Läderartad sjöpung

Tänk dig att du går i grunt vatten i havet och trampar på släta, rundade stenar. Plötsligt beter sig en sten lite märkligt. Den är mjuk och pressas ihop under din fot. Du tittar närmare och ser att stenen är fylld av röd gelé. Detta måste vara en mardrömsupplevelse. Vad har hänt med världen? Om inte ens stenar kan bete sig, vad kan du då lita på?

Foto: Scientific American Den läderartade sjöpungen (Pyura chilensis) lever på grunda, steniga bottnar vid Chiles och Perus kust. Den är ingen sten. Den är bara misstänkt lik en, i alla fall på utsidan. Insidan är inte det minsta stenlik. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra den med. Den ser ut lite som en korsning mellan inälvor och skivad tomat.

Manteldjur har vi bekantat oss med en gång tidigare (pyrosoma). De är filtrerare och har två öppningar: en där vatten tas in och en där det pumpas ut efter att djuret har sorterat ut ätbara partiklar och tagit upp syre. Alla manteldjur har ett hölje (eller en mantel, därav namnet) av ett cellulosaliknande material som kallas tunica. Det häftigaste av allt med manteldjur är att de är en understam i stammen ryggsträngsdjur. Trots att de inte precis ser ut som dina släktingar är de alltså det.

Sjöpungar är en klass av manteldjur. De lever fastsittande på botten eller andra underlag. Vissa lever i stora kolonier och andra lever ensamma. Att de ser ut som stenar hör inte till vanligheterna; de brukar snarare se ut som säckar i olika färger. Sjöpungars skyddshölje är starkare än det hos andra manteldjur, så de är stabilare än de ser ut.

Den läderartade sjöpungen börjar sitt liv som hane. När den genomgår könsmognad blir den hermafrodit. Den förökar sig genom att släppa ut ägg och spermier i vattnet och hoppas att de träffar ägg och spermier från en annan läderartad sjöpung. Ofta lever den i områden där det finns tusentals artfränder på en ganska liten yta, men om den lever ensam kan den befrukta sig själv. Den kan ju inte flytta för att leta upp en partner. Självbefruktning är en nödlösning. Om den läderartade sjöpungen kan skaffa barn med en partner verkar den föredra att göra det.

Ynglen hos manteldjur ser ut som grodyngel. De är bara yngel i något dygn. En stor nackdel med att vara ett yngel är att det saknar förmågan att äta. Men ynglet har något annat som är väldigt tufft: en ryggsträng. I ryggsträngen finns ett nervrör, som är en variant av ryggmärg, och det sitter ihop med en enkel hjärna (ett så kallat centralt ganglion). Alla ryggradsdjur har en ryggsträng när de är embryon. Längre fram i utvecklingen ersätts den av en ryggrad. Manteldjurens yngel utvecklar aldrig någon ryggrad. I stället händer något helt annat.

När ynglet hos en sjöpung slår sig ner med huvudet först på en fast yta utsöndras omedelbart en sorts klister. Sjöpungen kommer att tillbringa resten av sitt liv fastsittande på just det underlaget. När den har fastnat ändrar den utseende och blir en vuxen sjöpung. Den tillbakabildar ryggsträngen och hjärnan, eller som svenska Wikipedia uttrycker det: den äter upp sin hjärna. Det gör den för att hjärnan är en väldigt energikrävande kroppsdel. Vuxna manteldjur klarar sig bra utan den.

Den här utvecklingen är intressant av flera anledningar. Hos manteldjur är ynglen betydligt mer avancerade än de vuxna djuren. De gör alltså motsatsen till att utvecklas. Forskare tittar mycket på manteldjur för att ta reda på hur ryggradsdjuren uppkom. De tros ha utvecklats från könsmogna yngel. (Teorin kallas theory of retrogressive metamorphosis eller ascidian larva theory.) Om det stämmer är de dina förfäder. Du är mer släkt med dem än med kräftdjur, bläckfiskar, maneter, sjöstjärnor och allt annat som saknar ryggsträng och ryggrad.

Blodet hos den läderartade sjöpungen är färglöst och innehåller höga halter av grundämnet vanadin. Det är en gråblå metall som vi använder till bland annat stållegeringar. Även andra arter av sjöpungar, samt flera alger, innehåller vanadin. Vi vet inte riktigt varför men det skulle kunna vara i försvarssyfte. Vanadin är nämligen giftigt. Det finns många djur som vill äta sjöpungar. Den läderartade sjöpungens främsta fiende är snäckan Concholepas concholepas.

Vi har cirka 20 arter av sjöpungar vid svenska västkusten. Där görs försök att odla dem för att använda som biobränsle. Den läderartade sjöpungen har andra användningsområden. I Chile fiskas och äts den, antingen rå eller som ingrediens i till exempel fiskgryta. Tydligen smakar den lite bittert med en ton av tvål och jod. Hur säkert det är att äta den, med tanke på de höga halterna av vanadin, är lite oklart.

Den läderartade sjöpungen exporteras även från Chile. Det land som Chile exporterar flest läderartade sjöpungar till är Sverige (32,5% av den totala exporten år 2007). När jag läste att Sverige är världens största importör av detta märkliga djur ville jag självklart hitta en förklaring. Vem importerar alla dessa sjöpungar? Vad används de till?

Jag mailade Livsmedelsverket och Tullverket. Båda hänvisade till Jordbruksverket som i sin tur hänvisade till Livsmedelsverket. Jag har alltså inte lyckats få svar på mina frågor och vet inte vart jag ska vända mig för att leta vidare. Vet du något om import av läderartad sjöpung? Hör gärna av dig i så fall. Jag är väldigt nyfiken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: