Jättesepia

Jag är tokig i bläckfiskar. Bläckfiskar har massor av fantastiska egenskaper och jag kan inte bestämma mig för vilken jag tycker bäst om. Är det deras skrämmande höga intelligens? Att de är oerhört effektiva jägare? Deras absurda sexliv? Att de har tre hjärtan och blågrönt blod? Något helt annat? Efter att du har läst om jättesepian får du själv avgöra vad som är coolast med den.

Foto: WikimediaJättesepian är den största medlemmen i ordningen sepialiknande bläckfiskar. Sepialiknande bläckfiskar är verkligen inget vettigt namn på en djurgrupp. På engelska heter de cuttlefish. De är en sorts tioarmade bläckfiskar som har ett unikt inre skal, en lite tillplattad kropp och W-formade pupiller. Jättesepian blir inte alls lika stor som jättebläckfisken (tioarmad) eller den åttaarmade jättebläckfisken. Manteln blir ”bara” upp till 50 centimeter lång. Jättesepian lever vid Australiens södra kust. Den håller till nära botten på ner till 100 meters djup.

Många bläckfiskar är otroligt skickliga på att skifta färg. Jättesepian ingår i färgskiftareliten. Den har tre typer av celler som kan ändra färg.
Kromatoforer: skiftar mellan rött och gult.
Iridoforer: iriserande celler som producerar färger från blått till guld.
Leucoforer: reflekterar vitt ljus och avger vad som liknar ett vitt sken.

Dessa celler ligger i lager i jättesepians hud. Leucoforerna ligger innerst, kromatoforerna ytterst och iridoforerna i mitten. Cellerna öppnas och stängs med hjälp av muskler. Genom att öppna och stänga cellerna i olika kombinationer kan jättesepian skapa väldigt imponerande färger och mönster. Jättesepian kan även ändra sin textur. När den känner för det kan den få något som ser ut som extrem gåshud.

Tack vare alla dessa spännande funktioner är jättesepian en stjärna på kamouflage. Den använder kamouflageförmågan dels för att gömma sig för fiender (bland annat delfiner) och dels för att ligga i bakhåll och smyga sig på bytesdjur. Jättesepian är en opportunistisk jägare som äter vad den lyckas fånga, mestadels fiskar och kräftdjur.

En så utmärkt förmåga att ändra färg kan man använda till betydligt mer än att smälta in i sin omgivning. Man kan till exempel crossdressa.

Mellan maj och augusti samlas massor av jättesepior i Spencer Gulf på Australiens sydkust. Det är parningssäsong. I denna enorma bläckfisksamling finns det ungefär 11 hanar på en hona. Vi vet inte riktigt varför. Det kan till exempel bero på att hanarna deltar i orgien under längre tid än honorna. Den ojämna könsfördelningen gör att det är stor konkurrens om honorna och att hanarna bråkar med varandra.

Små hanar vet att de aldrig kommer att klara av en direkt konfrontation med en stor hane. För att ändå kunna para sig med en hona måste den lilla hanen vara slug. En listig metod är att låtsas vara en hona. Han crossdressar genom att byta till ”kvinnliga” färger och gömma sin fjärde arm (som är större hos hanar än hos honor). Extra listigt är det att låtsas vara en hona som bär på ägg, för då är hon inte intresserad av att para sig och hanarna lämnar henne i fred.

Förklädd till en äggbärande hona smyger sig den lilla hanen fram till en hona han tycker ser trevlig ut. Förmodligen vaktar en annan hane redan henne. Men den lilla hanen smyger sig fram och kommunicerar sina verkliga avsikter till honan. Ofta väljer hon att para sig med honom i smyg. Den stora hanen som vaktar henne märker ingenting.

Det här är fördelaktigt för honan eftersom det leder till variation i hennes avkomma. Hon parar sig både med den stora hanen för att få stora och starka ungar, och med den lilla hanen för att få ungar som är klipska.

Ibland crossdressar hanar på ännu mer avancerade sätt. Det har visat sig att manliga jättesepior ibland uppvisar ”manliga” färger på sin ena sida och ”kvinnliga” på den andra. Den ”kvinnliga” sidan visar bläckfisken upp för andra hanar för att de inte ska vilja utmana honom i slagsmål om honor, och den ”manliga” sidan visar han upp för honorna för att attrahera dem.

Jättesepian är väldigt intelligent. Det måste den vara för att lyckas med den planering och sociala kompetens som crossdressandet kräver. Att bedöma vilken färg och textur som är mest lämplig i en situation kräver att jättesepian är extremt medveten om sin omgivning och sig själv.

Något som är otroligt märkligt i sammanhanget är att jättesepian är färgblind. Hur lyckas den styra och visa upp alla dessa färger när den inte har en aning om hur färger ser ut? Forskarna saknar svar på den frågan.

Låter namnet på bläckfisken lite bekant? Finns det inte ett filter i Photoshop och Instagram som heter just sepia? Jo, det är helt riktigt. Effekten sepia används för att ge foton en brunaktig ton så att de ser gamla ut. Förr var det vanligt att man använde brunt i stället för svart som kontrastfärg till vitt. Det fick bilderna att se varmare och mer levande ut. Sepiatoning på foton är alltså inget nytt påfund. Den bruna färgen utvanns förr ur bläckkörteln på sepialiknande bläckfiskar. Därför är fotoeffekten sepia uppkallad efter bläckfiskarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: