Ribbvingsnäcka

Vad finns det egentligen för djur vid Arktis? De flesta arktiska djur vi hör talas om är stora, som valar, sälar och isbjörnar. Dessa stora djur måste självklart äta något. Något måste befinna sig långt ner i näringskedjan.

Långt ner i den arktiska näringskedjan hittar vi ribbvingsnäckan (Limacina helicina på latin, sea butterfly på engelska). Den är en pytteliten snäcka med vingar. Vingarna utgörs av köttiga utväxter på snäckans fot. De flesta snäckor krälar på botten, men ribbvingsnäckan flyger/simmar genom att flaxa med vingarna. Nyligen kom forskare fram till att ribbvingsnäckan flaxar med sina vingar på samma sätt som en bananfluga. Vingarna rör sig i en åtta, väldigt fort. Ribbvingsnäckan är som en flygande undervattensinsekt.

Ribbvingsnäckan är en sorts plankton. Att ett djur är ett plankton innebär att det huvudsakligen styrs av strömmar och andra rörelser i vattnet. Många plankton har en egen rörelseförmåga, men den är ganska liten i sammanhanget. Ribbvingsnäckans skal blir upp till 13 millimeter i diameter. Ofta blir det betydligt mindre. Hur mycket den pyttelilla ribbvingsnäckan än flaxar med sina vingar är den väldigt liten i det stora havet och sveps lätt med av vattnets rörelser.

Det finns oerhört många ribbvingsnäckor i haven vid Arktis. De kan utgöra mer än 50% av alla plankton som lever där (om man räknar antal individer i en viss volym vatten). Många djur har skäl att vara tacksamma för att ribbvingsnäckan finns. Den utgör mat åt väldigt många.

Ett skojigt djur som äter ribbvingsnäckan är den nakna vingfotingen. Det finns flera arter av nakna vingfotingar. På engelska heter de något betydligt stiligare: sea angels. De ser verkligen ut som änglar med huvud, klänning och vingar som de flaxar med för att simma. De blir upp till 5 centimeter långa. Nakna vingfotingar är snäckor, precis som ribbvingsnäckan, men till skillnad från ribbvingsnäckan och dess släktingar saknar de skal. Vissa arter av nakna vingfotingar äter enbart ribbvingsnäckor. Ribbvingsnäckan äts även av fiskar, valar, sälar och sjöfåglar.

Själv äter ribbvingsnäckan bakterier, små kräftdjur, snäcklarver, alger och annat pyttelitet. Den fångar mat genom att göra ett nät av slem. Nätet får hänga en stund och fånga ätbara saker, sedan äter ribbvingsnäckan upp såväl nät som fångst. Nätet kan vara flera gånger större än snäckan. Det fångar inte bara mat utan hjälper också ribbvingsnäckan att reglera flytkraften. Om något stör ribbvingsnäckan (som är ganska lättstörd) gömmer den sig snabbt i sitt skal. Eventuella slemnät går då sönder.

Precis som många andra djur deltar ribbvingsnäckan i den vertikala migration som äger rum i haven varje natt. Dagtid lever ribbvingsnäckan på ner till 150 meters djup, men på nätterna närmar den sig ytan för att äta. Många hungriga bestar följer efter för att kalasa på ribbvingsnäckan.

Ribbvingsnäckan kan vara svår att få syn på eftersom den har ganska diskreta färger. Skalet är så tunt att det ibland är genomskinligt. Tunnheten gör att ribbvingsnäckan är extremt känslig för försurning av haven. Skalet har lätt för att lösas upp. Om ribbvingsnäckorna börjar dö av försurning har vi stora problem eftersom de fyller en så stor roll i näringskedjan. Ribbvingsnäckan används faktiskt som indikator av forskare som vill undersöka hur det står till med försurning av haven.

Vid Antarktis (alltså på andra sidan jorden) finns en art som har väldigt mycket gemensamt med ribbvingsnäckan. Den heter Limacina antarctica. Länge trodde forskarna att den och ribbvingsnäckan tillhör samma art.

• Publicerat i: Snäckor & musslor
• Taggat:arktis, försurning, limacina helicina, naken vingfoting, näringskedja, plankton, ribbvingsnäcka, sea butterfly, snäcka