Kvastfening

Den här veckan kommer du att få lära dig en del om dig själv. Vi ska nämligen kika på dina förfäder.

Livet började i havet. För ungefär 395 miljoner år sedan tog sig för första gången ett tappert och framåtblickande djur upp på land. Fyrfotadjuren utvecklades från fiskar. Det finns två stora fiskklasser: broskfiskar och benfiskar. Till broskfiskarna hör hajar och rockor. Benfiskarna utgörs huvudsakligen av strålfeniga fiskar. Faktiskt så utgör de strålfeniga fiskarna nästan 99% av alla världens fiskarter. Bland benfiskarna finns även den överraskande underklassen lobfenade fiskar.

Vad är det som är så spännande med lobfenade fiskar? Jo, att du är en! Till de lobfeniga fiskarna hör kvastfeningar, lungfiskar och fyrfotadjur. Det var en lobfenig fisk som en gång i tiden utvecklade ben och gick upp på land. Till fyrfotadjuren räknas alla groddjur, däggdjur, kräldjur och fåglar. Även de djur som saknar fyra ben men har utvecklats från djur som haft det ingår i gruppen. Ormar och valar är till exempel fyrfotadjur.

Foto: Wikimedia Kvastfeningar är en ordning av lobfenade fiskar. Det har genom årmiljonerna funnits många arter av kvastfeningar. Det mest utmärkande för en kvastfening är – som du kanske kan gissa utifrån namnet – dess kvastliknande fenor. Fenorna har ett köttigt skaft och sitter i par. Skelett går ut i fenorna, till skillnad från hos strålfeniga fiskar. Det var sådana fenor som utvecklades till ben. Faktiskt så rör kvastfeningen sina fenor på ungefär samma sätt som vi rör våra armar och ben.

År 1839 hittades och beskrevs den första fossilen av en kvastfening. Sedan hittades fler fossil, och nu har vi hittat fossil av kvastfeningar på alla kontinenter utom Antarktis. Forskare kom fram till att kvastfeningen var länken mellan fiskar och landlevande djur. Den var alltså oerhört intressant. Forskarna tänkte att det hade varit kul om det fortfarande hade funnits kvastfeningar att studera. Det var verkligen synd att den sista kvastfeningen dog ut med dinosaurierna, tänkte de.

Men det gjorde den inte.

År 1938 fångade en trålare utanför Sydafrikas kust en mycket märklig fisk. Kapten Hendrik Goosen hade aldrig förr sett något liknande. Han kontaktade Majorie Courtenay-Latimer, som var intendent på East London Museum i Sydafrika. Hon blev alldeles tagen av fisken:

Under lagren av slem dolde sig den vackraste fisk jag någonsin sett. Den var drygt en och en halv meter lång, ljusviolett med ljusa, nästan vita fläckar; hela kroppen skimrade i silver, blått och grönt. Den var täckt av hårda fjäll och hade fyra fenor som påminde om extremiteter samt en tofsliknande mittflik på stjärtfenan som såg ut som svansen på en hundvalp.

Courtenay-Latimer förstod att det här var en mycket speciell fisk. Hon visade den för ordföranden för museets styrelse. Han blev inte imponerad utan förklarade att den bara var en vanlig torskartad fisk. Desto mer imponerad blev James Leonard Brierley Smith, den dåvarande auktoriteten på fiskar som Courtenay-Latimer kontaktade för att få ett andra utlåtande. Han konstaterade att det här utan tvivel var en äkta kvastfening.

Det här var enormt. Hade det hänt idag hade det förmodligen stått FISKCHOCK på löpsedlarna. Alla experter var nämligen övertygade om att den sista kvastfeningen dog ut för 66 miljoner år sedan. Smith gav den i allra högsta grad levande kvastfeningen namnet Latimeria chalumnae. Han uppkallade den alltså efter museiintendenten som vägrade tro på att den var en vanlig torsksläkting.

Den här arten av kvastfening brukar kallas för havstofsstjärt eller blå kvastfening. Den finns utanför kusten vid sydöstra Afrika. År 1997 beskrevs ännu en art vid Indonesien. Nu känner vi alltså till två levande arter av kvastfeningar. Den afrikanska arten är något blåaktig medan den indonesiska är brun. De blir båda upp till två meter långa och lever vid klippiga kuster på minst 150 meters djup, och båda föder levande ungar. De tycks föredra att tillbringa sina dagar i grottor och jaga fisk och bläckfisk på nätterna.

Enligt nya rön är det inte kvastfeningen som är länken mellan fiskar och fyrfotadjur. Det tycks i stället vara dess släkting lungfisken. Detta gör ju kvastfeningen något mindre intressant. Men även om den inte är fyrfotadjurens närmaste föregångare kvarstår det faktum att den är närmare släkt med dig än med de flesta andra fiskar. Dessutom är kvastfeningen ett levande fossil som har förändrats väldigt lite de senaste 400 miljoner året. Det i sig är intressant nog.

Kändisskapet är inte bra för kvastfeningen. Blå kvastfeningar dras ofta upp som bifångst när det fiskas oljefisk. Innan vetenskapen upptäckte kvastfeningarna släpptes de tillbaka i havet om de råkade fiskas upp, men efter att de blev kändisar började de i stället säljas till forskare och museer. År 1989 klassificerades den blå kvastfeningen som en hotad art. Idag räknas den som akut hotad. Det finns uppskattningsvis färre än 500 individer kvar. Hur det är ställt med den indonesiska arten vet vi inte riktigt, men den räknas också som hotad.

Vi får inte utrota kvastfeningen. Det blir så pinsamt om vi utrotar ett djur som har levt lyckligt i 400 miljoner år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: