Benätande snorblomma

Benätande snorblomma: när namngivningen av djur fullständigt urartar.

Vi har lärt känna det spydiga franshuvudet, den flygande grisrumpan och den huvudlösa kycklingfisken. Inget av dessa namn har känts rimligt på något sätt. Nu ska vi göra det hela ännu roligare genom att introducera den benätande snorblomman.

Jag har inte hittat på namnet. På latin heter djuret Osedax mucofloris, vilket betyder just benätande snorblomma. Arten saknar namn på svenska så jag har översatt det latinska. Nu försöker jag vänja mig vid det faktum att jag skriver en text med titeln benätande snorblomma. Jag gillar att skriva men trodde aldrig att detta skulle hända. Ibland tar sig livet märkliga vändningar.

Först och främst: den benätande snorblomman är en ringmask. Den gräver sig in i skelett av valar som har dött och sjunkit till botten. Döda valar leder till en stor fest på havsbotten. Många vill vara med och kalasa på köttet. Den benätande snorblomman kommer också på festen, men inte för köttet utan för näringen i skelettet. Masken äter inte benen i sig utan fettet som finns i benen.

Masken sätter fast sig i valens skelett och bor sedan där. De delar av masken som sticker ut ur valbenet används för att ta upp syre ur vattnet. Dessa delar är 1-2 centimeter långa, rödaktiga och ser ut lite som en blombukett. Inne i skelettet har masken ett rotsystem, så masken är faktiskt ganska blomlik. Den gula klumpen du ser på bilden är rotsystemet. För att rötterna ska kunna växa in i skelettet utsöndrar masken en syra. De yttre delarna (blombuketten) är täckta av ett lager av slem. Namnet benätande snorblomma är alltså väldigt passande.

För att äta har masken hjälp av bakterier som den lever i symbios med. Det behöver den eftersom den saknar mun och mage, så den kan inte själv ta upp näring ur valskelettet. Bakterierna bor i ”rötterna” och sköter matsmältningen åt masken. Den benätande snorblomman har helt enkelt outsourcat sin mage.

Det finns liknande arter som lever väldigt snarlika liv och också äter valskelett, till exempel arten Osedax roseus. Ibland kallas maskarna i detta släkte (där den benätande snorblomman också ingår) för zombiemaskar. Förutom den lilla detaljen att de vill ha ben och inte hjärnor är de kanske ganska zombielika.

Just den benätande snorblomman är faktiskt en svensk upptäckt. Ett team av forskare hittade den 2004 på valben i närheten av det marinbiologiska laboratoriet på Tjörnö. Tidigare har sådana maskar bara hittats riktigt djupt ner i Stilla havet, men den benätande snorblomman lever betydligt grundare. Det är överraskande att arterna är så lika varandra när de lever på så olika platser och djup.

Alla benätande snorblommor som syns på valskelett är honor. Men var finns hanarna någonstans? De är pyttesmå och bor inne i röret (blomvasen, om vi ska fortsätta med vår liknelse) som honan har byggt. Honan har alltså ett inbyggt harem som fertiliserar hennes ägg innan äggen släpps ut i vattnet och blir nästa generation av benätande snorblommor. Det har hittats så mycket som 111 hanar i en hona.

Först nyligen har forskare börjat förstå betydelsen som döda valar har för djur i havsdjupen. Den första benätande masken upptäcktes så sent som 2002. Med tanke på hur många djur som livnär sig på resterna av valar kan det vara värt att fundera på vad valjakt har fått för konsekvenser. Att valar har minskat i antal kan ha lett till att djur som är beroende av döda valar har blivit utrotade utan att de någonsin upptäckts.

Såvitt vi vet är den benätande snorblomman inte hotad. Denna zombiemask verkar leva och må bra nere i djupet.

• Publicerat i: Maskar ♦ Svenska vatten
• Taggat:benätande snorblomma, mask, osedax mucofloris, osedax roseus, valskelett, zombiemask