Djuphavsmarulk

Minns du den fruktansvärt fula håriga sargassoulken? Jag skrev att alla marulkar är fula och att den håriga sargassoulken otroligt nog inte är den värsta. Det finns fulare.

Den här veckan ska vi ägna åt den fulaste.

Det finns flera varianter av djuphavsmarulkar. Den jag syftar på är melanocetus johnsonii, på engelska humpback anglerfish eller common black devil. Denna djuphavsmarulk har blivit någon sorts frontfigur för djuphavsvarelser och det förtjänar den. Den är nämligen exakt så skräckinjagande, konstig och fantastisk som du tänker dig.

Djuphavsmarulken bor på djup ner till 4500 meter i alla stora hav förutom vid polerna. Den håller till i den så kallade midnattszonen dit inget solljus når. Honorna blir upp till 18 centimeter långa och hanarna upp till 3 centimeter. Denna anmärkningsvärda könsskillnad återkommer vi till längre fram.

På huvudet har djuphavsmarulken en lampa. Att ha ett utskott på huvudet är något som marulkar i allmänhet pysslar med, men just lampor är en djuphavsgrej. De flesta bioluminiscenta (självlysande) djur i havsdjupen har blått ljus och detsamma gäller djuphavsmarulken. Ljuset produceras av speciella bakterier som bor i toppen av utskottet. Djuphavsmarulken viftar med sitt utskott i väntan på att ett nyfiket bytesdjur ska få syn på det och tro att det är mat. När det händer och bytesdjuret kommer fram för att undersöka saken anfaller djuphavsmarulken. 

I havsdjupen är det ont om mat. Därför har djuphavsmarulken stor mun, stora tänder och väldigt uttöjbar mage. Den kan inte vara kräsen. Hittar den ett annat djur måste den göra allt den kan för att äta det eftersom risken är stor att det dröjer ett par veckor innan den hittar ett nytt potentiellt bytesdjur. Att bytesdjuret till exempel skulle vara betydligt större än djuphavsmarulken får inte vara ett hinder. Därför kan djuphavsmarulken svälja byten som är mer än dubbelt så stora som den själv. De brutala tänderna är riktade inåt och används inte till att tugga byten utan till att hålla fast dem medan de sväljs hela. 

En djuphavsmarulk som har svalt ett gigantiskt byte ser ut som en boll. Bollar simmar inte särskilt bra men det är inget problem. Djuphavsmarulken har inte bråttom någonstans. Den trivs med att hålla sig ganska stilla och då och då simma lite i sakta mak. Att det är ont om mat där djuphavsmarulken håller till betyder inte bara att den inte kan vara kräsen. Det betyder också att den måste röra sig ekonomiskt.

Djuphavsmarulkens sätt att reproducera sig är väldigt märkligt. Det är bara honorna som har hemska tänder, gigantisk mun och lampa. Hanarna är små, söta och timida. Hanens enda uppgift i livet är att hitta en hona. Han simmar runt och använder sitt känsliga luktsinne till att nosa efter en. När han väl har hittat en hona biter han sig fast i hennes mage med hjälp av speciella tänder. Där sitter han sedan fast. Med tiden förtvinar han och blir en del av hennes blodomlopp. Han slipper därmed bekymra sig över sådant som att hitta mat. Honan är också nöjd eftersom hon har fått ett mobilt spermaförråd. 

Är djuphavsmarulken coolast i midnattszonen? Den må vara djuphavens omslagstjej men det betyder inte att det inte är hård konkurrens om titeln ”världens bästa djuphavsdjur”. Fortsättning följer.

• Publicerat i: Djuphav ♦ Fiskar
• Taggat:bioluminiscens, djuphav, djuphavsfisk, djuphavsmarulk, fisk, könsdimorfism, marulk, midnattszonen