Jättestingrocka

Den här veckan ska vi fokusera på en rocka. Rockor är släkt med hajar. Både rockor och hajar är broskfiskar, till skillnad från de flesta andra fiskar som i stället är benfiskar. Rockor är platta och tillbringar en stor del av sina liv på botten. En känd variant av rockor är stingrockor, eller spjutrockor. De har en tagg på svansen som de kan hugga med för att försvara sig. Det var en sorts stingrocka som hade ihjäl krokodiljägaren Steve Irwin genom att hugga honom i hjärtat.

Stingrockan som högg Steve Irwin lever i havet. Det gör de flesta stingrockor. Men det finns även flera olika arter av sötvattenlevande stingrockor varav den största är jättestingrockan. Den kan bli upp till 1,9 meter bred och kanske väga 600 kilo. Det här med vikten är lite osäkert och inte verifierat, men hur som helst är detta en mycket stor firre.

Jättestingrockan finns i floder i sydöstra Asien och på Borneo. Vi vet ganska lite om den. Det beror på att den är bra på att hålla sig undan och vara hemlig. Den ligger nedgrävd i leriga bottnar och om någon får den på kroken gräver den sig ännu djupare ner och bjuder på ett hårt och envist motstånd.

Arten beskrevs för första gången 1852. Sedan glömdes den beskrivningen bort, och 1990 beskrevs rockan igen som en ny art. Först 2008 bekräftades det att arten från 1852 och den från 1990 är samma art. På latin heter den Himantura polylepis.

Jättestingrockan är brun och har ofta en rosa eller gul ton närmare fenorna. Den har en rund kropp som är något bredare i den främre delen och en nos som sticker ut längst fram. Ögonen sitter brett isär uppe på kroppen och gälöppningarna sitter på undersidan. Svansen är lite extra intressant eftersom det är en stingrocka vi har att göra med. Svansen kan bli en meter lång. Precis som andra stingrockor har jättestingrockan en tagg uppe på svansen. Den sitter nära basen och kan bli upp till 38 centimeter lång. Taggen är kraftig nog att tränga igenom ben och den är täckt av ett giftigt slem. Ett hugg av jättestingrockan kan vara dödligt. Lyckligtvis är rockan inte aggressiv. Den är tvärtom väldigt fredlig men den gillar rimligtvis inte att bli trampad på eller att någon bråkar med den.

Precis som andra rockor och hajar har jättestingrockan förmågan att känna av elektriska signaler som skapas av andra djur. Denna färdighet använder den till att jaga. Den äter förhållandevis små byten: små fiskar, kräftdjur och blötdjur. Taggen används inte till att jaga utan är bara ett försvar.

Den här stackars rockan är utrotningshotad. Den fiskas ibland för köttets skull och fiskas också upp av misstag. Även sportfiskare vill fånga den och tyvärr dödas den ofta innan den släpps tillbaka i vattnet. Den fångas också för att säljas till akvarier. Det är en ganska dålig idé eftersom jättestingrockan inte brukar klara sig bra i fångenskap. Ett annat hot mot arten är att dess habitat förstörs, till exempel genom att skogar skövlas och dammar byggs.

Honan föder 1-4 levande ungar. Den nyfödda jättestingrockan är ungefär 30 centimeter lång. Att rockan förökar sig så långsamt gör att den är ännu mer sårbar för de hot som människan utsätter den för. De senaste 20-30 åren har populationen minskat med 30-50% i centrala Thailand och Kambodja.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: