Länder som har relativt många vithajar vid sina kuster är USA, Sydafrika, Australien, Japan och Chile. Det finns även vithaj i Medelhavet. Är du nyfiken på var vithajar befinner sig och hur de rör sig? Med appen Sharktracker från OCEARCH kan du följa några hajar varav vissa är vithajar. Appen rekommenderas varmt.

Jag kommer inte att avsluta den här presentationen av vithajen utan att dela med mig av en sång som är väldigt klämmig. Den sjungs av sjölejon som hyllar sin nemesis vithajen för dess viktiga plats i näringskedjan. Även om sjölejonen inte gillar att bli uppätna fyller vithajen en viktig funktion: den ser till att det inte finns för många sjölejon.

Vaktkrabba

Den här veckan ska vi ägna åt en krabba. Vi har tidigare stiftat bekantskap med sandkrabban, den japanska spindelkrabban, pompomkrabban och den skamsna krabban. Sammanfattningsvis finns det en hel del skojiga krabbor med olika spännande egenskaper.

Vaktkrabbor är små och söta. Det finns flera arter av vaktkrabbor och de ingår alla i släktet Trapezia. Därför kallas de också för trapeziakrabbor. Arten på bilden heter Trapezia rufopunctata. Den blir cirka två centimeter bred över skölden och är vit eller rosa med röda eller orange prickar. Mellan ögonen har den, liksom alla vaktkrabbor, sex stycken åsar.

Vaktkrabban har fått sitt namn för att den vaktar koraller av släktet Pocillopora (så kallade blomkålskoraller). Krabban bor i korallen och skyddar den från farliga bestar, till exempel den skräckinjagande korallätande sjöstjärnan törnekronan. Som lön för mödan äter vaktkrabban slem som korallen producerar. Det här är alltså en symbiotisk relation som gynnar båda parter.

Hur kan en så liten krabba skydda korallen från en så stor och läskig sjöstjärna? Jo, genom att ge sig på sjöstjärnans tubfötter och taggar. Krabban knipsar av dem med sina klor. Det brukar skrämma bort sjöstjärnan. Det har visat sig att törnekronan väljer bort att äta koraller som har vaktkrabbor.

De olika arterna verkar ha starka preferenser vad gäller sina hem. Olika arter av vaktkrabba föredrar olika arter av korall. Ofta bor det två krabbor av samma art i en korall. De lever i ett monogamt förhållande och vaktar tillsammans. De vaktar också sitt revir från andra krabbor av samma art som kan tänkas vilja flytta in. Om en krabba av en annan art vill flytta in är det ofta helt okej för paret, konstigt nog. Forskare tror att krabborna skiljer mellan sin egen art och andras genom att arterna har olika färger och mönster.

Vaktkrabban ska inte förväxlas med gorillakrabban (släktet Xanthid). Den äter korallernas vävnad tills det inte finns något kvar. Gorillakrabban är knubbig med blå ögon och håriga ben (därav namnet). Den bor inte i samma sorts koraller som vaktkrabban utan ger sig på andra stackare.

Om vaktkrabbor plockas bort från en korall blir korallen ofta övervuxen med alger och annat. Det är möjligt att vaktkrabbans springande ökar cirkulationen av vatten inne i korallen så att alger får svårare att slå sig ner och växa.

Du kan träffa på vaktkrabbor i de varma delarna av Indiska oceanen och Stilla havet. Dock kan krabban vara svår att få syn på eftersom den brukar gömma sig mellan korallernas grenar. Du har kanske större chans att se vaktkrabban i ett akvarium. Många saltvattensakvarister gillar vaktkrabban och vill gärna ha en sådan hos sina koraller.

Jättestingrocka

Den här veckan ska vi fokusera på en rocka. Rockor är släkt med hajar. Både rockor och hajar är broskfiskar, till skillnad från de flesta andra fiskar som i stället är benfiskar. Rockor är platta och tillbringar en stor del av sina liv på botten. En känd variant av rockor är stingrockor, eller spjutrockor. De har en tagg på svansen som de kan hugga med för att försvara sig. Det var en sorts stingrocka som hade ihjäl krokodiljägaren Steve Irwin genom att hugga honom i hjärtat.

Stingrockan som högg Steve Irwin lever i havet. Det gör de flesta stingrockor. Men det finns även flera olika arter av sötvattenlevande stingrockor varav den största är jättestingrockan. Den kan bli upp till 1,9 meter bred och kanske väga 600 kilo. Det här med vikten är lite osäkert och inte verifierat, men hur som helst är detta en mycket stor firre.

Jättestingrockan finns i floder i sydöstra Asien och på Borneo. Vi vet ganska lite om den. Det beror på att den är bra på att hålla sig undan och vara hemlig. Den ligger nedgrävd i leriga bottnar och om någon får den på kroken gräver den sig ännu djupare ner och bjuder på ett hårt och envist motstånd.

Arten beskrevs för första gången 1852. Sedan glömdes den beskrivningen bort, och 1990 beskrevs rockan igen som en ny art. Först 2008 bekräftades det att arten från 1852 och den från 1990 är samma art. På latin heter den Himantura polylepis.

Jättestingrockan är brun och har ofta en rosa eller gul ton närmare fenorna. Den har en rund kropp som är något bredare i den främre delen och en nos som sticker ut längst fram. Ögonen sitter brett isär uppe på kroppen och gälöppningarna sitter på undersidan. Svansen är lite extra intressant eftersom det är en stingrocka vi har att göra med. Svansen kan bli en meter lång. Precis som andra stingrockor har jättestingrockan en tagg uppe på svansen. Den sitter nära basen och kan bli upp till 38 centimeter lång. Taggen är kraftig nog att tränga igenom ben och den är täckt av ett giftigt slem. Ett hugg av jättestingrockan kan vara dödligt. Lyckligtvis är rockan inte aggressiv. Den är tvärtom väldigt fredlig men den gillar rimligtvis inte att bli trampad på eller att någon bråkar med den.

Precis som andra rockor och hajar har jättestingrockan förmågan att känna av elektriska signaler som skapas av andra djur. Denna färdighet använder den till att jaga. Den äter förhållandevis små byten: små fiskar, kräftdjur och blötdjur. Taggen används inte till att jaga utan är bara ett försvar.

Den här stackars rockan är utrotningshotad. Den fiskas ibland för köttets skull och fiskas också upp av misstag. Även sportfiskare vill fånga den och tyvärr dödas den ofta innan den släpps tillbaka i vattnet. Den fångas också för att säljas till akvarier. Det är en ganska dålig idé eftersom jättestingrockan inte brukar klara sig bra i fångenskap. Ett annat hot mot arten är att dess habitat förstörs, till exempel genom att skogar skövlas och dammar byggs.

Honan föder 1-4 levande ungar. Den nyfödda jättestingrockan är ungefär 30 centimeter lång. Att rockan förökar sig så långsamt gör att den är ännu mer sårbar för de hot som människan utsätter den för. De senaste 20-30 åren har populationen minskat med 30-50% i centrala Thailand och Kambodja.

Kingslayer

Vi fortsätter på det passande temat små läskiga saker eftersom vi är omgivna av små läskiga coronavirus.

Kommer du ihåg havsgetingen? Den är en sorts kubmanet och brukar klassas som världens giftigaste djur. Den här veckan ska vi lära känna en annan kubmanet som också är giftig men något mer lurig än havsgetingen: common kingslayer. Den saknar svenskt namn men jag kör på kingslayer eftersom det låter så ståtligt.

Anledningen till att kingslayer heter som den gör är att den hade ihjäl en person som hette Robert King. Han simmade utanför Port Douglas i Queensland i Australien. Detta hände 2002, och först fem år senare identifierades skurken. Den fick det latinska namnet Malo kingi. Robert King är dess enda kända dödsoffer.

Kingslayer är en av flera arter av små kubmaneter som kallas irukandji. Det dessa kubmaneter har gemensamt är att deras gift orsakar något som kallas irukandjisyndromet. Syndromet uppkallades efter irukandjifolket som bor i Queensland där dessa maneter förekommer. Symtom är huvudvärk, ryggvärk, muskelsmärtor, illamående, kräkningar, svettningar, ångest, andningssvårigheter, höjt blodtryck, onormal hjärtrytm och lungödem. Detta kan leda till döden, men de flesta överlever. Ungefär ett av fem offer får livshotande skador och behöver intensivvård.

Ofta känns det inte så mycket när irukandjimaneterna bränns. Om de rör vid huden med toppen på en av sina trådar känns det ibland inte mer än ett myggbett. Efter hand blir smärtorna värre och andra symtom dyker upp. Det kan ta upp till två veckor innan symtomen försvinner helt. Att det är maneter som orsakar symtomen har inte på något sätt varit uppenbart.

Den första irukandjimaneten identifierades 1964 av Jack Barnes. Den heter Carukia barnesi och är också dödlig. För att visa att maneter orsakar irukandjisyndromet brände sig Barnes med flit medan hans nioåriga son och en badvakt observerade symtomen och sedan tog honom till akuten.

Kubmaneter har en mängd egenskaper som skiljer dem från andra maneter. Manetens klocka ser lite ut som en kub, vilket är anledningen bakom namnet kubmanet. Till skillnad från många andra maneter är kubmaneten en snabb simmare. Vissa arter kan simma upp till 6 meter i minuten. Det låter kanske inte imponerande men är snabbt för att vara en manet. Kubmaneter har också ett mer avancerat nervsystem än andra maneter, och mer avancerade ögon. 24 stycken ögon, faktiskt. Tack vare ögonen kan kubmaneten ägna sig åt beteenden som inte är särskilt typiska för maneter, som att sikta på saker och undvika hinder.

Kingslayer blir inte större än en tumnagel. Den har en nässeltråd i varje ”hörn” av klockan. Den har alltså bara fyra trådar. Ibland har den ringar som ser ut lite som glorior, en runt varje nässeltråd. Nässeltrådarna används till att paralysera fiskar som maneten sedan äter levande. På trådarna sitter nässelceller (cnidocyter). När ett byte rör en nässelcell skjuts en liten harpun ut. Harpunen sitter fast i en tråd och genom den levereras giftet. Nässelcellerna reagerar inte på allt som de rör vid utan aktiveras av kemikalier som finns i huden. Därför aktiveras de av bytesdjur och människor men inte om de rör vid till exempel en sten. De reagerar inte heller om de rör vid munnen på en sköldpadda. Därför kan sköldpaddor äta kubmaneter.

Manetexperten Lisa-Anne Gershwin, som upptäckte arten, har tittat på hur allvarliga skador kingslayer orsakar. Det verkar som om de med glorior är giftigare än de utan. De med glorior är förmodligen också äldre. Så om du tvunget ska bli bränd av en kingslayer, välj en utan glorior.

Kingslayer bor enbart utanför Queensland. Andra arter av irukandjimaneter finns i bland annat Australien, Hawaii och Karibien.

Hydrotermal mask

Nu när vi befinner oss i en coronapandemi fokuserar Veckans vattenvarelse på ett tema som kan passa bra i sammanhanget: små läskiga saker.

Det du ser på bilden är en ringmask. Den heter Lepidonotopodium piscesae på latin och saknar namn på svenska. Jag kallar den för hydrotermal mask, av orsaker som blir uppenbara längre fram i presentationen. Masken är fotograferad i ett elektronmikroskop och förstorad 525 gånger. Bilden är i verkligheten ungefär en halv millimeter bred. Masken i fråga är alltså en mycket liten best, men ändå en best.

Du behöver inte vara rädd för denna mask. Inte bara för att den är liten, utan också för att det är extremt osannolikt att du någonsin träffar på den. Den bor nämligen i djuphavet vid hydrotermala källor.

Hydrotermala källor är öppningar djupt ner i havet där det väller ut varmt vatten. Dessa källor brukar finnas i vulkaniska områden och det är magman under havsbotten som värmer vattnet. Vattnet kan vara 400 grader varmt (under högt tryck kan vatten vara varmare än 100 grader utan att bli till ånga). Tillsammans med vattnet väller det ut mineraler, till exempel svavel och järn. När vattnet svalnar fälls mineralerna ut och kan bilda upp till 50 meter höga skorstenar.

Länge trodde forskarna att ingenting kan leva i dessa heta giftiga miljöer men där visade sig finnas hela ekosystem. De hydrotermala källorna utgör hem åt till exempel kiwadan och järnfotssnäckan. Basen i näringskedjan utgörs av bakterier som äter svavel. Tidigare har det antagits att allt liv är beroende av solen, men svavel fungerar visst också bra. För de flesta organismer är dessa svavelföreningar giftiga, men det är inget som stör bakterierna vid de hydrotermala källorna.

De djur som lever vid hydrotermala källor är relativt nyupptäckta. De är också knepiga att studera och vi vet ganska lite om dem. Denna hydrotermala mask upptäcktes 1988. Den ingår i en familj som heter Polynoidae och på engelska kallas scale worms. De är en sorts havsborstmaskar. På sidorna har masken flera utskott med borst på. Utskotten använder den för att kräla.

Den hydrotermala masken är ett rovdjur. Den äter vad den hittar som är mindre än den själv. Masken har muskulösa käkar och en mun som den kan fälla ut, spärra upp, vända ut-och-in och vika upp över kroppen. Munnen är egentligen en sorts sugsnabel.

Den hydrotermala masken är lite känd som meme. Den figurerar i olika varianter där den skrattar mikroskopiskt, till exempel:

Gör gärna din egen meme av den hydrotermala masken såhär i coronatider.

Svampräka

På land finns det flera djur som bildar organiserade och hierarkiska samhällen. Vi har till exempel bin, myror, termiter och till och med en mycket udda gnagare som heter kalråtta. Dessa djur är så kallat eusociala. De har gemensamt att de har en arbetsdelning med specialiserade roller där bara ett fåtal individer sköter fortplantningen.

Hur ser det ut under vatten? Finns det eusociala djur där? Finns det någon sorts havsmyrstackar? Det är klart att det finns. Vattenvärlden gör oss aldrig besvikna. Eusociala havsdjur är extremt ovanliga, men det finns kräftdjur som lever i den typen av samhällen.

Svampräkan Synalpheus regalis är en sorts pistolräka. (Den verkar sakna namn på svenska så jag har hittat på ett.) Svampräkan lever i de varma delarna av västra Atlanten och är pytteliten: bara ett par millimeter lång. Svampräkan bygger inte myrstackar eller liknande. Den bor i något som redan finns på plats: svampdjur. Det kan finnas över 300 svampräkor som bor inne i svampdjurets kanaler.

Något annat som skiljer svampräkor från myror är att myror inte äter sin myrstack. Svampräkan mumsar glatt på svampdjuret som den bor i. Den äter även diverse små organiska partiklar som finns i vattnet.

I varje koloni av svampräkor finns det bara en hona som fortplantar sig: drottningen. Utöver henne finns det två grupper: ungarna, samt vuxna som försvarar samhället mot inkräktare och förökar sig med honan.

Pistolräkor är en grupp skojiga kräftdjur med en förstorad klo som används som en pistol. Genom att slå två delar av klon mot varandra skapas en kraftfull våg av bubblor. Vågen är så kraftig att den kan döda små fiskar och krossa glas. Precis som ett pistolskott.

Smällen kan uppnå en ljudstyrka på 218 decibel. Det betyder att pistolräkan är en av havets mest högljudda invånare (dock inte lika högljudd som kaskeloten). Den lilla pistolräkans smäll kan störa sonarutrustning. Som om det inte vore nog skapas temperaturer på upp till 4700 grader när bubblorna kollapsar. Bubbelkollapsen skapar också ljus (så kallad sonoluminiscens). Den höga temperaturen och ljuset finns bara under en extremt kort tid och kan inte uppfattas utan avancerade mätinstrument, men det är ändå fruktansvärt coolt. (Jämför med boxarräkans förmågor.)

Hos de flesta arter av pistolräkor brukar räkan ligga i bakhåll och avfyra bubbelvågen när den känner en fisk närma sig. Pistolräkor ser dåligt, så i stället för att spana efter fiskar känner de efter rörelser med sina antenner. Svampräkan jagar dock inte fisk och behöver därför inte använda pistolklon till jakt. Den använder i stället klon till försvar.

En rolig detalj hos svampräkan är att drottningen inte har någon pistolklo. Hos henne är den stora pistolklon i stället en liten klo som är bra att äta med. Det beror på att hon inte behöver pistolklon. Hon har ju en egen armé av andra svampräkor som försvarar henne vid behov.

Troligtvis har svampräkan utvecklat sitt eusociala beteende på grund av att den insisterar på att bo i svampdjur. Det finns inte överdrivet många svampdjur att bo i. Räkorna behövde lära sig att samsas. Det finns andra pistolräkor i släktet Synalpheus som också är eusociala, men de olika arterna bor väldigt sällan i samma svampdjur. Det verkar som om de jagar bort varandra och bara vill umgås med sina artfränder.

Kan du inte få nog av pistolräkor? I så fall kan du läsa om partnerräkan.

Tigermuräna

Alla muränor ser mer eller mindre skräckinjagande ut. En muräna som ligger i en skreva med huvudet utstickande ser ut som den perfekta filmskurken som smider onda planer om att bli alla havs envåldshärskare. Den främsta orsaken till att muränor ser så skrämmande ut är att de har munnen öppen och blottar sina huggtänder. Tigermuränan tar detta ett steg längre genom att ha läskiga tänder till och med för att vara en muräna.

Titta noga på den här firrens tänder. De ser ut som glasskärvor. Förmodligen är de ungefär lika vassa också. Muränor är rovdjur och ingenting du någonsin vill bli biten av. Det har hänt att de har bitit av människors fingrar. De människor som har drabbats av detta är de som har matat muränor. Ett hett tips: mata inte muränor. De har dålig syn och jagar med luktsinnet. Om du till exempel håller fram en bit korv till en muräna kommer den inte att se någon som helst skillnad mellan korven och dina fingrar. (Det finns en Youtubevideo där du kan se just precis detta: en muräna som biter av en tumme i tron att den är en korv. Jag tänker inte länka till den videon.) Muränor brukar ligga snällt i klippskrevor om ingen stör dem. De är till och med kända för att vara ganska vänliga.

Tigermuränan (Enchelycore anatina) har fått sitt namn för att den har ungefär samma färger som en tiger. Den lever på grunt vatten i de varma delarna av östra Atlanten och i Medelhavet. Dock kan den vara svår att få syn på eftersom den har som vana att ligga inne i skrevor och lurpassa (men inte på dig, så du kan vara lugn, utan på fiskar och annat). Tigermuränan blir upp till 120 centimeter lång. Världens längsta muräna kan bli upp till fyra meter, så tigermuränan är inte familjens jätte.

Det mest skrämmande med tigermuränans uppsättning av tänder är att muränan faktiskt har ännu en uppsättning tänder i sin andra käke. Alla muränor har denna lilla detalj: djupt nere i deras gap finns gap nummer två. De flesta fiskar, även icke-muränor, har faktiskt ett sådant extra gap, men muränor är de enda fiskar som kan skjuta fram och använda det på ett så briljant sätt.

Okej, det här är verkligen superkonstigt. Men det finns en bra förklaring till käke nummer två. Fiskar brukar äta genom att skapa ett undertryck så att bytet sugs in i munnen. Muränan är för långsmal och har för litet huvud för att kunna skapa det undertryck som krävs. Att den är långsmal är bra eftersom den har specialiserat sig på att krypa in i smala utrymmen, men det komplicerar ju ätandet. Muränan löser detta genom att bita tag i sitt byte, skicka fram den andra käken och låta den dra ner bytet i magen. Här finns mer information om denna spännande kroppsdel.

Muränor har ett fint samarbete med fiskar som kallas för groupers. Groupers är släkt med havsabborrar och kan bli ett par meter långa. Ibland behöver groupern hjälp med att hitta mat. Den har nämligen ett problem: maten gömmer sig i skrevor och groupern kan inte få tag på den. Då ber groupern en muräna om hjälp. Muränan följer snällt efter groupern som kikar in i hålor efter fiskar som ligger och trycker. När groupern får syn på ett bra byte skakar den på huvudet. På fiskspråk betyder en huvudskakning tydligen inte ”nej” utan ”här finns något du bör kolla upp”. Muränan är långsmal och slemmig och bra på att ta sig in i trånga utrymmen. Den simmar in där groupern har signalerat att maten finns.

Muränan äter det den hittar i skrevan. Om bytet skulle lyckas smita står groupern beredd utanför och fångar det. Båda parter tjänar på detta samarbete: muränan får hjälp med att leta efter mat och groupern får hjälp att få fram mat som gömmer sig.

Vad finns det mer som är värt att veta om muränor? Jo, att deras fortplantning är ett mysterium. Muränor är ålar, precis som vår europeiska ål. Vi har ingen aning om hur ålar fortplantar sig. Den europeiska ålen simmar till Sargassohavet där den ägnar sig åt någon hemlig aktivitet som resulterar i nästa generation. Precis som den europeiska ålens yngel är muränans yngel smala, platta och genomskinliga. Vi vet inte vad de äter eller hur de blir till över huvud taget eftersom ingen någonsin har sett en muräna para sig. Alla ålar världen över ägnar sig uppenbarligen åt avancerat hemlighetsmakeri och jag hoppas att vi en dag avslöjar vad de gör, för jag är fruktansvärt nyfiken.